Sparris tycker vi i vår familj är bland det godaste som finns. Dyrt (av förklarliga skäl) men oftast prisvärt just för att det är så otroligt gott. Således låg det nära till hands att försöka odla egen sparris här hemma. Sagt och gjort, förra året köpte vi en Weibulls-påse nummer 3208 med sparrisfrön. Påsen som kostade 30:- innehöll 16 frön. På påsen fanns en suddig stämpel som utlovade 75% grobarhet, men själva texten på påsen var lite mer modest, den utlovade sju plantor.
Vi blötlade och förgrodde fröna enligt konstens alla regler, men efter de utlovade 10-15 dagarna hade bara tre frön visat några livstecken. Trådsmala stänglar, som efter bara några centimeter började böja sig i brist på styrsel, sköt i höjden. Nåja, de tre plantorna omplanterades i lite större krukor, och fick sedan utvecklas fritt. Vilken visade sig resultera i 20-30 centimeter långa, fortfarande lika trådsmala, stänglar som krävde uppbindning för att inte bli marktäckande. Och längst ut bildades ett fåtal glesa, dilliknande utskott. Långt ifrån vår sinnebild av sparris. Men vi gav inte upp utan lät dem växa på.
Under tiden hade vi glömt bort miniväxthuset där förgrodden fick ske. När vi efter någon månad ytterligare fick syn på det, så visade det sig att tre frön till hade tagit sig. Tyvärr hade vårt negligerande av dessa plantor gjort att två av dem hade torkat ut bortom all räddning, men den fjärde plantan blev även den omplanterad till större kruka. Även den utvecklade sig till sytråd med dillplym i toppen, precis som de första tre. Och framåt hösten vissnade de ner helt och hållet.
Nåja, vi är inte de som ger upp i första taget när det gäller växter. Åtskilliga gånger har till synes stendöda växter fått liv efter åratal av lindrigt, livsuppehållande underhåll. Och har man sett på 17! Häromdagen upptäckte vi att de där, till synes stendöda, sparrisplantorna hade överlevt vintern, undanskuffade i ett hörn av trädgården. Och nu påminde de faktiskt om sparris. Snabb omplantering i jättekruka, och glädjen när man då konstaterar att jordklumpen är full av små livskraftiga rottrådar är helt obeskrivlig. I alla fall de första tre plantorna hade en vit väv av rottrådar längs ytterkanterna, medans den fjärde (sladdbarnet) bara hade en liten grön spira som sköt upp — kan mycket väl vara ogräs, mer om det senare.

[…] jag berättade om här så blev sparrisodlandet med hjälp av Weibulls fröpåse ett fiasko. Av utlovade sju plantor blev […]