Felten Fabulerar

Som gammal tekniker, med bland annat mer än 30 års erfarenhet av elektronisk kommunikation, så måste jag erkänna att jag är djupt fascinerad av den formidabla uppgift som FRA nu (av allt att döma) skall åläggas. Men först måste vi fastställa själva kärnpunkten i det 155-sidiga lagkomplexet, nämligen tillägget i lag (2003/389), 6 kap. 19a §, det tillägg som börjar med

För att inhämtning av signaler i
elektronisk form enligt lagen
(2006:000) om signalspaning skall
kunna ske, är operatörer som äger
tråd i vilka signaler förs över Sveriges
gräns skyldiga att överföra
dessa till samverkanspunkter.

Skalar man alltså bort allt juridiskt snömos i övrigt, allt trams om kontrollstationer och liknande, så är det ovanstående paragraf som skall tvinga alla nätverksoperatörer, som har kablar som passerar Sveriges gränser, att förse FRA med en skarvsladd till deras kablar. Men redan här ser det lite mystiskt ut, för lagen saknar så vitt jag kan se påföljd för den som bryter mot den (vägrar att ge FRA deras skarvsladd). Lagförfattarna har helt enkelt glömt att uppdatera 7 kap. 15 §.

Men bortsett från detta, och över till det rent tekniskt/praktiska, så låt oss först konstatera att internet inte är ett enda nätverk, det består av miljontals små och stora nätverk, som är ihopkopplade. Från det lilla hemmanätet med ett par apparater ihopkopplade, till de verkliga giganterna — de globala operatörerna.

I Sverige har vi ett nationellt stamnät (”backbone”) som är försett med fem knutpunkter. Dessa finns i “hemliga” bergrum i Stockholm (dubblerad), Göteborg, Malmö, Sundsvall och Luleå. Bergrummen sköts av PTS medan själva stamnätet sköts av Netnod, som ägs av Stiftelsen för Telematikens utveckling (TU-stiftelsen). Till detta stamnät är 51 olika nätverk anslutna. Av dessa 51 nätverk är drygt 80% utlandsbaserade.

Så här uppstår alltså ännu en fundering. Hur har regeringen tänkt sig tvinga giganter som exempelvis AT&T (USA), BT (UK), Verizon (USA — ett av världens största företag alla kategorier) eller Orange (Frankrike — Europas största operatör) att förse FRA med “samverkanspunkter”? Särskilt med tanke på att lagen alltså är helt tandlös eftersom den inte ens föreskriver vitesbelopp. Skall vi hota med att koppla bort dem från det svenska stamnätet, och därmed Sverige från större delen av internet, om de inte imponeras av Reinfeldts piska?

Och detta är alltså de 51 nätverk som är anslutna till stamnätet. Lägg till det ett okänt antal mindre operatörer som valt att i stället ansluta sig till en av dessa 51, och som mycket väl kan ha egna gränsöverskridande förbindelser. Vilka dessa är, är förmodligen väl förborgade företagshemligheter på de flesta håll; har Reinfeldt månne tänk ge FRA i uppdrag att utöva avancerat industrispionage för att avslöja dessa förbindelser?

Nåväl, låt oss säga att FRA verkligen (efter ett antal år med protester, hot, överklaganden med mera) lyckas få till stånd sina samverkanspunkter och att dessa är heltäckande. Då skall alla signaler skickas upp till Lovön utanför Stockholm. Hur skall detta gå till? Ja, antingen kan de ju propsa på att få använda stamnätet, men det betyder att detta då i ett slag får kapaciteten reducerad till en bråkdel. Allt som går ut skall skickas tillbaka och stamnätet är inte dimensionerat för att bära all trafik. Eller så måste FRA bygga ett parallellt nät, något som vi av erfarenhet vet tar åratal och kostar åtskilliga miljarder.

Och hela tiden bygger allt det ovanstående på att FRA verkligen lyckas samla upp 100% — inte 99,99999% utan 100,0%. När du exempelvis skickar en bild på 150kB via internet, så hackas den upp i ungefär 100 småbitar som sedan var och en kan gå precis vilken väg som helst mot målet. Några bitar kan ta vägen via Köpenhamn och Berlin, en del hittar en genväg via Helsingfors, Moskva, Warszawa och hem igen, inte ens genvägar över andra kontinenter är osannolikt — så fungerar internet.

Om nu FRA missar bara en enda av dessa 100 bitar, så kan de lika gärna kasta bort de 99 som de snappat upp, för de kan ändå inte återskapa den ursprungliga bilden. Ja, ni förstår säkert problematiken för FRA här?

Jojo, om denna lag går igenom, så skall det bli verkligt spännande att följa den tekniska utvecklingen. Även om så mycket som möjligt naturligtvis kommer att bli hemligstämplat, så lär det bli svårt att dölja allt fältarbete som kommer att krävas. Dessutom lär alla dessa fältarbeten kräva beväpnade vakter, och eftersom vi monterat ner hela vårt militära försvar, så kan man förmoda att aktieköp i företag som Securitas kan vara en god investering…

I vår lilla ankdamm här i Sverige, så refererar vi till pressen som Den Tredje Statsmakten. Tanken är att Den Första Statsmakten är den lagstiftande, det vill säga riksdagen, och Den Andra Statsmakten är den verkställande, det vill säga regeringen. Återstår då den Tredje Statsmakten, som alltså skall vara den granskande — pressen.

Men i de flesta demokratiska samhällen så har man en annan Den Tredje Statsmakten, nämligen den dömande, vilket förpassar pressen till att bli Den Fjärde Statsmakten (the fourth state power). Så vart har då denna den tredje, dömande statsmakten tagit vägen i Sverige? Ja, det kan man fråga sig. Till skillnad från de flesta andra förment demokratiska samhällen så har vi i Sverige till exempel ingen författningsdomstol. Alla försök att åstadkomma en sådan har fått veto från sossar och vänsterpartister. Nu när de borgerliga har majoritet i riksdagen skulle man kunna hoppas att de skulle lägga ett förslag åt det hållet, men uppenbarligen är massövervakning (FRA-lagen) viktigare för dem.

I stället har vi i Sverige en långvarig tradition av att alla domare och andra högt uppsatta jurister utnämns av regeringen. Den som inte har en långvarig praktik ifrån justitiedepartementet göre sig ingen förhoppning om att göra en karriär inom vårt domstolsväsen. Vad som skulle kunna vara vår Tredje Statsmakt är alltså inget annat än en gren av Den Andra Statsmakten.

Och just här ligger alltså anledningen till att en korrupt regering, såsom vår nuvarande, kan kuppa igenom en nedmontering av vår stolta grundlag, och detta utan att någon kan göra det minsta åt det, mer än att vädja till ett antal dästa, maktberusade riksdagsledamöter att de må lyssna till svenska folket och göra det enda rätta. Bara en sådan sak som att många med mig helt saknar tilltro till att något sådant oförutsett skulle kunna inträffa torde vara skäl nog att konstatera att Sverige numera är en värsta sortens bananrepublik: bra i fotboll men utan fungerande demokrati.

Det börjar bli dags att försöka summera argumenten för respektive emot den snart genomförda FRA-lagen. Sorry, men jag delar inte den optimism som framskymtar på olika håll, även om jag naturligtvis skulle bli överlycklig om jag har fel.

När det gäller all lagstiftning och övriga, statliga ingrepp i den personliga sfären, så finns det i de flesta demokratiska samhällen ett proportionalitetskrav. Det skall med andra ord hela tiden finnas en avvägning mellan vad samhällsnytta ett statligt övervåld på samhällsmedborgarna innebär jämfört med att de håller tassarna borta.

I många fall finns det ett konsensus när det gäller sagda inskränkningar. Om det är nödvändigt för att hävda äganderätt, rätten att vistas fritt i samhället utan att bli överfallna eller trakasserade, med mera, så är vi beredda att ge upp en del av våra fullständiga rättigheter att göra vad vi vill. Men hela tiden måste dessa begränsningar relateras till de “kostnader” i form av allmänt reducerade, mänskliga rättigheter det innebär.

Och allt detta har ett stort antal kloka tänkare, under flera sekel, tänkt ut åt oss. Dessa tankar har sedan gett upphov till mängder av internationella traktat — såsom FN:s och EU:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna, och därmed i viss mån även vår svenska grundlag.

Hur har då våra svenska politiker resonerat när de kommit fram till att FRA-lagen faktiskt klarar ovan nämnda proportionalitetskrav? Här ett försök att sammanfatta alla PLUS och MINUS som framskymtat i den offentliga debatten:

EMOT (aka rösta NEJ till förslaget)

MORALEN
Här finns det inte mycket att säga. Våra folkvalda har redan, med önskvärd tydlighet, redovisat att deras moraliska skyldighet inskränker sig enbart till att följa partilinjen. Eller, som Johan Pehrson vid upprepade tillfällen påpekade i en radiodebatt nyligen: “Jag representerar folkpartiet och ingenting annat”. Att han skulle representera de väljare, som han får furstligt betalt av, är uppenbarligen helt främmande för honom, och tydligen för resten av de 349 personer som vi betalar för att företräda OSS.

JURIDIKEN
Samtliga (som i ALLA, 100%) remissinstanser med åtminstone elementär juridisk kompetens har totalsågat detta lagförslag jäms med fotknölarna. Det finns inte ens rimligt tvivel om att detta är totalt förbjudet! Skulle lagen trots allt piskas igenom, så är det bara en tidsfråga innan EG-domstolen kommer att döma ut den och ge Fredrik R. & Co. en rejäl knäpp på näsan. Så vad i hela friden tror sig karlen kunna vinna med detta?

EKONOMIN
Redan har Google aviserat att de lagt alla planer på att öppna en server i Sverige på is. Hur länge vågar Volvo, Ericsson, SKF, ABB, IKEA med flera svenska multinationella företag ha kvar någon form av verksamhet inom landet, när de vet att all deras internettrafik kopieras till en myndighet, som i ett halvt sekel gjort sig skyldig till brott mot i stort sett alla lagar och förordningar som existerar?

Och naturligtvis kommer inget företag med minsta tanke på nätverkssäkerhet att ens överväga att etablera sig i ett Sverige med dess totala övervakning i en skala som det aldrig tidigare har skådats maken till.

Hur mycket kommer det för övrigt att kosta att bygga upp ett parallellt bredbandsnät för att slanga över all trafik, från alla kablar som passerar landets gränser från norr till syd, upp till FRA i Stockholm? Hade inte detta nya, kraftigt utbyggda nätverk kunnat tjäna svenska folket betydligt bättre än staten?

FÖR (aka rösta JA till förslaget)
Här har jag bara kunnat hitta en enda punkt: Att skydda Sverige från yttre hot. Märkligt nog får vi aldrig veta exakt — eller ens ungefär — vadi detta yttre hot består. Gång på gång reses frågan. VAD I HELA FRIDENS NAMN ÄR DET FÖR HOT NI PRATAR OM??? Svaren uteblir varje gång fullständigt, eller ersätts i bästa fall med rena sandlåderesonemanget “jag vet minsann något som inte du vet — men jag får inte berätta det”.

Om man nu väger ovanstående för och emot mot varandra, så skall vi alltså tro på att det där “yttre hotet” väger så mycket tyngre än alla moraliska, juridiska och ekonomiska invändningar, att vi måste acceptera denna massövervakning av landets samtliga medborgare. Och detta utan att ens få öppna den hemliga lådan som ligger i JA-skålen? Puleeezzz, gimme a fucking break will’ya!

Sent skall syndaren vakna. Efter total tystnad, som nästan kan ge konspiratoriska misstankar, ägnar nu äntligen SVT hela 1 minut och 50 sekunder åt en litet snutt om denna den viktigaste politiska frågan den här mandatperioden.

Inte ens rejäla scoop, såsom att en före detta FRA-chef erkänner att man på FRA har bedrivit olaglig (”oreglerad” på politikerspråk) verksamhet i många år, har getts uppmärksamhet i media. Olaglig, som i det här faller är lika med grundlagsstridig verksamhet. IDG, som på många bloggar hyllas som den enda bland gammelmedia som uppmärksammade detta scoop, hade bara med det i internetutgåvan och inte i någon av sina papperstidningar — det verkar ha varit ett blogginlägg (?), som på internet maskerades så att det såg ut som en artikel. I pappersupplagan av Computer Sweden har jag i alla fall inte hittat artikeln.

Men nu, fem i tolv, vaknade äntligen Rapport på SVT:

UPPDATERING: Missa för all del inte inslaget ifrån TV-soffan, där underbara Frida Johansson Metso tvålar till ännu en borgerlig quisling — Fredrik Schulte. SVT verkar ha stora problem med att länka till rätt inslag, så det kan hända att du behöver klicka runt på deras sajt lite grand innan rätt inslag kommer upp. Förhoppningsvis kommer det att rättas till under dagens lopp.

När internet en gång i tiden skapades av USA:s militär, fast då under namnet arpanet, så var den viktigaste målsättningen att nätverket skulle kunna fungera även efter ett fullskaligt kärnvapenanfall. Även om stora delar av infrastrukturen blev utslagen, så skulle data, uppdelade i små 1500-byte paket, kunna leta sig fram genom hur många olika, överlevande grenar som än behövdes, och även om det betydde att skicka via avlägsna modem via vanliga telenätet.

Just att internet är så otroligt decentraliserat är dess otroliga styrka rent funktionsmässigt — men även säkerhetsmässigt. Det hjälper inte att hacka sig in på några valfria knutpunkter, oavsett hur stora och viktiga de än må vara, man kommer ändå aldrig att kunna se all trafik, bara en liten och oberäknelig delmängd, som just vid det tillfället passerar just den knutpunkten.

När nu FRA skall samla ihop ALL trafik som passerar ut och in över Sveriges gränser till en gemensam punkt, så motverkar man alltså fullständigt den ursprungliga tanken på internet som ett decentraliserat och därför säkert nätverk. I ett enda slag lägger man det mesta av den svenska (och stora delar av våra närliggande länders) internettrafiken i en enda stor korg. Den som klarar av att hacka sig in där, får allt ihopsamlat och klart, serverat på silverfat. Glöm inte att såväl NASA som Pentagon har blivit utsatta för intrång, vad får oss att tro att FRA skulle vara bättre på att täppa till alla säkerhetshål? Särskilt med tanke på att en massa andra myndigheter skall ha varierande grad av tillgång till FRA-datorerna.

En gammal internetregel säger, att den server som är uppkopplad mot internet alltid går att bereda sig otillbörligt tillträde till — det är bara det att i en del fall kräver det lite mera jobb…

Redan i slutet av januari 2007 utnämnde Oscar Swartz — med rätta — årets viktigaste bok år 2007. En 155 sidor tjock skrift, som uppenbarligen varken våra folkvalda eller den så kallade tredje statsmakten — alltså det som i verkligt demokratiska samhällen, där upprätthållarna av lag och ordning är skilt från de som stiftar lag och ordning, och där det alltså finns någon form av författningsdomstol, kallas fjärde statsmakten — har orkat att ens ögna igenom.

Till det här årets viktigaste bok vill jag utnämna en skrift med det tämligen intetsägande filnamnet 61a22251.pdf, men vars officiella namn är “Skyddet för den personliga integriteten, Bedömningar och förslag”, eller med andra ord “Slutbetänkande av Integritetsskyddskommittén”.

Den är betydligt tjockare än 2007 års vinnare, nämligen hela 350 sidor. Men vid en första genomläsning räcker det faktiskt alldeles utmärkt att läsa sammanfattningen på sidorna 13-26. Där staplas en veritabel nedsabling, av vad såväl tidigare som nuvarande administrationer har åstadkommit på lagstiftingens område när det gäller att ta hänsyn till svenska folkets grundläggande fri- och rättigheter, upp i stycke efter stycke. Jag skulle nästan vilja påstå att den här utredningen, på bara 13 sidor, sammanfattar det mesta av vad bloggosfären har försökt berätta under mer än ett år nu.

Bakgrunden till den här utredning är att våren 2004 började alltfler riksdagsmän (borgerliga får man förmoda?) uttrycka oro för hur dåvarande JuMin Bodström klampade omkring i vår grundlag likt en elefant i en porslinsaffär. Denna borgerliga(?) omsorg om svenska folkets hotade integritet resulterade i att

Regeringen bemyndigade den 7 april 2004 chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté (Ju 2004:05) med högst elva ledamöter med uppdrag att bl.a. kartlägga och analysera sådan lagstiftning som rör den personliga integriteten samt överväga dels om 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen bör ändras, dels om det vid sidan av befintlig lagstiftning behövs generellt tillämpliga bestämmelser till skydd för den personliga integriteten.

Utredningen skulle enligt uppdraget slutredovisas den 30 mars 2007, men uppdraget förlängdes vid ett regeringssammanträde den 9 november 2006 till att slutredovisas den 20 december 2007 (Dir 2006:109) men med ett delbetänkande den 30 mars 2007. Notera gärna att den 30 mars var tre dagar efter att motionstiden för Lex Orwell gick ut.

Delbetänkandet presenterades rent av en dag innan slutdatum, närmare bestämt den 29 mars. Och snabbt som ögat var JuMin Beatrice Ask ute och utövade “damage control”. Likt exempelvis Stollige Staffan går hon ut och slår sig för bröstet och påstår att hon minsann “lärt sig av läxan” och nu alltså gjort allt rätt. Och för att ytterligare understryka att hon inte ens läst förstasidan på utredningen (där det står “förslag”) så spär hon på med “Integritetsskyddskommittén har inte haft i uppgift att betygssätta pågående lagstiftningsarbeten eller beslut, påpekar Ask. Bara befintlig lagstiftning.”

Att utredningen sedermera, i sitt slutbetänkande, har haft Asks vidare skrotning av de svenska grundlagarna, den som Stasi Bodström påbörjade, i åtanke, står utom allt tvivel för den som behagat läsa åtminstone sidorna 13-26 i den.

Nåväl, såväl delbetänkande som slutredovisning har varit perfekt tajmat här — ur forna såväl som sittande regeringars synpunkt. Av allt det 350-sidiga sprängstoff som den tvärpolitiska (alla riksdagspartier representerade) utredningen presenterade blev det bara en liten puff, och numera finns det inte längre någon som minns den. Den var unik i så motto att en tvärpolitisk utredning totalsågade två helt olika regeringars agerande. Jag vill hävda att denna 350-sidiga bok förtjänar ett bättre öde än att gömmas undan i riksdagsledamöternas skrivbordslådor.

Om du inte vill skriva ut den, så kan du säkert be din lokala riksdagsman om att få låna hans/hennes exemplar. Det är säkert oläst. Notabelt är att utredingen om och om igen refererar till Regeringsformens 2 Kap 23 § som klart och tydligt stipulerar:

Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Betänk denna grundlagsparagraf innan du trycker på knappen den 17 juni 15:30, du riksdagsman. Är du helt säker på att du har alldeles rent mjöl i påsen vad gäller denna paragraf?

Den ende borgerlige riksdagsman som motsatte sig det inom kort (17 juni) genomröstade FRA-förslaget när det förra gången låg på riksdagens bord, Fredrick Federley (c), har tydligen trakasserats till tystnad nu, enligt SR Ekot, konfirmerat av Fredrick själv på hans blogg. “Konsekvenserna av att inte följa partilinjen blev för jobbiga” var hans budskap till Ekot och därmed till svenska folket.

I och för sig röstade inte Fredrick emot förslaget förra året, utan lade ner sin röst, vilket i praktiken betyder en halv röst emot, men även det var han alltså helt ensam om bland de 178 borgerliga riksdagsledamöterna. Inte ens partikamraten Johan Linander, som innan valet 2006 försökte framställa sig som en motståndare till Bodströmssamhället, röstade annat än ja. I stället kastade han nästan omedelbart efter valet av sig sin kappa och avslöjade sig som en lika god bodströmmare som någonsin Mr. Stasi Himself.

Visst måste man förstå, att samregerande politiker måste vara pragmatiska, och ibland rent av dagtinga med sitt samvete på en punkt för att få igenom en annan, enligt deras uppfattning viktigare, punkt. Men kan det finnas någon viktigare omröstning den här mandatperioden än just den förestående FRA-diton? Jag anser faktiskt inte det. Här, alldeles innan riksdagens sommaruppehåll, kommer en av den svenska demokratins grundpelare att avskaffas. Denna vår demokrati, som redan vilar på lerfötter, kommer alltså att vila ännu rangligare och ostadigare än tidigare.

Nu sätts tydligen hela vår förhoppning till att ett tillräckligt stort antal riksdagsmän klantar till det när de kvittar ut sig inför den förestående semestern, men det lär förmodligen inte ske i de mer än sju fall åt rätt håll, vilket krävs. Att, som en del, sätta förhoppningen till folkpartiets stockholmsavdelning, är nog bara att glömma — ingen av de fyra undertecknarna av den beramade debattartikeln på SVT Opinion sitter i riksdagen. De kan troligen ägna sig åt att plocka billiga FRA-poäng utan att råka ut för några allvarligare trakasserier.

Signaturen Johan T gör, i en kommentar på Emmas blog opassande, oss uppmärksamma på FRA-lagen som redan röstats igenom. Den är ett beställningsverk från Försvarsdepartementet, vars minister på den tiden hette Mikael Odenberg, vilket kan vara på sin plats att hålla i minnet inför följande resonemang.

När den “egentliga” FRA-lagen nu med största sannolikhet röstas igenom om några veckor, så måste naturligtvis PUL “justeras” på motsvarande sätt, annars kan ju inte den automatiska databehandling, som de tänker utföra med avseende på allas våra personuppgifter, genomföras fullt ut. Så därför var SFS (2007:259) absolut nödvändig att genomdrivas först. Och så skedde, tydligen helt utan märkbar debatt, den 10 maj 2007.

Den här lagen är ett verkligt mästerverk när det gäller att producera ett enormt dimmoln av brus (AKA ordbajseri) för att dölja dess kärnpunkter. Lite grand i stil med Odenbergs alla icke-argument i diverse bloggkommentarer nyligen (bland annat hos Staffan Danielsson, Christian Engström och Rick Falkvinge). Men om man ser förbi all rök, så kan man hitta en hel del matnyttigt.

Vad sägs till exempel om “6 § Försvarets radioanstalt skall se till att 1. personuppgifter behandlas bara om det är lagligt,”? Med andra ord, en lag som påpekar att man måste följa lagen, behöver vi verkligen det? Tja, MOD (Mikael Odenberg) vet uppenbarligen en hel del om FRA och dess verksamhet, som inte vi vanliga dödliga vet.

Men sedan blir det värre och inte alls lika lustigt. I 1 Kap 11 § står det klart och tydligt att FRA får registrera och indexera (göra sökbart) personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv. Visserligen med förbehållet att det skall vara “absolut nödvändigt för syftet med behandlingen”, men hur kan det inte vara det? Notera alltså sökbegreppen:

Vad dessa olika faktorer har för betydelse för rikets militära säkerhet är lite svårt att förstå. Hade det gällt SÄPO, så kanske man hade kunnat förstå det, men FRA? Vad säger LO-Vanja om att FRA skall kunna söka på medlemsskap i fackförening? Eller annars så stridbara Handels eller Byggnads?

Hälsa och sexualliv? Nåja, det är ju bara den som inte har rent mjöl i påsen, som behöver oroa sig, eller hur?

Lite längre ner i lagen (2 kap 1-4 §§) kan man läsa att vi medborgare minsann skall kunna kontrollera uppgifterna om oss och till och med få till stånd rättelser vid felaktigheter. Men uppgifterna lämnas inte ut om de sekretessbelagts och rättelser sker bara om det inte blir för dyrt och personalkrävande för FRA. Vad är oddsen för att det alltid kommer att vara på dessa vis varje gång någon svensson skriver till dem?

Att 1 kap 15 § fastslår att andra myndigheter skall ha tillgång till FRA-registren var det väl ändå ingen som blev förvånad över? Och kom ihåg, denna lag är gällande sedan den 1 juli 2007! Det är alltså inte en del av den kommande FRA-lagen som ännu inte är beslutad om.

Slutligen kan det inte påpekas starkt nog, att det över hela lagtexten ligger en matta av “Regeringen meddelar föreskrifter” vilket alltså betyder att hela lagen är reducerad till en enda stor förordning. För att förstå varför det är så viktigt, så måste man ha följande i åtanke:

Våra lagar kan sägas ha tre nivåer. Överst ligger grundlagen. Den är så viktig, att inte ens riksdagen kan göra ändringar i den utan att det sker i två beslut med ett nyval emellan. Detta för att Sveriges väljare skall kunna förhindra att hela vår konstitution görs om. Tyvärr har jag aldrig sett någon enda grundlagsändring nämnas vid något av de riksdagsval jag följt under mer än 40 år, så uppenbarligen tycker inte våra politiker att valboskapen skall bry sina små hjärnor med så komplicerade frågor.

Under grundlagen ligger de vanliga lagarna, dessa beslutar riksdagen om direkt, utan krav på omval emellan två beslut. Det finns vissa verktyg att tillgå här (såsom minoritetsbordläggning) för att förhindra vanvettiga beslut, men det är ytterst ovanligt att de tillgripes. Och när det, som i FRA-lagens fall, sker, så klarar inte riksdagsmännen av att hantera situationen korrekt ändå (såsom att ta upp till förnyad debatt), så de där mekanismerna kan vi bortse ifrån. Det viktiga är att man vanligen måste ha en riksdagsmajoritet för förslaget, och att det alltså rent teoretiskt (kräver riksdagsmän med integritet, vilket vi ju dessvärre saknar) går att stoppa en regering som löper amok.

Under lagarna har vi förordningar. Dessa beslutas av regeringen och alltså inte av riksdagen, den organisation som enligt grundlagen skall vara vår lagstiftande. Man kan alltså fråga sig om det inte rent av är grundlagsvidrigt med förordningar, men det får bli en annan historia.

För att nu knyta ihop ovanstående tre nivåer, så är det alltså så, att våra fiffiga politiker har kommit på den briljanta idén att de mycket enkelt kan smita ifrån väljarnas teoretiska möjlighet att stoppa en grundlagsändring. De lägger helt enkelt till en bisats till valfria paragrafer i grundlagen, där de refererar till en lag som medger undantag från grundlagen. Och, hey presto!, helt plötsligt räcker det att ändra lagen så har man ändrat grundlagen.

Men när man väl gått så här långt, varför inte gå ett steg längre? Och det är här “Regeringen meddelar föreskrifter” kommer in — det vill säga förordningarna. Nu kan alltså regeringen, utan att behöva besvära riksdagen, göra ändringar i grundlagen! Fiffigt, eller hur?

Nu fattas det bara ytterligare ett steg, låt oss kalla det statsministerpropåer, så har vi fått oss en trevlig liten diktatur, där statsministern inte ens behöver besvära resten av regeringen när han vill ändra grundlagen.

EDIT: Tack vare Johan T kunde jag nu förse förordningen med en länk här ovan. Notera att den utfärdades samma dag som lagförslaget gick igenom, den var alltså redan utskriven och klar. Så säker var MOD på att hans PUL-undantag skulle röstas igenom i riksdagen…

Jag repeterar: förordningen är ett kryphål i lagen, som i sin tur är ett kryphål i grundlagen. Regeringen har här, av okunniga riksdagsmän, getts fullständig kontroll över gällande grundlagsskydd av vår personliga integritet, och alla befintliga kontrollmekanismer har försatts ur spel.