Felten Fabulerar

Sålunda lyder testamentet från en av de upphovsmän, som de giriga mediabolagen knuffar framför sig i #spectrial. Närmare bestämt Cornelis Vreeswijk, en av vårt lands största trubadurer vid sidan av Bellman och Taube, i sin dikt “Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente”. En trubadur som åklagaren inte ens respekterade tillräckligt mycket för att få hans namn rätt stavat i det ursprungliga åtalet.

Jag tycker att rätten skall sätta sig en stund och låta denna underbara dikt tränga in riktigt ordentligt. Och jag tycker vidare att de tre företrädarna för kopieringsrättsinnehavarna skall sätta sig och skämmas ordentligt.

I svensk lag har vi inte begreppet kopieringsrätt. I stället smusslas det in under rubriken upphovsrätt. Upphovsrätten — den riktiga — är det ingen som ifrågasätter. “Äras den som äras bör” är en sanning ungefär lika gammal som människans förmåga att kommunicera med varandra.

Kopieringsrätten däremot är ett monopol som samhället tillåter i utbyte mot att det skall skapas mer kultur än om detta monopol inte existerade. Tyvärr nissbrukas detta monopol å det grövsta nu för tiden. Inga ingrepp i medborgarnas privatliv och övriga grundlagsfästa rättigheter är längre tabu i jakten på de där sista miljonerna att klämma ut ur kulturälskarnas plånböcker.

Om nu hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten, nämligen att medhjälp till brott mot kopieringsmonopolet är ungefär lika allvarligt rent straffmässigt som att slå en yxa i huvudet på en medmänniska, och skadeståndsmässigt flera hundra gånger allvarligare än att begå en grov våldtäkt, ja då hoppas jag att rätten förstår vilken Pandoras box de öppnar i och med den prejudicerande verkan detta får.

Plötsligt blir det legitimt att sätta in 65 poliser och ett okänt antal fogdar för att beslagta 185 servrar varav 95% tillhörde fullständigt oskyldiga företag som inte hade ett dugg med saken att göra, enbart på misstanke om ett medverkansbrott.

Plötsligt blir det legitimt att strunta i brevhemligheten bara för att breven råkar vara skrivna elektroniskt i stället för på papper — som vi sett exempel på i #spectrial där åklagaren stod och läste högt ur privata brev.

Plötsligt blir det legitimt att ge sig på distributörerna av bläck/toner och papper till skrivare som har använts för att skriva ut 100 kopior av en kopieringsskyddad bok. Att den inte längre fanns att köpa har i sammanhanget ingen betydelse.

Och så vidare, och så vidare…

Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Ja du käre Cornelis, du skulle bara se hur illa de nya månglarna i templet respekterar denna din sista önskan.

Uppdatering: Två veckor senare har även Peter Sunde hittat Cornelis testamente.

Så här önskar jag att min försvarsadvokat hade agerat om jag hade varit en av de fyra anklagade i #spectrial. Eller så hade jag kunnat tänka mig att ställa mig upp och hålla det själv.

Nu har vi lyssnat på en och en halv dags monotont mässande från åklagare Roswall. Han har läst sida upp och sida ner från papper som vi alla har och kan läsa från. Men inte vid ett enda tillfälle har han berättat vad det är han anser att allt detta sövande ordbajseri från hans sida skall bevisa. Det hela hade lätt kunnat kokas ner till några minuter av “sidorna si och så och si och så bevisar att det och det brottet har begåtts”.

Alla hade då kunnat skumma igenom sidorna själva och gjort sig en egen bild av påståendets korrekthet.

Åklagaren har i stället, tydligen, valt att överflöda rätten med fullkomlig trivialia i ett försök att dölja att han saknar all form av substans i sina påståenden.

Och sedan har vi tvingats lyssna ännu en halv dag på motpartens förvirrade och veliga försvar av sina fullständigt horribla räkneövningar. Notera gärna att de stackars artisterna, som de påstår sig representera och värna om, inte har nämnts en enda gång. Det är helt och hållet deras klienters, de multinationella storbolagens, intäkter de kämpar för. Intäkter som kräver lagar och domstolar för att de skall få, för på den öppna marknaden har de inte längre något att finna.

Vad handlar då den här rättegången egentligen om? Jo den här lilla plastbiten (håller upp en CD):

Det här är alltså en CD. Det är slutparentesen i en snart hundraårig historia om att distribuera inspelad musik till alla de som inte har möjlighet att själva bevista en konsert.

Att det är en slutparentes råder det inga som helst tvivel om. Att distribuera musik (och numera film, litteratur, med mera) på detta vis är inte bara ett enormt slöseri med våra begränsade, globala resurser här på vårt klot, det är dessutom ett extremt dyrt sätt att distribuera kultur, av vad slag det vara månde, på.

Under hela denna utveckling av exemplarbaserad försäljning av musik (vaxrullar, stenkakor, vinylskivor, kasettband och nu CD), som alltså har som affärsidé att varje enskild konsument skall tvingas inhandla sitt eget unika exemplar av musiken, så har lobbyorganisationer skrikit Vargen Kommer och hotat med kulturens omedelbara död tillsammans med artisternas svältdöd. Och jag skall här inte tråka ut rätten genom att rabbla upp en massa exempel — för sådana finns det många — utan nöjer mig med att hänvisa till en annan länksamling än The Pirate Bay, nämligen Google.

Advokaterna och juristen här på andra sidan har presenterat en uträkning av hur många miljoner kronor deras klienter har förlorat på grund av The Pirate Bay.

Beräkningarna baseras tydligen på att varje fil som användare har delat mellan sig skulle innebära en utebliven försäljning på tio kronor totalt. Den här lilla plastskivan (viftar återigen med CD:n) innehåller normalt omkring 20 låtar. Den skulle alltså vara värd 200 kronor? Och då skall man ändå minnas att innan den här lilla skivan når slutkonsumenten så har den kostat i tillverkning, transport, lagring, transport igen, utrymme i en skivaffär och, inte minst löner till alla inblandade personer. Kostnader som en nedladdad fil fullständigt saknar.

Låt mig även påminna om att när CD:n introducerades, så var det en ny teknologi, och sådana kostar alltid ganska mycket. När platta TV-apparater först introducerades så kostade de över 100.000 kronor. Idag, mindre än tio år senare, får man en betydligt bättre platt-TV för några tusenlappar.

Men den här CD:n, den kostar fortfarande lika mycket som när den introducerades. Och den kostar lika mycket oavsett från vilket skivbolag den kommer. Kartellbildning är olagligt i de flesta länder, men här är det tydligen helt OK.

Om man räknar vidare, enligt den här presenterade fantasimatematiken, på alla filer som användare har delat med sig av genom att hitta varandra på sökmotorn TPB, så kommer man fram till att mediaindustrin har förlorat 500 miljarder kronor om året. 500 miljarder kronor om året!

Det är tio gånger mer än vad hela svenska folket spenderar på kultur varje år. Således påstår motsidan (och åklagaren) alltså, att om inte TPB hade funnits, så hade varje vuxen svensk spenderat 10.000 kronor i månaden i stället för, som idag, 1.000 kronor.

Inte kan väl rätten ändå tro på detta? 10.000 kronor i månaden? Om inte annat, så vad säger det om trovärdigheten här?

Svenska kulturkonsumenter är alltså beredda att spendera i genomsnitt 1.000 kronor i månaden, per capita, på kultur. Om nu de här plastskivemånglarna inte klarar av att ta del av denna enorma pott, så är det bara så enkelt som att de får lägga ner verksamheten. Precis som vaxrulletillverkarna fick göra i början av förra seklet.

Att försöka använda det svenska rättssystemet på det här skändliga sättet, bara för att försöka klamra sig fast vid en produkt, som började bli omodern redan för tio år sedan (håller åter igen upp CD:n), det är skamligt. Det borde rendera att motparten åtalas för falsk tillgivelse och missbruk av det svenska rättssystemet — även om nu den senare åtalspunkten inte håller rent juridiskt, så borde den hålla rent moraliskt.

För att travestera texten som brukar förekomma i slutet av filmer: “Inga kulturarbetare eller andra skapare av sådant som kulturälskare suktar efter har kommit till skada under inspelningen av TPB.”

Jag yrkar således på frikännande på samtliga punkter.

I Sverige har det skrivits spaltkilometer om razzian mot The Pirate Bay i maj 2006 och den därpå följande skandalrättegången i februari 2009. Hela detta juridiska spektakel blev så besvärande, för framför allt regeringen, att hovrättsförhandlingarna, där den överklagade domen från 2009 skall avhandlas, förlades till några dagar efter valet. Alla misstankar om ministerstyre av vårt rättssystem är naturligtvis bara sedvanliga konspirationsteorier från piratsidan…

En razzia, som på många sätt och vis är betydligt allvarligare, och som dessvärre tappats bort i den allmänna debatten, var den som USA:s regering utförde för några månader sedan.

Men först lite bakgrundsförklaring.

ICANN — Internet Corporation for Assigned Names and Numbers — har det yttersta huvudansvaret för IP-protokollen, adressrymden som finns i IP-protokollen, DNS med mera. Fram till juli i år gällde dessutom att ICANN inte arbetade med att kontrollera datainnehållet på Internet, till exempel skräppost och bedrägerier.

Men dessvärre är ICANN rent fysiskt beläget i USA. Närmare bestämt i Marina del Rey, Kalifornien. När således USA:s regering, med vicepresidenten Joe Biden, mannen som klart och tydligt har deklarerat att “Piracy Is Theft, Clean and Simple”, i spetsen beordrar ICANN att hoppa, så frågar de bara “hur högt?”. Utan att blinka lämnade ICANN över sju domäner till USA:s regering.




Surfar man idag in på någon av de sju sajterna TVShack.net, Movies-Links.TV, FilesPump.com, Now-Movies.com, PlanetMoviez.com, ZML.com eller ThePirateCity.org så möts man av ovanstående bild.

Samtidigt, i samma razzia, så beslagtogs alla tillgångar i 15 bank-, PayPal- och andra investerings- och reklamkonton. En fotnot: Tänk på det, alla som använder PayPal. De är USA-baserade och frågar också bara “hur högt?”, aldrig varför, när husse knäpper med fingret.

Så här långt har det alltså gått. Den enda återstående supermakten, som prackat på världen alltmer drakoniska lagar för att skydda sin media- och övriga industri, har nu till och med gett sig på själva internets fundament för att tvinga igenom sin vilja.

Egentligen var det nio domäner som skulle kapas med ICANN:s hjälp. En av de återstående två var thepiratebay.org. Men eftersom den ligger under svensk administration(?), så var de kanske tvungna att begära hjälp av Sveriges regering? Den Nederländska regeringen som var tvungna att lämna godkännande i några av de sju lyckade kapningarna hade i alla fall redan gett sitt godkännande.

Men här stötte man tydligen på patrull. Kan man tänka sig att Fredrik & Co var livrädda för den debatt som annars hade blossat upp så nära inpå valet? Men vänta bara gott folk, nu är valet avklarat, så nu kan Fredrik lugnt fortsätta med TPB-rättegång, datalagringsdirektiv, och till och med lämna klartecken till svenska ICANN-filialen IIS att tillmötesgå USA:s begäran.

Nå, detta sista var rena rama spekulationer från min sida, och jag är övertygad om att jag i kommentarerna kommer att få höra hur fel ute jag är där. Men någonstans har i alla fall kapningen av TPB stött på patrull. Om tillfällig eller ej återstår att se…

I ett försök att konkurrera med Sveriges mest kända satirblogg, Badlands Hyena, har Antipiratbyråns Henrik Pontén öppnat en egen liten filial. Han och hans medarbetare Sara Lindbäck har redan åstadkommit fyra underhållande parodier på seriösa diskussioner om kopieringsrättens skadliga inverkan på kulturlivet och — än värre — allas våra rättigheter till bland annat förtrolig kommunikation och rätt till opartisk behandling vad gäller statens våldsmonopol.

Diskussionerna gick understundom höga på webben, huruvida detta verkligen var The Real Thing, och inte någon APB utomstående som startat bloggen för att häckla APB, men av allt att döma är det faktiskt APB som ligger bakom bloggen.

Att bemöta alla stolligheterna på de där fyra inläggen skulle bli alltför platskrävande, och många i bloggossfären har redan gett sig i kast med de värsta stupiditeterna, exempelvis Sagor från livbåten, som sågar Pontén et al så att det står det härliga till, så jag skall nöja mig med att fokusera på en enda mening ifrån bloggens overtyr:

Eftersom piraterna gärna resonerar ur ett tekniskt perspektiv och vi rättighetshavare ur ett juridiskt blir det ofta ganska svårt för utomstående att följa.

Detta alltså skrivet av en person som ivrigt förfäktar att brott mot upphovsrättsmonopolet är ekvivalent med stöld. Nu får man ju ha i åminnelse att Pontén titulerar sig jurist och inte exempelvis advokat. Jurister kallar sig vanligtvis personer som försökt läsa till advokat eller liknande, men misslyckats och därvidlag endast har en handfull poäng ifrån någon juristutbildning, så man får ha förståelse för att han inte vet bättre.

Men att piraterna inte skulle diskutera frågorna ur ett juridiskt perspektiv är ju, som förmodligen alla vet, ren lögn. Den minnesgode läsaren av den här bloggen vet till exempel, förhoppningsvis, att jag rent av skrivit en färdig motion om hur lagen kan fixas till. Kan det bli ett mycket mer juridiskt perspektiv på frågorna?

Pontén och hans gelikar, å andra sidan, drar sig inte för att vränga till argumenten å det gruvligaste. Förutom ovan nämnda stöld-argument, så dyker barnporr-argumentet upp närhelst tillfälle ges. Deras vulgärpropaganda firar ständigt nya triumfer, och har inte det minsta lilla juridiska perspektiv. Att påstå något sådan är en skamlös förolämpning av alla de som, i motsats till Pontén, faktiskt klarade av sin juristexamen.

Nä ni, Henrik och Sara, på det där viset lär ni inte vinna några anhängare till er sedan länge förlorade kamp för att vidmakthålla mediamogulernas självklara (enligt deras egen uppfattning) rätt att även framledes tvinga kulturkonsumenterna att betala ockerpriser för produkter de inte längre är beredda att betala för. Visst kommer ni att få en massa uppmärksamhet, men jag vågar nog garantera att den inte kommer att medföra det minsta lilla positiva för er eller er arbetsgivare. Tvärtom. Att tråla efter troll lönar sig väldigt sällan…

Allas vår alskade och beundrade Thomas Tvivlaren har skrivit en lång och mycket läsvärd artikel med ännu ett upprörande exempel på hur giriga skivbolag inte skyr några medel när det gäller att tjäna pengar till sig själva.

Läs och förfäras!

Det ursprungligen helsvenska, numera halvsvenska, bandet — eller projektet som de föredrar att kalla sig — Rednex gör precis tvärtemot vad Bono just gjort å U2:s vägnar. I stället för att ställa sig på den döende skivindustrins sida, så väljer Rednex musikkonsumenternas sida. Och sin egen, skall kanske tilläggas.

De går öppet ut och proklamerar att de numera samarbetar med The Pirate Bay för att få ut sin senaste skiva, och sedermera sitt senaste album, och att de från och med nu ger De Fyra (skivbolagsoligopolet) fingret.

Men bäst av allt är att de författat en 28-sidig pamflett (PDF), som verkligen är läsvärd, och som visar att de inte bara försöker rida på TPB-vågen, utan att de faktiskt förstått precis vad hela det här så kallade piratköret är fråga om.

Nästan varje mening i den (i alla fall sidorna 5-13) är så bra skriven, att man nästan skulle vilja citera och kommentera den. Men i stället ber jag er alla att läsa själva. Bättre kan inte piratideologin uttryckas, än vad det göres där. Enbart den där pamfletten är värd en femtiolapp i donation IMHO…

I ett fullkomligt häpnadsväckande beslut har Högsta Domstolen nu gett TPB-försvaret resningstillstånd när det gäller Svea Hovrätts beslut att de två tilltänkta domarna vid överklagandet inte kunde anses vara jäviga.

Som vanligt, höll jag på att säga, så skickar man fram en protokollförare för att svara på frågor. Och revisionssekreteraren på Högsta domstolen, Ove Nilsson, erkänner att han “förstår om det kan tyckas lite konstigt”.

Jodu, Ove, det är det minsta man kan säga. Ditt tama försvar, att “hovrättens beslut är inte överklagbart”, låter mer än lovligt konstigt. Varför skulle det inte vara det, och i så fall när skulle det inte vara det? Är det inte just hovrättens beslut man överklagar hos HD?

Faktum är alltså att två av de tilltänkta domarna vid överklagandet hos Svea Hovrätt, enligt beslut av Svea Hovrätt, inte är jäviga trots att de båda är medlemmar i var sin kopieringsrättskramande organisation (SFU respektive SFIR). Tomas Norström, som är medlem i båda dessa organisationer, var inte heller jävig, enligt beslut av samma Svea Hovrätt. Det första beslutet har fått resningstillstånd hos HD men det andra går inte att överklaga?

– Det kan tyckas lite konstigt, sa Bill.
– Konstigt var ordet, sa Bull.

Är det fortfarande någon som inte fattar att det är Extra Djefligt Bråttom (EDB) att få in nya, friska politiker i riksdagen?

Länge har den USA-baserade kopieringsrättsmaffian ägnat sig åt att smutskasta alla, som de anser inkräktar på deras monopol på att exploatera världens alla upphovsmän. Att kopiera för eget bruk är “stöld” och innebär att de stackars fattiga kulturskaparna blir utan sin rättmätiga lön. Långt allvarligare än simpelt snatteri, som på sin höjd kan ge dagsböter — att “stjäla” från kopieringsrättsinnehavarna ger numera ett års fängelse och 30 miljoner i böter i Sverige.

När så kopieringsrättsindustrin ertappas med fingrarna djupt nere i syltburken, så blir det naturligtvis extra härligt för oss som kämpar för att upphovsmännen skall få sin rättmätiga andel utan att miljardindustrin i USA skall kunna utpressa sig till mer än 90% av den andelen.

Läs gärna Rick Falkvinges skrämmande (och så vitt jag kan bedöma helt korrekta) bild av hur det gick till när USA valde att plötsligt sälla sig till övriga världens upphovsrätt.

Lägg till det det faktum att USA inte förrän 1989 (för 20 år sedan!) insåg att de nog borde ratificera Bernkonventionen eftersom de annars hade svårt att få igenom sina egna drakoniska idéer på området “Intellectual Property”.

Men nu visar det sig alltså att den där USA-baserade kopieringsrättsindustrin struntar fullständigt i att själva följa de “regler” som de genom ekonomisk och militär utpressning har pådyvlat resten av världen de senaste 30 åren. Att ge ut samlingsalbum — ett bra alternativ när man inte längre klarar av att producera något nytt som kulturkonsumenterna är beredda att betala för — är billigt och bra. Om man dessutom struntar i att betala upphovsmännen vad som dem rätteligen borde tillkomma, så blir det naturligtvis extra lönsamt.

Fy Fabian säger jag bara! Är det fortfarande någon som inte inser att här måste ske en snabb förändring? Så här kan vi ju bara inte fortsätta, eller hur? Jag blir mer och mer övertygad om att den övervägande majoriteten av alla i riksdagen behöver bytas ut i september 2010. Piratpartiet kan utgöra ett bra alternativ, givet att rätt personer hamnar på valbar plats naturligtvis.

Suck! Hur länge skall dessa gamla stofiler, som tydligen slutade följa med i samhällsutvecklingen för flera decennier sedan, kunna sitta kvar och förorsaka den nuvarande rättsrötan?

Bara några dagar efter att jag konstaterade att Stockholms tingsrätt tydligen har lärt sig så utmärker sig Södertörns tingsrätt negativt.

De tre personer, som suttit där och fattat sitt domslut, visar med all önskvärd tydlighet att de helt och hållet har missat exempelvis det som TPB-rättegången borde ha undervisat alla, som följde med åtminstone ytligt, om. Särskilt då hur BitTorrenttekniken fungerar.

Med uttalanden som exempelvis

“Detta skedde genom användande av datorprogrammet Bittorrent. Programmet används för att dela upp en digital fil i mindre beståndsdelar samt för att skapa en torrentfil.”

samt flera gånger påstå att verken har laddats ner från Swetorrents.org, så mer eller mindre idiotförklarar man sig själva. Hela protokollet finns här (PDF) — läs och förfäras.

Bakom detta domslut står Anna-Lisa Stoican, 60 år och Paul Arnell, 64 år. Någon som är förvånad över åldrarna? Dessutom medverkade fiskalen — ett finare ord för praktikanten — Annika Rygart, 30 år, men man kan nog på goda grunder utgå ifrån att praktikanten bara förde protokoll. Att stackars Annika utnämns som kontaktperson för ärendet i fråga är inte särskilt förvånande, de två åldringarna har förmodligen inte den blekaste aning om vad de beslutat om och varför.

Via HAX blogg hittar jag den här underbara framgångssagan.

I den svenska debatten pratas det numera nästan uteslutande om “kulturarbetare”, som om det vore arbetet med det — och därmed rätten att få en (helst enormt stor) inkomst av det — som vore den allenarådande drivkraften. Att de som verkligen brinner för sitt skapande faktiskt kan göra det med främsta målsättning att bli sedda och/eller lästa och/eller hörda, verkar ha fallit bort helt och hållet.

När man då läser om Hanna Sköld som helt enkelt gav 17 i alla finkulturella stofiler och pengahungrande mediadirektörer — båda kategorier med olika former av slavkontrakt som förutsättning för att de skulle vara intresserade — och i stället valde att göra allt enligt sina egna regler, så kan man väl inte bli annat än lyrisk?

I Sverige vräker alltså våra folkvalda ut mer än 10 miljarder kronor om året i olika “kulturstöd”. Men den som inte kan inlemma sig under finkulturens snäva paraply göre sig icke besvär. Och den som inte kan utlova omedelbar, som i “inom högst några månader”, avkastning på investerat kapital har heller inte något att hämta från de giriga mediabolagen — de tjänar mer på att skicka utpressningsbrev till påstådda fildelare än på att investera i osäkra filmdebutanter.

Hanna Skölds film har naturligtvis gjort stor succé och har redan (helt ideellt naturligtvis — annars kostar textning av en film flera hundra tusen kronor) blivit textad på en rad olika språk av entusiastiska filmälskare på nätet, nu senast på serbiska och ungerska.

Om det inte finns en lärdom att hämta här för alla de kulturskapare som okritiskt låtit sig knuffas fram till frontlinjen av mediamiljardärerna i deras kamp för att upprätthålla sina, garanterat fortsatt stigande, inkomster från exploateringen av alla världens upphovsmän, så vete 17 vad som krävs. För helt tiltade i skallen kan väl ändå inte alla upphovsmän vara?

Och själva filmen då? Jodå, själv fullkomligt älskade jag den. Men så är jag ju en gammal 60+-stofil som mer värdesätter äkta känslor i skapad kultur, än billiga poänger enbart för att tjäna mesta möjliga miljoner på skapandet. Så YMMV som vi brukade säga på den gamla BBS-tiden. Ni som är för unga för att ha varit med då får googla på akronymen för att få reda på vad den betyder.