Felten Fabulerar

En av de absolut viktigaste och äldsta av piratpartiets ideologiska kärnfrågor är, och har alltid varit, en modernisering av vår upphovsrättslagstiftning. Den utlösande faktorn för bildandet av piratpartiet den där nyårsnatten 2006 var faktiskt just den häpnadsväckande förändringen av lagen som röstades igenom av en majoritet i riksdagen 2005.

Med en enda knapptryckning bevisade majoriteten av de 349 av landets skarpaste hjärnor, som vi väljare förväntar oss att se i riksdagen som våra demokratiskt valda representanter, och som vi därför är beredda att betala professorslöner till, att de inte hade fattat ett jämrans skvatt av vad de röstade om.

Resten är, som man brukar säga, historia.

I och med att piratpartiet fick mer och mer uppmärksamhet, så började gammelpolitikerna dra öronen åt sig. Plötsligt “upptäckte” de att de minsann var lika mycket piratpartister som piraterna själva, och att de minsann hade drivit dessa viktiga framtidsfrågor redan innan PP kom in på scenen.

“Vi skall naturligtvis inte jaga en hel ungdomsgeneration” utropade de båda statsministerkandidaterna i korus inför valet 2006. Och klarade sig undan med blotta förskräckelsen, bara för att direkt börja lagstifta om att just denna ungdomsgeneration skulle jagas ännu hårdare än tidigare.

Fortfarande envisas gammelpartierna med att de minsann håller med om att upphovsrättslagarna måste moderniseras, men naturligtvis visar det sig direkt efter valet att det bara är en massa snack och obefintlig verkstad. Nu är det samma gamla trötta hundralappar hit eller dit i olika punktåtgärder, för att försöka lösa de problem som deras tidigare idiotbeslut har skapat, som är det allenarådande mantrat.

Hur vore det om alla satte sig och förutsättningslöst diskuterade den nuvarande horribla upphovrättslagstiftningen?

Varför inte börja med att, i lagen, kalla saker vid sitt rätta namn?

Upphovsrätten: “Äras den som äras bör”. Behöver inte ens lagstiftas om egentligen, den är så djupt förborgad i folksjälen att ingen kan bryta mot den utan att göra sig till allmänt åtlöje. Att stämma någon för att han eller hon exempelvis påstår sig ha målat Mona Lisa eller skrivit Hemsöborna, hur skulle det se ut? Och vad skulle det resultera i?

Kopieringsrätten: Här håller jag fullt och fast med bland annat Rick Falkvinge som alltid påpekar att det inte är en rätt utan ett förbud. Det lagstadgade kopieringsförbudet mot allt utom sådan kopiering, som framför allt de stora multinationella företagen från Det Stora Landet i Väster godkänner, måste omedelbart rivas upp och få en modernare utformning.

Patenträtten: Även detta är ett kopieringsförbud som omedelbart måste kallas vid sitt rätta namn i lagstiftningen och naturligtvis gå under samma moderniseringsreform som ovanstående kopieringsförbud.

Ursprungligen var patentsystemet en alldeles utmärkt tanke. I stället för att du skulle anställa beväpnade vaktposter för att vakta din uppfinning mot industrispionage, så kunde du publicera en detaljerad beskrivning och konstruktionsanvisning, så att alla som ville utnyttja din uppfinning utan att försöka tjäna pengar på den, det vill säga privat, och i förlängningen för att utveckla den och åstadkomma en bättre uppfinning, kunde utvärdera den och vidareutveckla den.

Det första patentet lär ha gällt en hamnkran i Venedig cirka 1450, men därom tvista fortfarande de lärda.

När James Watt fick patent på den första ångmaskinen, så innebar det förvisso att den industriella revolutionen försinkades cirka 20-30 år, och hans uppfinning var ju trots allt inte ny (saknade verkshöjd) eftersom de gamla grekerna hade “uppfunnit” samma sak tvåtusen år tidigare, men strunt samma.

Kanske hade patentsystemet kunnat fungera än idag om bara det inte hade missbrukats så enormt av giriga människor med ett stenhårt grepp om pengapungen när det gäller USA:s senatorer, kongressmän och presidenter.

Min absoluta favorit när det gäller USPTO:s (USA:s patentregistreringsmyndighets) fullkomliga avsaknad av sans och balans, är nog femårige Steven Olsons patent på att gunga en gunga sidledes genom att omväxlande dra i höger och vänster rep. Självklart klarade inte femårige Steven själv av att ansöka om patentet, men som tur var så hade han en pappa, Peter Lowell Olson, som var patentjurist och kunde fylla i sonens ansökan.

I första vändan blev det avslag, men efter överklagan så gick patentet igenom. Tänk på det allihop, när ni ser era barn börja dra i snörena assymetriskt, så att gungan börjar gunga sidledes: ni skall betala licens till (då) femårige Steven för att era barn skall få göra så.

Nästa exempel är betydligt allvarligare. Det är nästan i paritet med Amazons beviljade patent för enklicksköp. Nämligen Cygnus patent på tumnaglar (thumbnails). Ni vet, de där små ikonerna som man kan klicka på för att se större versioner av bilder, en video, eller rent av starta ett program.

Detta patent ansökte Cygnus om 2001 och det beviljades 2008. Att metoden i fråga använts sedan tidigt 1980-tal — främst då på tidiga Mac- och Amigadatorer — bekymrade tydligen föga ansvarig tjänsteman på USPTO. Han hade för övrigt samma efternamn som tjänstemannen som beviljade Stevens gung-patent — Nguyen. Nu är detta visserligen Vietnams i särklass vanligaste efternamn, och enbart i Sverige så finns det enligt senaste folkbokföringen 2254 med det efternamnet här, så foliehatten kanske inte är på sin plats, men nog är det lite lustigt att USA-Vietnameser dyker upp så ofta när det gäller godkända stolle-patent?

Kort sagt: Vi har kommit en lååååång väg ifrån den ursprungliga idén med patent. Numera missbrukas den så oanständigt, att den helt enkelt är färdig för historiens soptipp.

Och om någon mot förmodan skulle inbilla sig det, så, nej, det finns inte längre någon Oppfinnarjocke i något garage som vinner på patentsystemet, han har för länge sedan ställt sig till arbetsmarknadens förfogande sedan han insett att riskkapitalisterna idag bara är intresserade av kortsiktiga (två-tre månader) vinster och fetväljer bort allt som kräver åratal av R&D för att börja generera vinster. Sådana investeringar är det bara samhället som kan tänka sig att göra idag, och inte ens där finns det längre några utvecklingspengar att hämta om man inte råkar ha de rätta kontakterna inom regeringskansliet eller motsvarande.

Motion till riksdagen
av Björn Felten (pp)

Modernisering av upphovsrätten.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om modernisering av upphovsrätten genom att Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt Patentlag (1967:837) utgår och ersättes med följande lag.

---

Lag om upphovsrätt.

1 Kap. Upphovsrätt.

1 § Den som skapat ett verk har upphovsrätt till verket. Endast fysisk person kan få denna rätt. Denna rätt är oåterkallelig och må icke överlåtas.

2 Kap. Kopieringsrätt.

1 § Upphovsrättsinnehavare har exklusiv rätt att bestämma över försäljning av all form av kommers med kopior av sitt verk. Denna rätt må icke överlåtas.

2 § För att denna exklusiva rätt skall gälla måste verket registreras hos Patent- och Registreringsverket, PRV, varvid en avgift om ett basbelopp skall erläggas.

3 § För att registrering skall godkännas måste verket uppnå tillräcklig verkshöjd. Detta beslutas av PRV. Sådant beslut kan överklagas i domstol.

4 § Den exklusiva kopieringsrätten gäller i fem år efter PRV:s godkännande. Därefter kan förlängning ske vart femte år, dock högst tre gånger. Vid förlängning skall en avgift om två basbelopp erläggas.

3 Kap. Påföljd.

1 § Brott mot denna lag skall medföra böter eller fängelse i högst sex månader.

---

Bakgrund.

Upphovsrätten är ett monopol som samhället godkänner för att på så sätt underlätta för olika sorters skaparverksamhet att frodas utan att någon annan skall kunna parasitera på vederbörandes skapelse.

Motivering.

Detta monopol fungerar numera sämre och sämre för varje lappning av den gamla lagen som göres, och de enda som hela tiden får bättre förutsättningar är de, ofta storindustriella, olika företag som exploaterar de skapade verken.

Genom detta ständiga lappande av lagtexterna har det blivit allt svårare att tolka och förstå lagarna, och olika ändringar får ofta oöverskådliga samhällskonsekvenser genom alla korsvisa hänvisningar, luddiga skrivningar och så vidare. Dessutom förlorar samhället som helhet mer och mer på det utdelade monopolet, och då är det hög tid att ingripa.

Ett tecken på hur lagen ständigt lappats på utan eftertanke, är att paragraferna i båda de nämnda lagarna har paragrafnumreringar som sker löpande utan hänsyn till kapitelindelning, vilka succesivt har införts, såsom annars är brukligt. Således finns det alltså exempelvis ingen 2 Kap. 1 § i någon av lagarna utan 2 Kap. 11 § respektive 2 Kap. 7 §.

Det är således, som sagt, hög tid att modernisera detta oöverskådliga lappverk, och den enda gångbara vägen är då att fullständigt avskaffa båda lagarna och börja om från början, det vill säga med den föreslagna lagtexten. Den nya lagen bör utvärderas efter en försöksperiod om tre år, och eventuella, oförutsedda konsekvenser rättas till, dock utan att återigen börja detaljreglera såsom skett det senaste seklet.

Säve den 29 mars
2009

Björn Felten (pp)

Via favoritbloggen för alla teknikälskare, Lunkens blogg, hittar man en verkligt intressant och revolutionerande upptäckt, nämligen hur man kan tillverka betydligt effektivare vingar och fenor för flygplan, båtar, turbiner, fläktar, med mera.

Tre forskare från två universitet plus USA:s marinakademi har nämligen testat en design baserad på knölvalens “vingar”, det vill säga bröstfenor, och kommit fram till att de knölar som sitter på en rad längs framkanten av dess fenor faktiskt ger en hel del suveräna fördelar rent aerodynamiskt.

Och där hade ju allt kunnat vara frid och fröjd, och alla hade kunnat börja utnyttja denna konstruktion som naturen utvecklat och utprovat under miljontals år, och så generöst bjuder oss alla på. Men riktigt så enkelt är det inte, för denna “uppfinning” har blivit patentskyddad!

Så tre forskare, med lön från det allmänna, undersöker alltså bakgrunden till något som naturen har utvecklat, och sedan får de patent på detta så att ingen annan skall kunna utnyttja forskningsresultaten utan att betala till dessa “uppfinnare”. Hur gynnar detta utvecklingen, vilket ju är anledningen till att vi beviljar sådana monopol som patenten utgör?

Och om man vill ta del av forskningsresultaten i detalj, så kostar det $25 för en PDF-fil eller zippad PS-fil.

Nä, det blir alltmer uppenbart för varje dag som går, att patentsystemet kostar samhället betydligt mer än vad det inbringar. Avveckla detta illa fungerande monopol så snart som möjligt, annars kommer den snabba utveckling vi sett i samhället de senaste seklerna att gå i stå. Det finns betydligt effektivare sätt att stimulera forskning och utveckling, särskilt nu när internet har blivit tillgängligt för stora delar av mänskligheten.

I stället för att forskarna sitter och svartsjukt bevakar sina projekt för att i slutänden kunna patentera dem — vilket bland annat innebär att enorma mängder onödig forskning upprepas på olika håll, eftersom de inte vet att det redan tidigare har forskats på just det de håller på med — så borde de börja samarbeta. Det skulle ge betydligt effektivare forskning och snabbare resultat. Detta gäller naturligtvis särskilt den forskning, som redan nu till stor del sker inom den offentliga sektorn såsom sjukhus, universitet och högskolor.

När vi nu alltså har konstaterat att (a) kopieringsrätten är ett monopol som vi tillåter, (b) att denna rätt inte har, eller i alla fall inte behöver ha, något direkt med upphovsrätten att göra och (c) att monopolet innebär att vi ger upp (betalar med) lagom lite av vår frihet för att i utbyte få ett större skapande och ett livligare och friskare kulturliv, så måste man oundvikligen fråga sig “hur mycket får det kosta?“, med andra ord, vilket är det optimala priset?

Naturligtvis beror svaret på denna fråga på vem man frågar. Men det är oväsentligt eftersom det är allas vår frihet, som är priset, och därför är det vi som skall avgöra och bestämma om detta, alla andra berörda parter tige vänligen i församlingen medan vi, konsumenterna, beslutar.

Svaret på frågan är inte lätt att finna. Friheten låter sig näppeligen uttryckas i kronor och ören. I alla fall inte så där direkt korrelerat som en ekonom hade föredragit. Men på något vis måste vi trots allt få till ett slags numerär bedömning för att rätt kunna analysera situationen, så att vi kan åstadkomma en lämplig kostnad, det optimala priset.

Och eftersom kopieringsrätten trots allt mynnar ut i att den som skapat något skall få en rimlig ekonomisk ersättning, det urgamla materiella motivet, så är det trots allt bäst att göra en koppling till det ekonomiska utfallet. Men eftersom vi, som sagt, inte kan göra denna koppling direkt, så måste vi ta till en annan metod.

En sådan metod, som förefaller att vara lämplig, är försök och gör fel, eller det som på engelska kallas Trial&Error. Denna metod låter sig faktiskt ganska enkelt tillämpas i det här fallet. Den är förvisso synnerligen utdragen rent tidsmässigt, men den ger trots allt en bra bild av hur höjning respektive sänkning av priset ger den rätta Return On Investment (ROI) för att ta till en annan anglosism.

Om vi såldes, enligt opartiska källor — inte industrins lögnaktiga siffror — kan konstera att skapandets ekonomiska utfall går åt endera hållet, så bör vi omedelbart justera priset för att se om det förändrar något, och i så fall i vilken riktning. Eftersom vi nu i mer än ett sekel konsekvent har höjt priset, så är det ointressant att pröva det alternativet fler gånger, i stället är vi nu redo att pröva en sänkning för att se vilket resultat det ger.

För halvtannat sekel sedan hade de flesta länder en kopieringsrätt som tidsbegränsades på ungefär samma sätt som dagens patent, nämligen från publiceringen och ett knappt 20-tal år framåt. Att, som idag, lägga sig på livstid plus ytterligare en hel livstid är ju en fullkomligt horribel kostnad, det borde väl varje tänkande människa inse? Man påverkar ju knappast någon att skapa mer kultur för 70 år sedan genom att idag behålla kopieringsmonopolet för det som då skapades. Och förresten, varför skall 70-åriga författare diskrimineras på detta vis gentemot 20-åriga dito, med 50 års kortare monopol? Och varför skall kopieringsrätten över huvud taget vara definierad av upphovsmannens frånfälle, på vad sätt uppmuntrar det till utökat kulturskapande?

Och hur har DRM-fanatikerna tänkt sig hantera detta? Vet de redan nu när upphovsmannen kommer att avlida och således har lagt in i sina root-kit eller vad de nu använder, att dessa skall upphöra att begränsa användandet 50, 70, 95 eller vad som nu gäller, år efter detta frånfälle? Annars har de ju i praktiken fifflat till sig en kopieringsrätt som gäller i evighet amen, utan någon bortre gräns. Hur rimmar det ens med dagens drakoniska lagstiftning?

Och sedan har vi ett exempel som ännu inte har prövats i domstol (så vitt jag vet), nämligen datorprogram. Här har vi den tämligen unika situationen att det är juridiska personer (företag) som sitter på upphovsrätten. När skall man anse att dessa har avlidit? När de kursar? När de byter namn, styrelse, ägare, eller vad?

Ergo: en lämplig prissänkning är att monopoltiden börjar räknas vid publiceringsdagen. Och sedan är frågan var på den långa svansen man skall kapa. Nästan allt kommersiellt skapande inbringar ju mest den första tiden, för att sedan klinga ut längs en kurva som asymptotiskt närmar sig noll.

Men då har vi genast ett problem här. Det skiljer nämligen enormt mellan olika kopieringsskyddade “produkter”. Att som idag dra alla över samma kam borde man snabbt inse, att det måste vara totalt fel. Böcker, musik, fotografier, film, TV-program, uppfinningar, alla har de väldigt olika ekonomisk livslängd. För att inte tala om ovan nämnda datorprogram.

Vem skulle till exempel idag ge sig till att försöka sälja skivor med Windows 98 på? Eller disketter med Leisure Suit Larry 2? Man kan nog på goda grunder hävda att tre års skyddstid för datorprogram är en lämplig nivå. De har helt enkelt en väldigt kort svans, som snabbt hamnar ganska exakt på noll.

När det gäller böcker så blir det en aning svårare. Vissa böcker säljer fortfarande bra efter flera hundra år, medan andra faller i glömska redan efter några år. Men om vi måste välja en gräns, så pekar de flesta oberoende undersökningar på att en lämplig start kan vara tio år. Vi säger helt enkelt att “OK, du har tio år på dig att slå mynt av detta, har du inte lyckats då, så — well, tough luck“. Visar det sig senare att vi har fel, så justerar vi helt enkelt “priset”.

På samma sätt resonerar vi oss fram till olika tidsgränser för olika typer av kultur, och är hela tiden beredda att justera priset vi betalar beroende på hur mycket Pang för Pengen vi får. Men, som sagt, vi kräver oberoende källor, industrins lobbyister skall bara hålla käften, deras förtroendekapital är för evigt förbrukat.

Och avslutningsvis så gäller naturligtvis hela detta resonemang enbart kommersiell kopiering, annars finns det ju över huvud taget ingen ekonomisk faktor att ta hänsyn till. Ickekommersiell kopiering skall naturligtvis alltid vara helt laglig, oavsett i vilken skala den sker. Här visar all, ALL oberoende forskning att den INTE påverkar den kommersiella kopieringen i någon som helst negativ riktning.

---

UNDER STRECKET (för att plagiera en känd bloggare)

Ni har väl inte missat att en av bloggosfärens populäraste serier har startat igen efter sommaruppehållet? Läs den korta piloten här, och det första avsnittet här.

Som jag nämnt tidigare, så är det en himmelsvid skillnad mellan upphovsrätt och kopieringsrätt.

Upphovsrätten har mångtusenåriga traditioner, och har numera så djupa förankringar hos gemene man, att ingen vettig person skulle våga ge sig till att ifrågasätta den. Den går helt enkelt ut på att “äras den som äras bör“. Vi behöver ingen lagstiftning för att försvara denna rätt. Den som avslöjas som plagiatör kommer att ställas vid skampålen utan att någon lagföring tarvas.

Kopieringsrätten däremot är något helt annat. Den är ett monopol, som samhället godkänner — OBS! godkänner till skillnad alltså från kräver — i utbyte mot att vi, samhällsmedborgarna, kan påräkna ett större utbud av kreativt skapande. USA:s konstitution beskriver det, ironiskt nog med tanke på varifrån alla relaterade stolligheter har kommit de senaste decennierna, bäst:

Article I, Section 8:

[Congress shall have the power] to promote the progress of science and the useful arts, by securing for limited times to authors and inventors the exclusive right to their respective writings and discoveries.

Smaka på den! “To promote the progress of…”.

När staten å våra vägnar skall upphandla olika tjänster, såsom vägbyggen och liknande, så utgår vi ifrån att upphandlingen sker så att vi, de som betalar, får bäst valuta för pengarna. Det betyder inte nödvändigtvis att billigaste offerten skall vinna. Numera har vi flera krav än så, såsom miljö- och klimatkrav. Men fortfarande skulle vi bli mycket upprörda om det senare visade sig att staten lagt mer pengar på en viss tjänst eller vara än vad som var befogat för att uppnå det enskilda målet.

Men staten har inte bara våra pengar att köpslå med. Den kan även, tack vare sitt våldsmonopol, köpslå med vår frihet, och här är det betydligt svårare att avväga vad som är en rimlig kostnad. En nyligen timad händelse, genomdrivandet av FRA-lagskomplexet, visar med utsökt tydlighet hur denna köpslagan kan gå totalt fel. I utbyte mot lite säkerhet, som inte ens kan påvisas, så tvingas vi betala ett oproportionerligt högt belopp av frihet.

Eller låt mig ta ett mer konkret exempel, cyklisten. När vi är ute och cyklar, så är vi väldigt oskyddade och därmed sårbara. År 2007 dödades 33 cyklister i trafiken och 331 skadades svårt. Allt enligt vägverkets statistik.

För att, som cyklist, få ett hyfsat skydd så borde vi iföra oss rena rama ishockeyutrustningen. Men är vi beredda att avstå så mycket av vår frihet att spontant slänga oss upp på hojen och sticka iväg — jämfört med att först ägna en halvtimme åt att spänna på oss alla skydd? Nej, naturligtvis inte.

Så hur mycket frihet är vi beredda att ge upp? Tja, vi börjar med att skala bort ben och armskydd. Visst är det otrevligt med de skrubbsår som vi därmed kan få, men det är ett rimligt pris att betala. Kanske en tredjedel av halvtimmens förberedelser har vi nu lyckats skala bort i utbyte mot en minimal nytta.

Vi fortsätter därefter med axelskydd, höftskydd, handskar och lite till, fortfarande i utbyte mot en minimal nytta — ett och annat benbrott överlever vi utan problem. Risken att råka ut för sådana är så liten att vi väljer bort den högoddsaren, och sparar därmed in en stor del av insatsen.

Till slut återstår bara hjälmen. Men här tar nyttan överhanden. Många sår och skador kan vi acceptera, eftersom risken för att bli skadad faktiskt är så minimal, men när det gäller huvudskador så vet vi hur allvarliga konsekvenser dessa kan få — ofta dödliga.

Såldes har vi, genom att köpslå med vår frihet (att spontant slänga oss upp på hojen och ge oss iväg) accepterat att betala den ofrihet, det besvär — kanske 30 sekunders — det innebär att först leta upp och sedan ta på oss en hjälm. Detta för att “köpa” en påvisbar nytta.

Nåja, en del väljer till och med bort den nyttan i utbyte mot total frihet, och ingen gör väl egentligen sura miner för den sakens skull. Lagstiftarna kan ju iofs ha en avvikande uppfattning, men lagar är bara giltiga om de har allmän förankring, annars är de inte ens värda papperet de är skrivna på. Att anmäla sin granne för att han misshandlar sin fru, sina barn eller sin hund betraktas av normala människor som något självklart. Att anmäla honom för att han cyklar utan hjälm är bara småaktigt, och torde rendera i att vederbörande anmälare gör sig till allmänt åtlöje.

Således har vi konstaterat att vi, även via samhällets försorg, vanligtvis är beredda att betala med lite frihet för att uppnå en tillräckligt stor nytta. Och detta gäller i allra högsta grad de olika rättigheter som brukar ges samlingsnamnet intellektuella rättigheter. Där har vi, kollektivt förvisso, men ändå, accepterat att betala med lite av vår frihet (att göra vad vi vill med allt som skapas) i utbyte mot att vi garanteras mer skapande än om vi inte hade betalat detta frihetspris.

Men fortfarande gäller alltså att det är konsumenternas nytta som skall vara den allenarådande faktorn! Det är vår frihet som är priset, alltså skall det vara vår nytta som är den enda som skall tagas i beaktande. Eventuella mellanhänders nytta, eller ens upphovsmännens rätt att tjäna pengar, har inte ett dugg i denna ekvation att göra!!

Mot bakgrund av allt det ovanstående, som väl knappast någon kan opponera sig emot(?), så är det desto märkligare att lagstiftare över hela världen väljer att lyssna enbart till de mellanhänder och andra profitörer, som själva inte bidrar med det allra minsta av den nytta som vi alltså tvingas betala för med vår frihet, och att dessa lagstiftare totalt slår dövörat till gentemot oss som betalar.

Innan den här bloggposten skenar iväg bortom alla bräddar, så låt mig bara avsluta som jag började, men denna gång med emfas:

Upphovsrätt är något helt annat än kopieringsrätt!