Felten Fabulerar

Hösten har i alla tider fascinerat människan. Till skillnad från våren och sommaren, som nästan alla älskar och längtar efter, så är hösten något tvehågset, något som många har svårt att bestämma sig för hur de skall förhålla sig till.

Dels är det en så underbart vacker årstid. Vi människor har svårt att blanda grönt och rött. Har vi på oss en röd tröja till gröna byxor, så börjar folk undra om vi är färgblinda eller något. Det skär sig helt enkelt när vi väljer våra mänskligt skapade färger.

Men naturen klarar av det. Den formidabelt färgsprakande show som vi kan se på hösten, med allt ifrån oxblod via grönt och ut till skiraste gult, det finns absolut inte den minsta dissonans i denna kreation.

Men dels är det också vemodets tid. Den tid då vi på allvar börjar inse att sommaren är slut. Vi har för länge sedan insett att vi har badat i havet för sista gången den här säsongen, och att det nu är för sent att bättra på solbrännan.

Årstidernas växlingar kan jämföras med vår egen livscykel. Under tidiga våren (då vi är 15-25) så växer det så att det knakar. Bladen börjar spricka ut, redo att ta upp solljuset och göra sin fotosyntes-grej för att skapa näring till växten (vi människor ger oss ut i arbetslivet). Samtidigt börjar blommor slå ut, redo att — vid lyckad befruktning — skapa nästa generation (25-35).

Sedan kommer sommaren (35-50). Allt fullkomligen exploderar i en symfoni av färger och dofter. Det är nu allt maximeras. Allt är i det närmaste fulländat, fullbordat.

Men sakta, obevekligt, avklingar så utvecklingen. Till att börja med märker vi ingenting (50-60). Något enstaka blad är inte längre så skinande och glänsande spänstigt som tidigare (60-70), utan börjar så smått gulna. Tidigare så ståtliga växter skrumpnar sakta ihop (70-80).

Framåt oktober, november så har många växter tynat ner och dött, men många kämpar fortfarande på (80-90). En del fortsätter att blomma trots att det är så sent på säsongen.

Men till slut måste även de ihärdigaste av växter ge upp. Deras livscykel är slut. Dags att lämna plats till nästa års generation.

Foto: Zandra Felten

Ikväll är det exakt 40 år sedan min fru och jag blev tillsammans. Det är otroligt så fort åren går när man är lycklig.

Fotograf: Bengt Cederman

Ovanstående bild är i och för sig tagen vid vårt bröllop sju år senare, men vi såg nog ungefär likadana ut 1969. I alla fall jämfört med hur vi ser ut idag.

Bröllopsdagen glömmer vi båda för övrigt bort nästan varje år, giftermålet var mest formalia för att ge familjen den juridiska trygghet, som äktenskapet ger. Men den sjätte november tror jag aldrig att vi glömt bort.

Nu skall vi iväg och fira vårt jubileum med en riktig lyxmiddag på Sjömagasinet.

Och Jörgen Holmkvist, om du läser det här så, grattis på 60-årsdagen. Det var ju din 20-årsdag vi firade den där kvällen för 40 år sedan. Long time no see. Tråkigt att se att Eniro inte vet “var ditt huset bor” så att säga, utan placerat dig i helt fel hus. Kanske skall du uppdatera din gatuadress…?

Ställer man rubr. fråga, så får man förmodligen olika svar från var och en man ställer frågan till. Att definiera kultur är ungefär som att definiera pornografi: “jag kan inte definiera det, men jag känner igen det när jag ser det”.

Men för mig är det här verklig kultur. Högerklicka på länken, lägg det i en ny flik eller fönster, läs igenom det som står där och ha det sedan i beredskap inför följande:

Texten börjar tämligen konventionellt med Versal begynnelsebokstav och allt. Man förväntar sig alltså en vanlig text där man genom komma, semikolon, punkt och ny versal begynnelsebokstav får olika hållpunkter i texten där man kan samla ihop informationen man fått så långt, och sedan ge sig på nästa stycke.

Men efter ett par stycken inser man att man inte ges någon paus i strömmen av information, det närmaste interpunktion man kommer är enkla eller dubbla radmatningar. Informationen flödar fram i en sakta ström, liksom ett varmt sommarregn, utan uppehåll. Nästan påträngande — men ändå inte i sin saktmäldhet — strömmar orden över oss; överväldigande. Orden är ömsom väldigt värdeladdade ömsom triviala, men varje rad utgör en komplett tanke.

Precis som våra egna tankar — visst känner vi igen oss? — formas rad efter rad till ett naket utlämnande av författarens inneboende tankar. Tankar som liksom förefaller att ha samlats i en stor klump, som bara väntar på att få släppas fritt. Inte fritt rakt ut i luften utan de propsar på att sättas på pränt för att de skall känna sig riktigt frigjorda, så att författaren äntligen kan lägga sig till ro och sova ut.

Notera gärna den språkliga briljansen i texten. Minsta lilla stavfel, särskrivning, förväxling av objekt- och subjektform, så hade det uppstått liksom ett skrapande av naglar på en griffeltavla, förtrollningen hade brutits. Men här har vi ett nästan hypnotiskt flöde av perfekt formulerade tankar.

Ungefär mitt i texten inser jag att mina egna tankar börjat löpa parallellt med författarens. Och när jag kommer till slutet av texten, så… Men vad nu? Det saknas en punkt!?! I det vakuum som plötsligt uppstår, så tvingas mina egna tankar att gå vidare på det inbyggda momentat och fylla ut tomrummet.

Med tom blick sitter jag och tänker mina egna tankar. Ostrukturerat — inte alls samma stringens, trots den egentliga bristen på struktur, som i den text jag nyss läst — men de snurrar ändå vidare. Efter tio, kanske tjugo, jag tittar inte på klockan, minuter känner jag att jag vill ha mer. Jag börjar om från början igen.

Och denna gång är jag bättre beredd. Denna gång går mina egna tankar hand i hand med författarens nästan hela vägen. Samma nästan sexuella känsla av ett poesins coitus interuptus uppstår när jag kommer till det punktfria slutet, jag känner återigen att jag måste dra min egen mentala handtralla för att komma till avslut.

Tankar på “Midvinternattens köld är hård…”, Gustav Frödings utelämnande dikter, Tage Danielsson och Ulf Lundell. Tankarna bara virrar omkring. Värdeladdade ord i texten får mig att tänka på hur vissa melodier från 1960-talet kan få mig att minnas svettiga handflator, doften av hårspray från tuperade frisyrer, toppiga jungfrukullar som trycker mot mitt bröst och allt annat som kom sig av skoldanser på Bräckeskolan och Jättestens ungdomsgård och sena lördagkvällar på Globe, Cue Club och Unghögern på Stora Nygatan i Göteborg.

Allt ovanstående alltså enbart genom att läsa en opretentiös text av en författare som generöst delar med sig utan minsta tanke på upphovsrätt, kopieringsskydd, betalning, “tjäna pengar på sitt arbete” och så vidare, utan enbart drivs av driften att få dela med sig av sina innersta tankar en mörk och kall februarikväll.

DET är vad JAG kallar RIKTIG kultur! Ljusår ifrån den pretentiösa smörja som trycks på var fjärde sida i påkostade inbundna 120-sidiga verk, distribuerade i några tusen ex. till biblioteken och Kungens Arkiv och därutöver intet, med kulturstipendium och i förlängningen nobelpriset i blick.

Tack vare en vänlig blogg-kollega har nu även jag fått möjlighet att prova på Svaret På Musikens Problem Tack Vare Fildelningen — AKA Spotify.

Och visst känns det betydligt bättre än alla andra försök att marknadsföra musik på nätet utan att involvera fildelning. Och visst är det en imponerande katalog de lyckats skrapa ihop. Men fortfarande gapar där stora hål, naturligtvis helt och hållet beroende på den fullkomligt vansinniga rättighetsdjungel som skivindustrin har skapat.

Inte ens samma artist kan de erbjuda fullt ut, detta då eftersom många artister valt att byta utsugarbolag lite då och då. Ett typiskt exempel på detta är ett av världens äldsta band, The Spotnicks.

Visst, Spotify har lyckats skrapa ihop 82 av Spotnicks låtar. Men det är ändå långt ifrån de mer än 200 som jag kan hitta på en enda torrent på The Pirate Bay.

En annan av mina favoriter är Ian Dury, en av megastjärnorna från musikens guldålder på 60- och 70-talet. Tiden då kasettkopieringen låg på max samtidigt som musikerna fortfarande spelade riktiga instrument och sångarna blev kända för att de var duktiga och inte för att de såg vackra ut.

På Spotify får jag ett enda napp på Ian Dury, och det är ingen av klassikerna Sex & Drugs & Rock & Roll eller Hit Me With Your Rythm Stick. Till och med YouTube ger flera napp. Dra upp volymen och gunga med, så här kunde det låta på den tiden då skaparglädje var viktigare än dagens krämarmentalitet för alla kulturskapare:

Nåja, vad gäller urvalet på Spotify, så lär de jobba för högtryck på det, men nog hade de haft det betydligt enklare om vi hade haft en vettigare UhR-lagstiftning. En som åtminstone släpper musiken fri efter tio år. För inget av det som spelats in det senaste decenniet intresserar mig ändå…

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss som var barn på 40-, 50- och 60-talet inte ha överlevt.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, några av de bästa problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.

Så var det att ha den stora förmånen att växa upp som barn, innan lagstiftningsmakten och andra myndigheter reglerade sönder våra liv för vårt eget bästa. Det goda livet var vårt! Om du är en av oss — grattis!!!

Hur kan vi då ha låtit allt gå så fullständigt fel? Måste vi verkligen ha denna, den totala, säkerheten, eller kan det vara värt lite svinn och i stället chansa och vara lite mer äventyrliga och riskvilliga?