“How many tears…”
måndag, oktober 24th, 2011Eftersom jag hunnit bli mer än 63 år nu, så har många nära och kära omkring mig dött. Människor alltså. När så ett “oskäligt djur” dör, hur perverst är det då att man sörjer detta djur mer än de människor omkring en som dött?
Den människa, som jag förmodligen sörjt mest, var min mormor, som dog i december 1973. Min far (oktober 2005) lämnade mig tämligen oberörd. Mina två svärföräldrar var ganska jobbiga att säga farväl till. Men denna underbara hund, Caesar, är det i särklass värsta jag varit med om.
Jag går här hemma och tycker mig se dig i ögonvrån varje gång jag passerar något av dina favoritställen — i hörnet bakom flygeln, vid entrédörren, under bordet i TV-rummet eller i din egen säng.
När jag lyfter häcken från TV-soffan, från de usla TV-program som jag försökt fokusera på för att avleda tankarna till annat, så tycker jag mig höra hur du spritter till i förväntan på att få gå den promenad som du alltid fick gå när det var dags att stänga av TV:n och gå och lägga sig.
Fast mest populär för dig var nog din utsiktspost i dörröppningen till köket, och genom fönstret därifrån ut till vägen framför vårt hus. Där låg du när det var dags för brevbäraren (något du alltid var snabb att rapportera), och där låg du när det var dags för Anita att komma hem. Med osviklig precision visste du när det var dags. Du måste helt enkelt ha kunnat klockan, på annat sätt kan jag inte förklara det, du klokaste av kloka hundar.
När jag går upp på morgonen, så hittar jag en trälåda (brudkista) där din säng tidigare fanns. Din mat, din matskål och ditt koppel är numera borta, undanstädat.
Hur länge skall man egentligen behöva tvingas leva med minnen som man allra helst vill glömma? Älskade, älskade Caesar, om du bara visste hur mycket jag saknar dig!