Hälsning till #spectrial från andra sidan graven
torsdag, september 30th, 2010
Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dem till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.
Sålunda lyder testamentet från en av de upphovsmän, som de giriga mediabolagen knuffar framför sig i #spectrial. Närmare bestämt Cornelis Vreeswijk, en av vårt lands största trubadurer vid sidan av Bellman och Taube, i sin dikt “Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente”. En trubadur som åklagaren inte ens respekterade tillräckligt mycket för att få hans namn rätt stavat i det ursprungliga åtalet.
Jag tycker att rätten skall sätta sig en stund och låta denna underbara dikt tränga in riktigt ordentligt. Och jag tycker vidare att de tre företrädarna för kopieringsrättsinnehavarna skall sätta sig och skämmas ordentligt.
I svensk lag har vi inte begreppet kopieringsrätt. I stället smusslas det in under rubriken upphovsrätt. Upphovsrätten — den riktiga — är det ingen som ifrågasätter. “Äras den som äras bör” är en sanning ungefär lika gammal som människans förmåga att kommunicera med varandra.
Kopieringsrätten däremot är ett monopol som samhället tillåter i utbyte mot att det skall skapas mer kultur än om detta monopol inte existerade. Tyvärr nissbrukas detta monopol å det grövsta nu för tiden. Inga ingrepp i medborgarnas privatliv och övriga grundlagsfästa rättigheter är längre tabu i jakten på de där sista miljonerna att klämma ut ur kulturälskarnas plånböcker.
Om nu hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten, nämligen att medhjälp till brott mot kopieringsmonopolet är ungefär lika allvarligt rent straffmässigt som att slå en yxa i huvudet på en medmänniska, och skadeståndsmässigt flera hundra gånger allvarligare än att begå en grov våldtäkt, ja då hoppas jag att rätten förstår vilken Pandoras box de öppnar i och med den prejudicerande verkan detta får.
Plötsligt blir det legitimt att sätta in 65 poliser och ett okänt antal fogdar för att beslagta 185 servrar varav 95% tillhörde fullständigt oskyldiga företag som inte hade ett dugg med saken att göra, enbart på misstanke om ett medverkansbrott.
Plötsligt blir det legitimt att strunta i brevhemligheten bara för att breven råkar vara skrivna elektroniskt i stället för på papper — som vi sett exempel på i #spectrial där åklagaren stod och läste högt ur privata brev.
Plötsligt blir det legitimt att ge sig på distributörerna av bläck/toner och papper till skrivare som har använts för att skriva ut 100 kopior av en kopieringsskyddad bok. Att den inte längre fanns att köpa har i sammanhanget ingen betydelse.
Och så vidare, och så vidare…
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.
Ja du käre Cornelis, du skulle bara se hur illa de nya månglarna i templet respekterar denna din sista önskan.
Uppdatering: Två veckor senare har även Peter Sunde hittat Cornelis testamente.