Felten Fabulerar

En av de absolut viktigaste och äldsta av piratpartiets ideologiska kärnfrågor är, och har alltid varit, en modernisering av vår upphovsrättslagstiftning. Den utlösande faktorn för bildandet av piratpartiet den där nyårsnatten 2006 var faktiskt just den häpnadsväckande förändringen av lagen som röstades igenom av en majoritet i riksdagen 2005.

Med en enda knapptryckning bevisade majoriteten av de 349 av landets skarpaste hjärnor, som vi väljare förväntar oss att se i riksdagen som våra demokratiskt valda representanter, och som vi därför är beredda att betala professorslöner till, att de inte hade fattat ett jämrans skvatt av vad de röstade om.

Resten är, som man brukar säga, historia.

I och med att piratpartiet fick mer och mer uppmärksamhet, så började gammelpolitikerna dra öronen åt sig. Plötsligt “upptäckte” de att de minsann var lika mycket piratpartister som piraterna själva, och att de minsann hade drivit dessa viktiga framtidsfrågor redan innan PP kom in på scenen.

“Vi skall naturligtvis inte jaga en hel ungdomsgeneration” utropade de båda statsministerkandidaterna i korus inför valet 2006. Och klarade sig undan med blotta förskräckelsen, bara för att direkt börja lagstifta om att just denna ungdomsgeneration skulle jagas ännu hårdare än tidigare.

Fortfarande envisas gammelpartierna med att de minsann håller med om att upphovsrättslagarna måste moderniseras, men naturligtvis visar det sig direkt efter valet att det bara är en massa snack och obefintlig verkstad. Nu är det samma gamla trötta hundralappar hit eller dit i olika punktåtgärder, för att försöka lösa de problem som deras tidigare idiotbeslut har skapat, som är det allenarådande mantrat.

Hur vore det om alla satte sig och förutsättningslöst diskuterade den nuvarande horribla upphovrättslagstiftningen?

Varför inte börja med att, i lagen, kalla saker vid sitt rätta namn?

Upphovsrätten: “Äras den som äras bör”. Behöver inte ens lagstiftas om egentligen, den är så djupt förborgad i folksjälen att ingen kan bryta mot den utan att göra sig till allmänt åtlöje. Att stämma någon för att han eller hon exempelvis påstår sig ha målat Mona Lisa eller skrivit Hemsöborna, hur skulle det se ut? Och vad skulle det resultera i?

Kopieringsrätten: Här håller jag fullt och fast med bland annat Rick Falkvinge som alltid påpekar att det inte är en rätt utan ett förbud. Det lagstadgade kopieringsförbudet mot allt utom sådan kopiering, som framför allt de stora multinationella företagen från Det Stora Landet i Väster godkänner, måste omedelbart rivas upp och få en modernare utformning.

Patenträtten: Även detta är ett kopieringsförbud som omedelbart måste kallas vid sitt rätta namn i lagstiftningen och naturligtvis gå under samma moderniseringsreform som ovanstående kopieringsförbud.

Sålunda lyder testamentet från en av de upphovsmän, som de giriga mediabolagen knuffar framför sig i #spectrial. Närmare bestämt Cornelis Vreeswijk, en av vårt lands största trubadurer vid sidan av Bellman och Taube, i sin dikt “Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente”. En trubadur som åklagaren inte ens respekterade tillräckligt mycket för att få hans namn rätt stavat i det ursprungliga åtalet.

Jag tycker att rätten skall sätta sig en stund och låta denna underbara dikt tränga in riktigt ordentligt. Och jag tycker vidare att de tre företrädarna för kopieringsrättsinnehavarna skall sätta sig och skämmas ordentligt.

I svensk lag har vi inte begreppet kopieringsrätt. I stället smusslas det in under rubriken upphovsrätt. Upphovsrätten — den riktiga — är det ingen som ifrågasätter. “Äras den som äras bör” är en sanning ungefär lika gammal som människans förmåga att kommunicera med varandra.

Kopieringsrätten däremot är ett monopol som samhället tillåter i utbyte mot att det skall skapas mer kultur än om detta monopol inte existerade. Tyvärr nissbrukas detta monopol å det grövsta nu för tiden. Inga ingrepp i medborgarnas privatliv och övriga grundlagsfästa rättigheter är längre tabu i jakten på de där sista miljonerna att klämma ut ur kulturälskarnas plånböcker.

Om nu hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten, nämligen att medhjälp till brott mot kopieringsmonopolet är ungefär lika allvarligt rent straffmässigt som att slå en yxa i huvudet på en medmänniska, och skadeståndsmässigt flera hundra gånger allvarligare än att begå en grov våldtäkt, ja då hoppas jag att rätten förstår vilken Pandoras box de öppnar i och med den prejudicerande verkan detta får.

Plötsligt blir det legitimt att sätta in 65 poliser och ett okänt antal fogdar för att beslagta 185 servrar varav 95% tillhörde fullständigt oskyldiga företag som inte hade ett dugg med saken att göra, enbart på misstanke om ett medverkansbrott.

Plötsligt blir det legitimt att strunta i brevhemligheten bara för att breven råkar vara skrivna elektroniskt i stället för på papper — som vi sett exempel på i #spectrial där åklagaren stod och läste högt ur privata brev.

Plötsligt blir det legitimt att ge sig på distributörerna av bläck/toner och papper till skrivare som har använts för att skriva ut 100 kopior av en kopieringsskyddad bok. Att den inte längre fanns att köpa har i sammanhanget ingen betydelse.

Och så vidare, och så vidare…

Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Ja du käre Cornelis, du skulle bara se hur illa de nya månglarna i templet respekterar denna din sista önskan.

Uppdatering: Två veckor senare har även Peter Sunde hittat Cornelis testamente.

Så här önskar jag att min försvarsadvokat hade agerat om jag hade varit en av de fyra anklagade i #spectrial. Eller så hade jag kunnat tänka mig att ställa mig upp och hålla det själv.

Nu har vi lyssnat på en och en halv dags monotont mässande från åklagare Roswall. Han har läst sida upp och sida ner från papper som vi alla har och kan läsa från. Men inte vid ett enda tillfälle har han berättat vad det är han anser att allt detta sövande ordbajseri från hans sida skall bevisa. Det hela hade lätt kunnat kokas ner till några minuter av “sidorna si och så och si och så bevisar att det och det brottet har begåtts”.

Alla hade då kunnat skumma igenom sidorna själva och gjort sig en egen bild av påståendets korrekthet.

Åklagaren har i stället, tydligen, valt att överflöda rätten med fullkomlig trivialia i ett försök att dölja att han saknar all form av substans i sina påståenden.

Och sedan har vi tvingats lyssna ännu en halv dag på motpartens förvirrade och veliga försvar av sina fullständigt horribla räkneövningar. Notera gärna att de stackars artisterna, som de påstår sig representera och värna om, inte har nämnts en enda gång. Det är helt och hållet deras klienters, de multinationella storbolagens, intäkter de kämpar för. Intäkter som kräver lagar och domstolar för att de skall få, för på den öppna marknaden har de inte längre något att finna.

Vad handlar då den här rättegången egentligen om? Jo den här lilla plastbiten (håller upp en CD):

Det här är alltså en CD. Det är slutparentesen i en snart hundraårig historia om att distribuera inspelad musik till alla de som inte har möjlighet att själva bevista en konsert.

Att det är en slutparentes råder det inga som helst tvivel om. Att distribuera musik (och numera film, litteratur, med mera) på detta vis är inte bara ett enormt slöseri med våra begränsade, globala resurser här på vårt klot, det är dessutom ett extremt dyrt sätt att distribuera kultur, av vad slag det vara månde, på.

Under hela denna utveckling av exemplarbaserad försäljning av musik (vaxrullar, stenkakor, vinylskivor, kasettband och nu CD), som alltså har som affärsidé att varje enskild konsument skall tvingas inhandla sitt eget unika exemplar av musiken, så har lobbyorganisationer skrikit Vargen Kommer och hotat med kulturens omedelbara död tillsammans med artisternas svältdöd. Och jag skall här inte tråka ut rätten genom att rabbla upp en massa exempel — för sådana finns det många — utan nöjer mig med att hänvisa till en annan länksamling än The Pirate Bay, nämligen Google.

Advokaterna och juristen här på andra sidan har presenterat en uträkning av hur många miljoner kronor deras klienter har förlorat på grund av The Pirate Bay.

Beräkningarna baseras tydligen på att varje fil som användare har delat mellan sig skulle innebära en utebliven försäljning på tio kronor totalt. Den här lilla plastskivan (viftar återigen med CD:n) innehåller normalt omkring 20 låtar. Den skulle alltså vara värd 200 kronor? Och då skall man ändå minnas att innan den här lilla skivan når slutkonsumenten så har den kostat i tillverkning, transport, lagring, transport igen, utrymme i en skivaffär och, inte minst löner till alla inblandade personer. Kostnader som en nedladdad fil fullständigt saknar.

Låt mig även påminna om att när CD:n introducerades, så var det en ny teknologi, och sådana kostar alltid ganska mycket. När platta TV-apparater först introducerades så kostade de över 100.000 kronor. Idag, mindre än tio år senare, får man en betydligt bättre platt-TV för några tusenlappar.

Men den här CD:n, den kostar fortfarande lika mycket som när den introducerades. Och den kostar lika mycket oavsett från vilket skivbolag den kommer. Kartellbildning är olagligt i de flesta länder, men här är det tydligen helt OK.

Om man räknar vidare, enligt den här presenterade fantasimatematiken, på alla filer som användare har delat med sig av genom att hitta varandra på sökmotorn TPB, så kommer man fram till att mediaindustrin har förlorat 500 miljarder kronor om året. 500 miljarder kronor om året!

Det är tio gånger mer än vad hela svenska folket spenderar på kultur varje år. Således påstår motsidan (och åklagaren) alltså, att om inte TPB hade funnits, så hade varje vuxen svensk spenderat 10.000 kronor i månaden i stället för, som idag, 1.000 kronor.

Inte kan väl rätten ändå tro på detta? 10.000 kronor i månaden? Om inte annat, så vad säger det om trovärdigheten här?

Svenska kulturkonsumenter är alltså beredda att spendera i genomsnitt 1.000 kronor i månaden, per capita, på kultur. Om nu de här plastskivemånglarna inte klarar av att ta del av denna enorma pott, så är det bara så enkelt som att de får lägga ner verksamheten. Precis som vaxrulletillverkarna fick göra i början av förra seklet.

Att försöka använda det svenska rättssystemet på det här skändliga sättet, bara för att försöka klamra sig fast vid en produkt, som började bli omodern redan för tio år sedan (håller åter igen upp CD:n), det är skamligt. Det borde rendera att motparten åtalas för falsk tillgivelse och missbruk av det svenska rättssystemet — även om nu den senare åtalspunkten inte håller rent juridiskt, så borde den hålla rent moraliskt.

För att travestera texten som brukar förekomma i slutet av filmer: “Inga kulturarbetare eller andra skapare av sådant som kulturälskare suktar efter har kommit till skada under inspelningen av TPB.”

Jag yrkar således på frikännande på samtliga punkter.

Verksamheten lägger ner Piratbyrån skriver Rasmus på sin blogg i juni i år. Detta då till skillnad från vad gammelmedia utropar, nämligen att Piratbyrån lägger ner verksamheten.

Piratrörelsen är död utropar SvD triumferande. “Ryktet om vår död är betydligt överdrivet” replikerar piratbloggare i parti och minut.

Men faktum är nog, att det bästa för den frihetsrörelse, som piratpartiet har gått i spetsen för de senaste fyra och ett halvt åren, är att helt enkelt lägga ner. Piratrörelsen är politiskt död. Det hjälper inte att piska hästen, den kommer aldrig att resa sig upp igen.

Ur askan stiger i stället, som en fågel Fenix, privatpartiet. Partiet som visserligen fortfarande värnar om alla de kärnfrågor som tidigare piratpartiet gjorde, men som nu har en mycket tydligare emfas på privatlivet och dess helgd — och saknar sänket från, ett i mångas ögon, fånigt namn.

Tonvikten läggs nu på frågor såsom varje persons rätt till sin egen tid (kortare arbetstid), egna införtjänade pengar (höjt grundavdrag), lika rätt till infrastrukturen vare sig man bor i glesbygd eller storstad (offentligt övertagande av densamma). Detta förutom att stärka — och inte minst förtydliga — vår grundlag och de däri stadfästa rättigheterna, samt verka för ett mer demokratiskt styre i Sverige.

Jag har förvisso lovat att dra ner på politiken här på min blogg, men jag kan ändå inte hålla tillbaka allt det uppdämda som ligger och pockar.

Piratpartiet gjorde ett katastrofval 2010. Därom råder det inget som helst tvivel. Vi körde på efter samma sjökort som 2006 och gick på samma grund, fick nästan exakt samma resultat 2010. Vem kan förvåna sig?

Det är alltså uppenbart att svenska väljare ännu inte är mogna för konceptet specialistpartier i riksdagen. Vi måste alltså bredda vårt program om vi inte vill nöja oss med 0,63-0,64% även i valet 2014.

Vi är alla helt ense om att vi inte skall ställa oss på vänster-högerskalan. Så vad återstår då för frågor för oss? Svaret är att det finns en jävla massa frågor som vi kan anamma, vilka inte går att härleda till h/v.

Några exempel:

Skattepolitiken

Höj grundavdraget till 10.000:- per månad. Att den som tjänar mindre än vad som krävs för att betala för livets nödtorft skall behöva betala skatt, och sedan med mössan i handen, ödmjukt skrapande med foten, be om socialbidrag är så integritetskränkande att man får associationer till forna tiders brukspatroner och deras hanterande av statarna.

Vidare skall reavinsten läggas på toppen av inkomsten. Att, som idag, beskatta arbete mer än dubbelt så högt som arbetsfria spekulationsvinster på vårt boende och våra arbetsplatser, är ju fullständigt befängt. Ju längre fastigheten eller aktien har ägts desto lägre blir reavinsten — det är sekundklippen som skall straffbeskattas bort.

Jobbpolitiken

Den nuvarande 40-timmarsveckan lagfästes i februari 1970. Sedan dess har den inte förändrats. 1971 presenterade Intel den första mikroprocessorn och sedan dess har de flesta jobb som tidigare krävde mänskliga robotar i fabrikerna övertagits av mekaniska dito. Men så låt oss då alla få del av denna utveckling!

Energipolitiken

Kärnkraften är ett fullständigt ofattbart slöseri med energi. Satsa i stället på kärnvärme!

Ett skogsland som Sverige skall inte satsa på etanol som alternativt bränsle, utan metanol (träsprit). Av svartlutet från våra sex största pappersbruk kan vi göra tillräckligt med metanol för att åstadkomma 10% inblandning i vår bensin — i stället för som nu 5% etanol — vilket alla moderna bilar klarar av utan problem. Plus att nuvarande etanolbilar kan köra på metanol i stället. Majsodlarna i USA, sockerrörsodlarna i Brasilien och veteodlarna i sydeuropa må protestera, men allas vår miljö är viktigare än deras kortsiktiga vinster.

Reclaim the infrastructure

Infrastrukturen utgör samhällets blodomlopp. Om inte den fungerar så stannar vårt samhälle upp och dör tvindöden.

Denna är alltså alldeles för viktig för att säljas ut till privata investerare som bara är ute efter att maximera vinsterna. Järnvägen, vägnätet, elnätet, telenätet, internet… Allt detta måste ligga under samhällsmedborgarnas kontroll och ägo.

Den skall inte ge vinst utan tvärtom: den skall kosta pengar. Nolltaxa skall gälla över hela vår infrastruktur. Den är så samhällsviktig att den skall bekostas med skattemedel och inte med avgifter — nyttjandet av den borde ingå i våra mänskliga rättigheter.

Skola, vård och omsorg.

Även här är det fråga om något som alla samhällsmedborgare är beredda att betala för. Men även här är det alldeles för viktiga institutioner för att de skall överlåtas till privata, vinsthungrande storföretag. Sluta genast upp med att sälja ut våra skolor, vård- och omsorgsinstitutioner.

Den ekonomiska politiken

Staten (vi alla) skall ha ensam rätt att prägla svenska kronor. Allt annat skall betraktas som falskmynteri.

Ja, men, invänder du, är det inte så redan idag? Nej, tyvärr inte. Sedan 1970-talet då de elektroniska pengarna introducerades, så är det de stora finansinstituten som trycker mest pengar. Detta måste omedelbart få ett slut, för det är dessa falskmyntare som åstadkommer alla de ständigt återkommande “finanskriserna” vi sett de senaste decennierna. Vinstbongarna stoppar de i egen ficka, nitbongarna överlåter de till skattebetalarna att ta hand om.

(Det här får bli min sista politiska bloggning på ett tag nu. Jag har länge försummat alla mina trogna matlagningsläsare, så i morgon blir det nya revolutionerande rön från Björns Kök, jag lovar! )

En bild säger mer än tusen ord, låter talesättet. Och ovanstående bild (från SVT:s ValU) tycker jag väldigt väl visar hur kapitalt vi har “misslyckats med att nå ut med vårt budskap“, som alla politker med självaktning brukar skylla på efter ett dåligt val.

Inte bara verkar vi hamna under resultatet 2006. Inte i absoluta röstetal i och för sig, men eftersom valdeltagandet blev så mycket högre i år, så i procentuella tal.

Vi har misslyckats med att övertyga gruppen “Män”.
Vi har misslyckats med att övertyga gruppen “18-29 år”.
Vi har misslyckats med att övertyga gruppen “Studerande”.
Vi har till och med misslyckats med att övertyga gruppen med “Lågt politikerförtroende”.

Nog har vi en rejäl arbetsbörda med att förnya partiet framför oss, det är ett som är säkert…

I Sverige har det skrivits spaltkilometer om razzian mot The Pirate Bay i maj 2006 och den därpå följande skandalrättegången i februari 2009. Hela detta juridiska spektakel blev så besvärande, för framför allt regeringen, att hovrättsförhandlingarna, där den överklagade domen från 2009 skall avhandlas, förlades till några dagar efter valet. Alla misstankar om ministerstyre av vårt rättssystem är naturligtvis bara sedvanliga konspirationsteorier från piratsidan…

En razzia, som på många sätt och vis är betydligt allvarligare, och som dessvärre tappats bort i den allmänna debatten, var den som USA:s regering utförde för några månader sedan.

Men först lite bakgrundsförklaring.

ICANN — Internet Corporation for Assigned Names and Numbers — har det yttersta huvudansvaret för IP-protokollen, adressrymden som finns i IP-protokollen, DNS med mera. Fram till juli i år gällde dessutom att ICANN inte arbetade med att kontrollera datainnehållet på Internet, till exempel skräppost och bedrägerier.

Men dessvärre är ICANN rent fysiskt beläget i USA. Närmare bestämt i Marina del Rey, Kalifornien. När således USA:s regering, med vicepresidenten Joe Biden, mannen som klart och tydligt har deklarerat att “Piracy Is Theft, Clean and Simple”, i spetsen beordrar ICANN att hoppa, så frågar de bara “hur högt?”. Utan att blinka lämnade ICANN över sju domäner till USA:s regering.




Surfar man idag in på någon av de sju sajterna TVShack.net, Movies-Links.TV, FilesPump.com, Now-Movies.com, PlanetMoviez.com, ZML.com eller ThePirateCity.org så möts man av ovanstående bild.

Samtidigt, i samma razzia, så beslagtogs alla tillgångar i 15 bank-, PayPal- och andra investerings- och reklamkonton. En fotnot: Tänk på det, alla som använder PayPal. De är USA-baserade och frågar också bara “hur högt?”, aldrig varför, när husse knäpper med fingret.

Så här långt har det alltså gått. Den enda återstående supermakten, som prackat på världen alltmer drakoniska lagar för att skydda sin media- och övriga industri, har nu till och med gett sig på själva internets fundament för att tvinga igenom sin vilja.

Egentligen var det nio domäner som skulle kapas med ICANN:s hjälp. En av de återstående två var thepiratebay.org. Men eftersom den ligger under svensk administration(?), så var de kanske tvungna att begära hjälp av Sveriges regering? Den Nederländska regeringen som var tvungna att lämna godkännande i några av de sju lyckade kapningarna hade i alla fall redan gett sitt godkännande.

Men här stötte man tydligen på patrull. Kan man tänka sig att Fredrik & Co var livrädda för den debatt som annars hade blossat upp så nära inpå valet? Men vänta bara gott folk, nu är valet avklarat, så nu kan Fredrik lugnt fortsätta med TPB-rättegång, datalagringsdirektiv, och till och med lämna klartecken till svenska ICANN-filialen IIS att tillmötesgå USA:s begäran.

Nå, detta sista var rena rama spekulationer från min sida, och jag är övertygad om att jag i kommentarerna kommer att få höra hur fel ute jag är där. Men någonstans har i alla fall kapningen av TPB stött på patrull. Om tillfällig eller ej återstår att se…

Att bedriva valkampanj som ett utmanarparti är en bedrift som inte vem som helst klarar av. Men vi har gjort det!

Så skriver Mattias Bjärnemalm, tidigare gästbloggare här, i sitt senaste bidrag till den svenska bloggossfären.

Och detta är något som alla vi, som engagerat oss i kampen mot Bodströmssamhället, aldrig får glömma. Oavsett hur det går i valet, så har vi alla, gemensamt, utfört storverk. Ett storverk som saknar motstycke i svensk historia.

Till skillnad från andra utmanarpartier så har vi inte haft tillgång till någon av de faktorer, som annars krävs för att passera den enorma tröskel som det innebär att bli ett “etablerat” parti.

Miljöpartiet hade hela den gröna rörelsen, med Greenpeace och liknande organisationer bakom sig, men behövde ändå tre val på sig innan de passerade tröskeln och sedan snubblade de ut igen och kom inte in “permanent” förrän på femte försöket.

Kristdemokraterna behövde 27 år på sig, trots att de hade hela den religiösa delen av samhället bakom sig, med bland annat förböner i kyrkorna och ett valtekniskt manipulerande 1985 för att via “valsamarbete” med centerpartiet kringgå den horribelt odemokratiska 4%-spärren och få in åtminstone sin partiledare i riksdagen.

Ny Demokrati hade två kändisar och ett hemligt antal miljoner från näringslivet, och dansade därmed en sommar.

Junilistan hade också draghjälp av ett par rikskändisar, men fastmer av ännu fler hemliga miljondonationer från näringslivet. Till riksdagen räckte aldrig resurserna, dock.

Feministiskt Initiativ har haft en av Sveriges mest kända politiker och en högst ohemlig miljondonation ifrån ABBA-Benny, men lyckades ändå bara med nöd och näppe slå det ett år yngre piratpartiet i valet 2006.

Piratpartiet har däremot haft sina engagerade medlemmar och ingenting annat att förlita sig på. Plus naturligtvis en ideologi som håller måttet även inför en skrupulös analys. Och på bara drygt fyra år har vi lyckats bli ett etablerat parti, som övriga partier inte längre kan nonchalera — även om dess högsta partitoppar, med gammelmedia i ledband, försöker så gott de kan.

Precis som när socialdemokraterna tvingade de etablerade partierna att ta arbetarrörelsen på allvar, bondeförbundet (numera centerpartiet) tvingade dem att ta böndernas situation på allvar, och miljöpartiet tvingade dem att ta miljöproblemen på allvar, så har nu piratpartiet tvingat dem att ta hotet mot allas våra grundlagsskyddade rättigheter på fullaste allvar, och nu slåss de om att försäkra väljarna om hur viktiga de anser att dessa frågor är. Läpparnas bekännelse än så länge, men snart blir de tvungna att ersätta snacket med verkstad, var förvissade om det.

Var framför allt förvissade om att vi finns här för att stanna, och vi vet redan att piratpartiet är det i särklass mest välkända, svenska partiet utomlands. Om vi inte når ända fram i det här valet, så kommer vi definitivt att i alla fall nå målet snabbare än de två senast anlända gammelpartierna i riksdagen, MP och KD, det kan ni alla skriva upp och ta med er till banken. Glöm bara inte att Rom byggdes inte på en dag…

Sedan är väl det här inte mitt favoritprojekt från början.

Sålunda skaldar den förmodligen mest inkompetenta justitieminister Sverige någonsin haft. Förutom ett par sossar under några år på 1980-talet, så är hon den enda svenska justitieminister någonsin, som saknar juridisk utbildning. Hennes företrädare har alla haft mer eller mindre hög sådan, många på högsta akademiska nivå och med åratals erfarenhet.

Så nog kan man förstå att förvirrade Bea har problem med de stora stygga pojkarna nere i Brüssel. Vad som är svårare att förstå är att massmedia har så förtvivlat svårt att hålla koll på hur turerna med detta direktiv, ett av de mest grundlagsvidriga (på alla nivåer: FN, EU, Sverige) av alla direktiv vi sett, har fortskridit.

“Sverige har blivit dömt i EU-domstolen” skriker media ut efter domen den 4 februari i år. Men att faktiskt läsa domen i fråga har tydligen inte varit aktuellt för vare sig journalister eller ansvariga politiker.

“27 miljoner i böter” fortsätter man ogenerat att basunera ut. Om det rör sig om engångsbelopp, per dag, per år eller Per med Hornen är tydligen ovidkommande.

Och annars tämligen sansade Karl Sigfrid drämmer till med 30 miljoner i engångsbot och sedan 300 tusen om dagen.

Fast allra värst är förstås upphovsmannen själv, grundaren av bodströmssamhället, Tomas Bodström, som i en radiodebatt med piratpartiets Anna Troberg ogenerat påstår att det rör sig om 30 miljoner om dagen!

Varifrån kommer då denna summa, 27/30 miljoner? Ja inte från EU-domen (C‑185/09) i alla fall. Jag misstänker att det är sista stycket i den här artikeln på SvD som ligger till grund för denna myt. Det är alltså en professor Tallberg som påstår att Tyskland hotats med böter om 264.000 Euro om dagen. Men inte heller han uppger någon källa för sitt påstående. Och att omräkningsfaktorn SEK/Euro är 10 och inte 100 kanske kan förklaras med dåliga batterier i miniräknaren?

Vad som däremot framgår av domen C‑185/09 är Beas otroliga inkompetens. Gång på gång har kommissionen bett om en förklaring till varför vi inte infört direktivet, och varje gång missar hon att helt enkelt svara att det strider mot Sveriges grundlag, precis som exempelvis Rumänien, Tyskland och Irland har gjort. Svårare än så var det faktiskt inte, förvirrade Bea! Med det måste kommissionen låta sig nöja.

Istället svarar hon kommissionen varje gång (en gång när det var två dagar kvar tills tidsfristen som gällde just då löpte ut), som en skamsen barnunge, att “vi har inte haft tid”. En skamsen barnunge som alltså har dubbel professorslön för att svenska folket skall kunna förvänta sig dubbel professorskompetens.

Usch och fy, alla sju riksdagspartier! Ni är alla skyldiga till denna skandal på ett eller annat sätt. Men kom för fasen inte och snacka om några böter. Det enda domen från den 4 februari slår fast, är att Bea Ask inte har skött sitt jobb. Och det visste vi nästan alla sedan lång tid tillbaka. Särskilt vad gäller kontakterna med de stora stygga pojkarna i Brüssel.

Jag har tidigare skrivit om att många våndas inför valet, som avslutas nu den 19 september. “Det är som att välja mellan pest och kolera” är en vanligt förekommande klyscha. Och visst är det bra att det fortfarande finns väljare som faktiskt tar sin demokratiska plikt på allvar, och verkligen försöker göra ett väl grundat och genomtänkt val. De är ju tyvärr inte så väldigt vanligt förekommande, om man säger så.

Men om man nu anser att två av alternativen är som pest och kolera, varför envisas man då att välja någotdera? När man faktiskt kan välja ett tredje, nämligen penicillin. Den enda till buds stående medicinen mot den röta som behäftat vår svenska demokrati det senaste halvseklet, men vars illaluktande, variga bölder nu börjar slå ut på fullt allvar:

Piratpartiet.

Rötan i vårt statssystem består i att de som sitter högst upp inte längre har någon kontakt med “verklighetens folk”.

Den svenska folkstyrelsen [...] förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick

Så lyder en av de inledande meningarna i vår grundlag, den lag som kort uttryckt är lagen för lagstiftarna, den som stipulerar vilka lagar de får och inte får instifta för oss medborgare.

Men det är länge sedan vi hade ett representativt urval i vår folkstyrelse. De är nästan undantagslöst karriärister, som gått den vanliga vägen via politiska ungdomsförbund, fackföreningar och vidare i de olika partiorganisationerna. Vanliga medborgare göre sig icke längre besvär.

Inte ens gamla arbetarikoner i arbetarnas eget parti, sossarna, var egentligen arbetare någon gång. Jovisst, Gunnar Sträng knegade några år med olika diversearbeten, men hamnade ganska snart i fackföreningsrörelsen, och därefter var det spikrakt uppåt utan att passera arbetarnas Gå.

Tage Erlander, en annan gammal ikon, gick mer eller mindre direkt från lundastudent till politiken. Precis som fyra moderna beundrare av honom, partiledningen i ett visst främlingsfientligt parti, för övrigt. Lite ironiskt är det då att Tage härstammade från svedjefinnar som invandrade från Finland till Värmland. Men det har våra kvasinassar förstås lätt att bortse ifrån när de tittar på vad Tage sysslade med före och under andra världskriget (citat från Wikipedia):

Som statssekreterare vid socialdepartementet var Erlander en av de högst ansvariga för upprättandet av interneringsläger i Sverige under andra världskriget. I lägren, som hölls hemliga för allmänheten, placerades människor för sin politiska åsikt eller etniska bakgrund.

Som statssekreterare i socialdepartementet under Gustav Möller var Tage Erlander en av arkitekterna bakom en “anpassningspolitik” som sände tillbaka tyska desertörer till en säker död, och politiska flyktingar från Nazityskland till åratal av internering i interneringsläger.

Totalt fanns 14 läger och totalt satt i dessa cirka 3 000 nazimotståndare, homosexuella och desertörer utan rättegång, utan något officiellt motiv, utan rätt att överklaga, i tvångsarbete och på obestämd tid.

1942 inleddes en registrering av “tattare” på initiativ från socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander. Enligt en tidningsartikel var målet att lägga en grund för radikala åtgärder mot detta ”bottenskikt i den svenska folkmassan”.

Att rassarna vill tillbaka till det erlanderska folkhemmet lär kanske inte förvåna någon.

På Erlanders tid så fanns det faktiskt fortfarande många riksdagsmän, som agerade i enlighet med grundlagens intentioner. De utgjorde ett representativt urval, som tog tjänstledigt från sina vanliga jobb, och som efter fullgjord tjänst i riksdagen återupptog sitt gamla jobb. Inga behov av fantasipensioner eller smöriga reträttplatser, med livstids anställningsgaranti hur illa lämpad man än är på posten.

Men ungefär vid Olof Palmes inträde på den politiska scenens topp, så förändrades detta snabbt. Numera är det, som sagt, ytterst ovanligt att en riksdagsledamot kommer direkt ifrån ett riktigt jobb, och efter väl förrättat värv återgår till detta — kommer från och återgår till verklighetens folk alltså.

Och mot denna röta, denna förruttnelsens varböld, måste man sätta in antibiotika. Snabbt, innan det är försent. Det hjälper inte att tillföra mer och aggressivare bakterier, som “att välja mellan pest och kolera” antyder.

Antibiotikan, penicillinet, erbjuds er av piratpartiet. Vi lovar att vaccinera hela riksdagen mot denna röta. En fyraårskur räcker mer än väl, även om det bara blir en 4%-ig lösning, men ju starkare lösning desto effektivare kur.