Felten Fabulerar

Enligt ny svensk lag skall alla elnätsföretag, från och med den 1 juli 2009, läsa av sina kunders elanvändning minst en gång i månaden för att kunna basera sina fakturor på faktisk elanvändning.

Eftersom det är i det närmaste praktiskt omöjligt att skicka ut avläsare att läsa av mätarna, på det gamla vanliga viset, så ofta, så innebär det i praktiken att alla elmätare kommer att vara utbytta till sådana som går att fjärravläsa, den 1 juli.

Genom en överenskommelse mellan 3G-operatörerna och elnätsföretagen, så har en outnyttjad del av 3G-nätet upplåtits till denna fjärravläsningstrafik. Den största delen av trafiken består av upp-data från mätaren till centralen, så därför stryps inte detta “abonnemangs” upp-kanal så som sker med de vanliga konsument-abben, där kunderna fortfarande räknas som passiva mottagare utan något annat än korta kommandon att skicka medans merparten av trafiken skall vara mottagande.

Det finns alltså här en kanal med upp till 14,4M i båda riktningarna, och högre hastigheter är på gång. Problemet är bara att kunna koppla upp sig — om man inte råkar vara en elmätare. Men det problemet är nu löst tack vare att ett hemligt dokument läckt ut från en av elmätartillverkarna.

Om du således har ett 3G-modem eller en 3G-mobil, så behöver du bara ringa upp nummer *127745# så kopplas du upp mot detta nät. Nätet är anslutet till internet som vanligt, för att elnätsföretagen lätt skall kunna komma åt alla “sina” mätare oavsett var i landet de är belägna.

Inga lösenord eller liknande krävs, men dessvärre får du ett 10.x.x.x-nummer (NAT via DHCP) vilket innebär att din burk inte är åtkomlig utifrån — precis som hos exempelvis 3 om du kopplar upp dig till fel server där. Detta löses emellertid enkelt om du kör med IPv6-tunnel via exempelvis SixXS, sedan är det fritt fram att även köra server via elmätarnätet.

Under vissa tider, då mätarna i ditt område läses av, kan det eventuellt märkas av att belastningen är stor, men annars bör inga större olägenheter märkas. Om du har en IP-analysator inkopplad så kan du se en hel del märklig, inkommande trafik, men det är inget att oroa sig för, det är bara elnätsbolagens servrar som undrar vad det är för en oregistrerad elmätare som kopplat upp sig. Inga åtgärder verkar i alla fall utföras för att koppla bort denna oregistrerade mätare, som inte svarar på tilltal, från nätet, utan den probe:as bara med jämna mellanrum (en gång i timmen ungefär).

I morgon skall jag beskriva hur du kan vända på trafiken och i stället ringa upp din elmätare för att fråga den om din elförbrukning, och samtidigt tipsa om ett program som grafiskt visar exakt hur din förbrukning ser ut minut för minut. Stay tuned!

Den musiker som väljer att inte avstå 95% av skivintäkterna (efter att en massa avdrag gjorts för olika “omkostnader” som bolaget haft) har det minsann inte lätt. Dels för att det föreligger stor förvirring om vad som egentligen gäller — alla parasiterande bokstavsakronymer är ganska noga med att inte uttrycka sig i klartext — dels för att man riskerar enorma ekonomiska bakslag om man gör det minsta lilla fel.

Men att döma av STIMs hemsida så kan man tydligen, sedan 1997, efter begäran bli befriad från att betala licensavgift för första upplagan av ett fonogram där innehållet är helt egenkomponerad musik. Befrielsen gäller högst 1000 exemplar.

Sedan blir det lite luddigare, om man tittar på vad STIM hävdar gäller för de som eventuellt skall trycka upp alla plastbitarna. Det presumptiva Moment-22 som där verkar uppstå har tydligen gjort att CD-tryckerierna valt det säkra före det osäkra, och alltid kräver tillstånd från NCB innan de startar tryckpressarna.

Nä, mitt råd till alla förhoppningsfulla musikskapare är nog att hoppa över plastbitsdelen av marknadsföringen och ge sig direkt på den modernare, och betydligt miljövänligare, formen: direkt digital distribution — DDD — i egen regi.

En egen hemsida med väl synlig betalningsknapp. Valfria tekniska format (MP3, OGG, ISO eller annat) som naturligtvis får kosta olika mycket, och helst en egen tracker så att inte den egna servern blir överlastad vid nysläpp, är några rekommendationer från en gammal fildelare.

Lägg till det texter, noter och separata soundtracks med möjlighet — och tillåtelse! — för era fans att göra egna remix av era verk, samt naturligtvis en community där de kan dela med sig och diskutera, så har ni skapat en verkligt bra grund för en trogen, och förmodligen stadigt växande, skara av fans. Vi musikälskare är ju inte direkt bortskämda med sådan full-service, efter att i snart ett sekel bara ha betraktats som musikens mjölkkor.

Behöver ni hjälp med något av detta, så finns det hundratals experter bara några musklick (eller ett eget blogginlägg) bort, och som garanterat bara längtar efter att få hjälpa er att ge de giriga akronymparasiterna det långa fingret.

Tack vare en vänlig blogg-kollega har nu även jag fått möjlighet att prova på Svaret På Musikens Problem Tack Vare Fildelningen — AKA Spotify.

Och visst känns det betydligt bättre än alla andra försök att marknadsföra musik på nätet utan att involvera fildelning. Och visst är det en imponerande katalog de lyckats skrapa ihop. Men fortfarande gapar där stora hål, naturligtvis helt och hållet beroende på den fullkomligt vansinniga rättighetsdjungel som skivindustrin har skapat.

Inte ens samma artist kan de erbjuda fullt ut, detta då eftersom många artister valt att byta utsugarbolag lite då och då. Ett typiskt exempel på detta är ett av världens äldsta band, The Spotnicks.

Visst, Spotify har lyckats skrapa ihop 82 av Spotnicks låtar. Men det är ändå långt ifrån de mer än 200 som jag kan hitta på en enda torrent på The Pirate Bay.

En annan av mina favoriter är Ian Dury, en av megastjärnorna från musikens guldålder på 60- och 70-talet. Tiden då kasettkopieringen låg på max samtidigt som musikerna fortfarande spelade riktiga instrument och sångarna blev kända för att de var duktiga och inte för att de såg vackra ut.

På Spotify får jag ett enda napp på Ian Dury, och det är ingen av klassikerna Sex & Drugs & Rock & Roll eller Hit Me With Your Rythm Stick. Till och med YouTube ger flera napp. Dra upp volymen och gunga med, så här kunde det låta på den tiden då skaparglädje var viktigare än dagens krämarmentalitet för alla kulturskapare:

Nåja, vad gäller urvalet på Spotify, så lär de jobba för högtryck på det, men nog hade de haft det betydligt enklare om vi hade haft en vettigare UhR-lagstiftning. En som åtminstone släpper musiken fri efter tio år. För inget av det som spelats in det senaste decenniet intresserar mig ändå…

Om någon nu tror att jag tänker propagera för att steka fläsk över öppen eld, så kan jag direkt dementera alla sådana rykten. Visst är det trevligt att trä upp ett par fläskskivor på en pinne och grilla dem över en sakta lägereld, men den tillagningsmetoden blir alldeles för orepeterbar för min smak.

Nä, låt mig börja med konsten att göra upp eld. “Bah” tänker ni, “det är väl ingen konst” fortsätter ni. Och visst är det lätt att tutta eld på en hög med brännbart material med hjälp av dagens moderna uppfinningar — tändstickor, cigarettändare, med mera. Men att bara fjutta eld på en hög med pinnar är inte riktigt detsamma som att göra upp eld enligt konstens alla regler. Särskilt inte i tättbebyggda villaområden.

En felaktigt uppgjord eld kan förpesta en hel nejd. Det stinker och det svärtar ner allt inom flera hundra meters radie, om röken ifrån elden ges fritt fram att breda ut sig i den omgivande nejden. Något som grannar alltför ofta inte tar hänsyn till. “Hey! Min skorsten är så hög att den har fått godkänt av byggnadsnämnden! Då måste det ju vara fritt fram att elda som jag vill? Right?”

Wrong! Det sot som sprids från grannars skorstenar när de eldar felaktigt, lägger sig på bilar, vattbrädor, paraboler, tvätt som hänger ute, trädgårdsmöbler (ofta vita) och så vidare. För att inte tala om hur det påverkar all växtlighet i närheten.

Så hur bär de sig åt då, dessa grannar som lyckas spruta ut kolsvart rök från sina braskaminer, öppna spisar, vedeldade varmvattenpannor och liknande? Jo, de gör samma misstag som massor av folk som steker fläsk. I kid you not!

När man steker fläsk, så är det en dödssynd att fylla hela stekpannan med fläsk. Gör man det blir det stekta fläsket kokt, och det vill man normalt inte att det skall bli. De flesta stekpannor klarar helt enkelt inte av att hålla kvar tillräckligt med värme när man proppar hela stekpannan full med det som skall stekas.

Och här kommer avdelningen “steka fläsk på rätt sätt”. Fläsk steker man bäst i ugnen! Då kan man a) steka stora mänger på en gång, och b) få allt fläsk att bli exakt lika hårt stekt. Försök du det med en vanlig stekpanna!

Gör så här:

Sätt ugnen på 180 grader. När ugnen är uppe i temperatur lägger du allt fläsket på ett galler och sätter ugnens timer på 7-12 minuter (beroende på hur knaperstekt du vill ha ditt fläsk) och låter fläsket därefter eftersteka i ugnen så länge du vill. Experimentera gärna med tider och temperaturer, men detta är det enda sättet att steka fläsk på ett förutsägbart vis.

Nu åter till brasan.

Av samma anledning som att du inte fyller en stekpanna med fläsk, så skall du inte fylla braskaminen, eller vad du nu har, med ved när du tänder den. Börja med ett tiotal små (fingertjocka) pinnar eller späntade vedträn. Bäst är om du kan förbereda det hela redan när den förra brasan falnar. Skrapa ihop all glöd längst bak i eldstaden och ställ så många pinnar och spänt som du får plats med i närheten — men tillräckligt långt ifrån för att de inte skall fatta eld — av glöden.

När du sedan skall tända en ny brasa, se till att du bara lägger in så mycket tändved att du snabbt kan få en het glödbädd. Efter det gäller det att lägga in ett eller två vedträn när de gamla brunnit ut och bildat en vitglödgande glöd. Håll på så tills du byggt upp en kraftig glödbädd. Till slut klarar du inte av att lägga in nya vedträn utan att bränna dig — då är det dags att besluta sig för att stänga alla spjäll (nästan helt) och låta elden glöda ut.

Själva är min fru och jag lyckliga nog att ha en kakelugn. Kika gärna här för att se hur det gick till när den monterades. Här nedan kan du se hur den såg ut när den var nyuppsatt för ganska exakt fyra år sedan.

Mellan vilka temperaturer varierar ditt kylskåp? Hur många gånger har du tvingats byta ut ett kylskåp för att det helt plötsligt antingen inte stänger av sig eller inte slår på?

I våra kylskåp idag har vi samma stenåldersreglering av temperaturen som vi haft sedan kylskåpet uppfanns för snart hundra år sedan. Nämligen ett kapillärrör som påverkar en bälg som påverkar en fjäderbelastad mekanisk tunga som slår till och från. Tillverkningskostnaden för detta mekaniska underverk är, trots att den blivit reducerad på grund av enorma tillverkningsserier, ordentligt hög. Vill man köpa själva termostatdelen som reservdel (och ens lyckas hitta den) så pratar vi upp emot en halv tusenlapp.

Med vanlig enkel elektronik, så kan man tillverka samma reglerdon för högst en femma idag!

De flesta matlagningsälskare har upptäckt hur värdefull ugnen är. Om bara den gick att lita på. Även här är vi, Anno Domini 2008, beroende av sekelgammal teknik, nämligen en jämrans bimetalltermostat som slår på och av med en precision som på sin höjd kan räknas i tiotals grader.

Med vanlig enkel elektronik, så kan man tillverka samma reglerdon för högst en femma idag!

Och så har vi det här med isoleringen. Alla vitvaror skall passa in i Boverkets tvåfotsmodul (60 cm), och samtidigt skall de rymma så mycket som möjligt. På sin höjd blir det då några centimeter över för isoleringen.

Men ett kylskåp håller betydligt lägre temperatur än en årsgenomsnittlig utomhustemperatur. Skulle vi acceptera tre-fyra centimeter isolering i våra ytterväggar eller -tak? Självklart inte. Och frysen håller 18-25 minusgrader. En riktigt smällkall vinternatt alltså. Fem centimeter isolering är okay, yes? NOT!

För att inte tala om ugnen alltså. 200-250 grader på ena sidan och 20 grader på den andra, och allt åtskilt med fem centimeter isolering? I nådens år 2008. Suck!

Nä, när skall vi börja se riktigt moderna vitvaror? Vi kan idag köpa en digital köttermometer för under en hundralapp. Den har allt man kan behöva för att styra såväl kyl, frys och ugn. Man ställer önskad temperatur (börvärdet) via “larmet”, som får reglera strömmen till apparaten i stället för att larma, och så har man den direkta avläsningen av vilken temperatur man har (ärvärdet). Ja, ni fattar säkert?

Och naturligtvis skall det vara ordentlig isolering! Om det så innebär att ugnen eller kylen kräver 120 cm bredd, djup och höjd så får det bli så, men 20-30 cm isolering bör man väl allra minst kunna kräva runt om, eller hur? Och precisionsreglering för bara några kronor är, som sagt, inga som helst problem med dagens elektronik. Inte ens att bygga in artificiell intelligens i styrningen, såsom att räkna ut vilken temperatur ugnen skall ha, och hur länge, för att få en julskinka färdig på åtta timmar med optimal temperatur i ugnen. Troligen 80 grader eller så i sex timmar och sedan eftervärme och utjämning i ytterligare två timmar…

Ibland undrar man vad de stora biltillverkarna sysslar med egentligen. Alla verkar vara överens om att spotta ut nästan exakt likadana bilar, bara två-tre olika modeller. Var finns nytänkandet, var finns framtidsvisionerna? Inspirerad av diverse länkar på Lunkens spännande blogg hittade jag bland annat nedanstående. Kika på den här bilen, Volvo och SAAB:

Och tänk er sedan att byta ut det konventionella elektriska drivsystemet med blyceller, likströmsmotor m.m. stenåldersprylar, som dessvärre verkar användas, till den här kanadensarens otroliga konstruktion: Nap Pepins Lithium BugE.

Medan vi väntar på att Apteran skall komma till Sverige med Nap Pepins elystem, så kan man ju alltid fantisera om det här lilla trevliga alternativet:

En kinesisk elbil i 30.000-kronorsklassen. Skapliga specifikationer även i standardutförande. Har vi inte sett den där fronten tidigare, förresten…?

I en märklig historia, som förefaller att ha sitt ursprung i ett inslag i SVT:s Sydnytt, så berättas det om en pizzeria som fick en elräkning som var något i hästeväg. Det förekommer, som sagt, en hel del märkligheter i den här historien, som även Sydsvenskan och SvD återger.

Till att börja med tjatas det om och om igen om att det rör sig om åtta år. Tittar man noga på den sammanställning av elräkningen som skymtar förbi i inslaget från Sydnytt, så står det att räkningen gäller 2001-02-19 till 2008-01-05, vilket åtminstone jag får till knappt sju år. I artiklarna står det dessutom att pizzerian bytte ägare 2001, vilket var anledningen till att jag kollade detta, så var de åtta åren kommer ifrån skulle vara intressant att få veta.

Vidare påstås det att det rör sig om “en halv miljon kilowattimmar”, men enligt ovan nämnda räkning förefaller det röra sig om något mindre, närmare bestämt exakt 382.653 kWh.

Räknar man nu lite grand på detta, så får man en genomsnittlig förbrukning om 150 kWh per dygn. Dag ut och dag in, året runt. Skulle verkligen någon klara av att bränna så mycket el utan att märka det? En dåligt isolerad, eluppvärmd villa brukar ligga på ungefär hälften, och här var det fråga om bottenvåningen i ett hyreshus, så uppvärmningskostnaden torde antagligen ha varit minimal i övriga huset.

Emellertid kan man ha synpunkter på att det dels står på räkningen att förbrukningen är beräknad, detta trots att Eons kundombudsman påstår att de fått avläsningar regelbundet sedan 2003, och dessutom att det fakturerade beloppet innebär ett genomsnittligt pris på 83 öre/kWh, ett pris som förmodligen gäller idag, men knappast har gjort det under alla de aktuella åren. En brasklapp för att det, som sagt, bara visas en sammanställning av räkningen i TV-inslaget — det är möjligt att en del frågetecken kan rätas ut om man får se hela räkningen. Synd bara att SVT:s reporter inte ägnade mer tid åt detta, så att historien hade blivit lite mindre märklig…

Under helgen har det rått en viss förvirring i bloggosfären beträffande Twinglylänkar från en SvD-artikel. Ena stunden fanns de, andra inte och så helt plötsligt var de där igen. Nu verkar det som om förklaringen kan vara att tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare, Bo Hedin har återställt ordningen, och, om man läser mellan raderna kan man rent av ana att en och annan överambitiös medarbetare har fått en tillsägelse.

Att rakryggat stå för ett misstag är verkligen inget vi är vana vid från gammelmedias håll. Vi har ju fortfarande bland annat det märkliga agerandet från DN:s kulturredaktion i färskt minne. När så ändå sker, så skall det uppmärksammas och hedras. Symptomatiskt är för övrigt att just Bo Hedin har en aktiv blogg, något som man inte är bortskämd med från gammelmedias chefers håll.

Vad gäller den svåra frågan om att moderera diskussions- och länkdelarna så tror jag att de flesta förstår vilken svår balansgång det måste vara. Men samtidigt är det ju dessvärre nödvändigt, med tanke på hur en del människor agerar i skydd bakom sina anonyma tangentbord. Bland annat problemet med så kallade Twinglyhoror (bloggare som pingar till höger och vänster för att locka till sig läsare utan att själva tillföra debatten något) kräver ju väldigt stora, aktiva insatser av moderatorerna. Oscar Swartz redogör med sedvanlig stringens för denna del av problematiken.

Man kan bara önska SvD lycka till med detta svåra jobb, och hoppas att de lyckas finna en gyllene medelväg som — liksom våra spamfilter för email — sållar bort det värsta spammet utan att något legitimt material faller offer under processens gång. SvD framstår i alla fall ännu en gång som den del av gammelmedia som minst av alla gör sig förtjänt av epitetet gammel, tack vare en framsynt och klok chefsredaktör och ansvarig utgivare.

Så har då Bryssel avslagit torskens nådeansökan. Dödsdomen kvarstår.

Visst är det tragiskt att inte ens den redan försvunna torsken i västerhavet (Skagerack och Kattegatt) kunde få benådas, men eftersom den i praktiken redan är avrättad, så spelar 8% minskade kvoter i Kattegatt (att ställas mot ÖKADE! kvoter i Skagerrak och Nordsjön) mindre roll. Men för Östersjön är de sedan tidigare beslutade kvoterna desto mer ödesdigra, där skulle förmodligen torsken kunna återhämta sig bara om det bara infördes ett trålfiskestopp.

Jo, det behöver inte ens vara totalt fiskestopp för att rädda torsken; kustnära nätfiske förorsakar inte tillnärmelsevis den enorma skada som framför allt de enorma båtar som ägs av en enda familj i Fiskebäckskil, förorsakar. Denna sedan länge nolltaxerande familj, som, med hjälp av tiotals miljoner i bidrag från oss skattebetalare, har släppts in i Östersjön för att formligen dammsuga upp allt levande.

Det tragiska för Östersjöns del är, att nya rön pekar på att i stort sett samtliga problem där (fågeldöd, lax-virus, algblomning, problem för gäddan — och kanske rent av säldöd?) har sitt ursprung i att det största rovdjuret i Östersjön — dess motsvarighet till landbackens varg — har i det närmaste utrotats.

Det hela är tämligen enkelt. Torsken äter skarpsill. Skarpsillen äter djurplankton (vattenloppor, småräkor, fiskyngel med mera). Djurplankton äter växtplankton (alger). Ta bort torsken så blir det mer skarpsill. Mer skarpsill betyder mindre djurplankton. Mindre djurplankton betyder mer växtplankton. Klart som korvspad, eller hur?

Till saken hör även att östersjötorsken är en unik torskfisk, den är nämligen en bräckvattenfisk, till skillnad från den vanliga saltvattentorsken. Dess make finns ingen annanstans i världen. Om inte det vore skäl nog att fridlysa den, åtminstone tills den lyckats återhämta sig, så vet jag inte vad som skulle krävas.

För den miljömedvetne rekommenderas starkt boken Tyst hav av Isabella Lövin. Maken till skrämmande läsning var det länge sedan jag såg. Hade jag haft 50kkr eller vad det nu kan kosta, så hade jag beställt ett exemplar till var och en av våra 349 folkvalda. Fast å andra sidan hade det väl inte hjälpt — politikerna lever ju fortfarande under villfarelsen att fisket faktiskt är av stor ekonomisk betydelse i alla våra kustsamhällen. Att ett halvdussin nolltaxerande Fiskebäckskilsbor på bara ett par decennier, ivrigt subventionerade av oss skattebetalare, har lyckats slå undan varje möjlighet för alla tusentals, småskaliga fiskare runt våra kuster, talas det väldigt tyst om.

En öppen fråga till alla våra folkvalda:

När du nu i juletider ser alla tindrande barnaögon, hur har du tänkt dig att svara dessa barn om 20 år, när torsken är död och Östersjön har fullbordat transformationen till världens största avloppsdike, och du får frågan “varför gjorde du inget?” — att du är okunning vet ju alla är osant, eftersom forskarna har varit fullständigt eniga om sina varningssignaler ända sedan katastrofen utanför Kanadas kust var ett faktum för 15 år sedan.

Att skriva under protestlistan mot fortsatt avrättning av all torsk borde vara en självklarhet för varje miljömedveten person. Att det inte kommer att hjälpa ett dugg är väl tyvärr bara att konstatera. Bara ett sådant faktum som att samtliga EU-länder skall vara med och besluta om fortsatt avlivning av torsken i våra skandinaviska vatten är ju ett sådant där obegriplit utslag av EU-politiken som gör att jag själv i alla fall kan trösta mig med “skyll inte på mig, jag röstade nej”.

UPPDATERING: Till slut blev det 15.221 namnunderskrifter på protestlistan. När skall ministern börja agera? Ett totalt trålfiskeförbud i samtliga svenska vatten borde vara det minsta vi kan begära. Det finns faktiskt bättre och mer selektiva redskap att använda, redskap som inte avlivar all fisk innan den ens hunnit bli könsmogen. Redskap, till exempel långrev och garn, som dessutom ger betydligt fler arbetstillfällen för alla våra småskaliga fiskare än dessa vidriga industritrålare från Fiskebäckskil.

Oftast intressanta bloggen Högerkonspiration tar upp den sedan länge förlegade idiotin i att slösa bort 8500 ton papper på telefonkataloger varje år. Vad vi konsumenter får ut av dessa 8500 ton papper är alltså en katalog över vårt närområde — långt ifrån den övergripande (läs landsomfattande) service man erbjuds på Internet.

Handen på hjärtat, hur många gånger använder du den där tegelstenstjocka boken (eller böckerna om du bor i någon av våra storstäder och därför får mer än en “volym”) under dess/deras livslängd om ett år?

Redan för sisådär tio år sedan, och alltsedan dess, hade Eniro kunnat bespara svenska folket miljontals kronor per år genom att ge alla kunder valet att få en CD (och sedan några år tillbaka DVD) med all information på — inte bara för närområdet utan för hela Sverige — i stället för kilovis med papper. Men, nej då, såååå förutseende var man inte då, och dessvärre fortfarande inte.

Alla, förutom de giriga mediabolagen, som tror att de kostar 25 kronor styck att tillverka, vet ju att massproducerade plastskivor kostar bara någon krona att tillverka. Och att skicka dem med Posten kan inte kosta särskilt mycket: för några år sedan, när jag hade tre inkommande telefonlinjer, fick jag räkningarna från Telia i tre olika kuvert, så tydligen är portot inte något som får Telia/Eniro att överväga ens den minsta lilla synergieffekt.

Avslutningsvis håller jag med Högerkonspiration, gack omedelbart åstad och avbeställ dina kilovis av misshushållat papper på Eniros hemsida!