Felten Fabulerar

Nästan alla hanterar köttstycken på samma sätt som vi gjorde strax efter att vi lärde oss att kontrollera elden. Vi brassar på allt vi kan för att efter hand lyckas få hela köttstycket uppvärmt till önskad temperatur. Att vi därigenom utsätter det yttre av köttet för rena rama kremerings-temperaturer verkar inte förskräcka. Alltså, 175 grader i ugnen i en och en halv timme (aktuell rekommendation på en förpackning revbensspjäll), för att uppnå rätt temperatur ända in i centrum? Alltså…

Som alla kan (eller borde) förstå medför det att hela yttre lagret av köttet blir upphettat långt utöver önskad temperatur. Fullständigt stolligt.

Så hur vore det om vi kunde hetta upp köttet till önskad temperatur genom hela köttet samtidigt? Ja, vi har faktiskt haft den teknologin sedan ett drygt halvt sekel tillbaka. Mikrovågsugnen.

Tag en typisk skinka. Omkring  3 kg. Helst utan insprutad nitrit för att få rätt rosa färg (fläskfiléer verkar sälja bra med sin bleka färg). Låt oss nu gå tillbaka i våra fysikböcker, där vi kan se att 1 kWh är lika med (ungefär) 800 kcal. Med andra ord krävs det en tiondedels kWh för att hetta upp ett kilo (=liter) vatten 80 grader. Exempelvis 1000 W under sex minuter.

Så ponera nu att skinkan består av vatten (och ja, nästan hela skinkan gör det, resten har ungefär samma värmekoefficient som vatten) så krävs det alltså 1000 W under 18 minuter för min 3 kg skinka.

Men man kan inte bara fläska på med full effekt i en mikrovågsugn. På grund av stående vågor och andra fysikaliska effekter, så fördelas den instrålade energin visserligen genom hela skinkan, men tyvärr inte exakt jämnt.

Lösningen på detta: Vi hettar upp skinkan gradvis, och låter den värmeutjämna mellan varven. Sålunda gjorde jag så här:

750 W i tio minuter. Väntar 20 minuter på utjämning. Mäter temperaturen. Har gått upp från 10 grader till 35. Mitt mål är 63 grader (glöm allt om 70-80 grader, 63 skall det vara).

Så nu vet jag att om jag kör en ny 10/20 minuters runda, så bör jag ha kommit upp ytterligare 35-10 grader, alltså till 60 grader. Kontrollerar, och jodå, ganska exakt. Nära nu. Sänker effekten till hälften och minskar tiden med en fjärdedel borde ge ungefär en åttondedel av 25 grader. Nåja, jag lägger till en extra minut.

Resultatet? Tja vetenskapen ljuger aldrig. Exakt 64 grader genom hela skinkan. Nu är det bara att vänta tills skinkan har svalnat så mycket att det går att hantera den. Och jo, den var så saftig att det glänste av vätska på ytorna när jag skar upp den.

Nästa gång skall jag berätta hur jag kokade en hel kyckling med samma metod; det resultatet låter heller inte skämmas för sig.

LCHF har blivit den nya, trendiga bantningsdietet. Kvällspressen slår upp diverse “jag gick ner 45 kg på två månader” på löpsedlarna med jämna mellanrum. Och LCHF-bloggarna är inte sämre — vart och vartannat inlägg där handlar om hur många kilo han eller hon har gått ner, med länkar till respektive persons personliga blogg.

Mycket olyckligt enligt mitt förmenade.

LCHF må fungera som en bantningsmetod, men grundtanken bakom det hela är så mycket större än så. Det är fråga om att ge människokroppen det bränsle som den är genetiskt utvecklad att använda. Får den det, så kommer rätt kroppsvikt som ett extra bonus. Detta vare sig man från början väger för mycket eller för lite. Betydligt viktigare är att ens kropp mår betydligt bättre!

LC, det vill säga Low Carb, eller låg halt av kolhydrater, må vara gott nog. Men när man ger sig på “alla grönsaker som växer under jord” så har man enligt mitt förmenande gått för långt. Exempelvis potatis, som ofta utpekas som stor syndare av LCHF-fanatikerna, innehåller cirka 14% kolhydrater. De kolhydraterna är enbart nyttiga. Man måste alltså skilja mellan alla olika kolhydrater innan man helt frankt underkänner dem.

Morot, kålrot, svartrot, rättika, rödbeta, sparris, lök, rädisa. Alla växer “under jord” och underkänns alltså kategoriskt av LCHF-gänget?

Vad man borde fokusera på, IMHO, är först och främst allt tillsatt socker. Tillsatt betyder alltså att all frukt är OK (underkänns av de mest fanatiska LCHF-anhängarna), men allting som livsmedelsindustrin prånglar ut, med tillsatt socker för att vi skall tycka att det smakar gott, går bort.

Sedan har vi det här med det moderna vetemjölet. Det finns nu vetenskapliga studier som tyder på att det är giftigt! Det gamla vetemjölet är näst intill omöjligt att få tag på. Det är så attraktivt för olika skadedjur, att det inte längre är kommersiellt gångbart.

Pasta, bröd med mera går alltså fet-bort om man vill leva hälsosamt.

Ris? Jodå, kan man hitta äkta rå-ris så är det OK. Men livsmedelsindustrin har fått för sig att vi vill ha vitt, skalat ris, och det är tyvärr vare sig särskilt naturligt eller nyttigt.

Det här receptet tillägnar jag min underbara dotter Zandra, och — framför allt — mina två underbara barnbarn, Devin och Hektor, vars morfar jag är.

Lite tråkig, teknisk bakgrund först. Inlagd sill baserar sig på att man “tillagar” sillfileer, som normalt innehåller fler ben än en nåldyna innehåller nålar. Fullständigt äckligt att äta. Man “tillagar” dessa fileer genom att låta dem ligga i syra tillräckligt lång tid för att lösa upp benens kalk så att de blir enbart små tunna hårstrån, vilka vi lätt kan äta.

Syran man oftast använder är ättikssyra (1:2:3-lag), men även mjölksyra förekommer (surströmming).

Ett inte alltid lika känt alternativ är citronsyra. Denna syra är faktiskt kraftfullare än både ättika och mjölksyra. Synd egentligen, eftersom den, som sagt, är betydligt mer potent, pH-mässigt, än de andra två varianterna jag nämnt.

Alltnog och emedan, här kommer ett recept på inlagd sill, som förlitar sig på den fantastiska, gyllengula citronen hellre än på förruttnelsesyra (surströmming) eller ättikssyra, som så många har en aversion emot.

Ingredienser

450g avsaltade sillfileer
2 citroner
100g socker
200g vatten
100g rödlök (kan uteslutas)
100g majonäs
100g creme fraiche
50g senap

Gör så här

1. Skär citronen i åtta klyftor. Håll upp dem mot ljuset så att du kan se alla kärnor och sedan kan pilla bort dem.

2. Koka upp socker och vatten. Låt svalna.

3. Häll sockerlagen och citronklyftorna i en matberedare, kör till ett jämnt mos.

4. Skär cirka två centimeter skivor av sillfileerna. Häll hela moset över sillen och låt sedan stå och dra i minst tre dygn.

5. Häll av all vätska från sillbitarna. Varva med tunt skivad rödlök. Blanda majonäs, creme fraiche och senap och häll över sill och lök. Blanda noggrant.

6. Låt dra ytterligare några dagar. Håller sig i flera månader i kylen.

Surdegsrecept finns det gott om på webben. De flesta skrivna av glada amatörer, en del av proffs. Men de flesta verkar ha det gemensamt att skribenterna inte riktigt verkar ha förstått hur det hela fungerar. Så låt mig försöka förklara.

Surdeg bygger på att låta två grupper av mikroorganismer i vanligt mjöl få fritt spelrum och slutligen herravälde över degen. Det är dels jästsvampar och dels mjölksyrabakterier. Rätt hanterade så klarar dessa två grupper av att konkurrera ut alla andra. Fel hanterade, så stupar de i striden.

Det är alltså så, att vi i vanligt mjöl har en ofattbar mängd med små levande mikroorganismer. Och vi måste alltså uppmuntra de vi vill ha, samtidigt som vi hjälper dem genom att reducera alla övriga. Och vi skall till varje pris undvika att vi får in främmande organismer via luften — så hermetiskt tillsluten jäsmiljö är ett måste — eller genom att tillsätta stolligheter såsom äpple, honung med mera.

Först, och viktigast av allt, är att vi börjar med ett riktigt färskt mjöl. Titta på förpackningen, så ser du ett bäst före-datum. Detta brukar vara satt till ett år efter att mjölet malts och förpackats. Redan efter en vecka eller två, så har våra eftersträvansvärda mikroorganismer reducerats kraftigt, så se till att få ett riktigt färskt mjöl. Mjöl som suttit i skafferiet i flera månader är stendött, så försök inte med det.

Vilket mjöl du använder spelar mindre roll, men grahamsmjöl har alltid fungerat bäst för mig, om det kan vara en hjälp.

Sedan är det en fråga om att konsekvent rensa ogräs om man säger så. Ta bort en gammal del och tillsätt en ny del, så att alla eventuella missdådare bland nyssemyssarna så att säga spädes ut, och därmed får mindre chans att ta herravälde över degen.

Nog om teorierna bakom och till själva receptet, om man nu kan kalla det så.

Dag 0: Blanda 100g mjöl, 60g vatten och ett kryddmått salt. Knåda noggrant. Lägg det sedan i en fryspåse eller annan plastpåse, pressa ut all luft och rulla ihop. Placera varmt.

Dag 1: Blanda ännu en sats enligt ovan, knåda ihop med den gamla satsen. Placera åter igen i plastpåsen med all luft eliminerad.

Dag 2: Nu bör du se att det börjat hända saker. Inget revolutionerande, men degen känns betydligt lösare. Den luktar fräscht. Börja med att ta bort ungefär en tredjedel av degen — kasta den, den kan innehålla rent skadliga ämnen om det vill sig illa. Tillsätt sedan ännu en klump enligt dag 0, blanda ordentligt, och förslut plastpåsen.

Dag 3, 4, 5 och 6: Samma varje dag som dag 2. Nu börjar du märka att det händer riktiga grejer i degen. Nu har våra två önskade grupper tagit över, och hädanefter, från och med dag 7, kan du börja använda hälften av startkulturen till brödbak.

Tänk bara på att dels spara den andra hälften av satsen i kylskåpet för fortsatt bruk, om du inte hade tänkt använda den de närmaste dagarna, dels att låta surdegen jäsa minst ett halvt dygn när du knådat ihop ditt slutliga bröd.

Din surdegsbas skall du nu vara rädd om. Mata den med en sats enligt dag 2 (släng en tredjedel och tillsätt 100g/60g/1krm) varje dag om du har den i rumstemperatur — en gång i veckan om du förvarar den i kylskåpet.

Ju längre du klarar av att hålla startkulturen vid liv, desto bättre kommer den att bli. Slarvar du, så kommer “fienden” oundvikligen att försöka ta över — och ofta lyckas den dessvärre, då är det bara att slänga hela satsen och börja om från början.

Många befintliga surdegar är åtskilliga år gamla. Har du turen att känna någon som har en sådan, så skall du naturligtvis tigga till dig en släng-tredjedel, den är guld värd.

Den som studerat teorierna bakom LCHF (Low Carb, High Fat) inser tämligen omgående hur rätt dessa är. Den diet som vi människor gått på i flera miljoner år, och som vi blivit genetiskt anpassade till, måste helt enkelt slå ut den som matindustrin har predikat i cirka 50 år. Att vi då, till yttermera visso, slipper en sjukdom, diabetes, som plötsligt uppstått från ingenstans är ju inte heller fy skam…

Men vissa dekret från de mest LCHF-trogna tror jag helt enkelt inte stämmer. Några av de råvaror som, enligt min ringa åsikt, felaktigt har pekats ut som något som skall undvikas är “grönsaker som växer under jord”. Och framför allt då potatis.

På något ställe läste jag att när Moder Natur tillverkar ett gift, skickar hon alltid med ett motgift. Då gällde det socker: ät gärna socker, men ät då hela sockerröret alternativt sockerbetan. Lite svårsmält, kanske…

Jag tror att detsamma kan sägas om olika rotfrukter. Potatis innehåller omkring 15% kolhydrater. Hur mycket av detta som är farligt för oss är svårt att veta. Det finns alltså olika typer av kolhydrater — sådana som är “tillverkade” och nästan alltid är direkt skadliga för oss, och sådana som är naturliga, harmlösa, som vi är genetiskt ägnade åt att äta.

Ett problem för de flesta av oss, som börjar med LCHF, är att vi blivit så tillvanda vid bröd att vi har svårt att klara oss utan vår kära ostmacka. Men om man väljer bort de stärkelse-, socker- och E-nummerspäckade produkterna i butikerna, och istället bakar själv, så behöver det inte vara något problem. Webben fullkomligt svämmar över av recept på LCHF-bröd. Många är riktigt bra, andra kanske lite mindre bra. Men smaken är ju, som bekant, som baken…

En ingrediens som ofta förekommer vid brödbakning i LCHF-sammanhang är pofiber. Pofiber är restprodukten som blir över när matvaruindustrin har gjort stärkelse och så småningom potatismjöl. Tidigare slängdes detta bort eller användes som djurfoder eller till och med jordförbättringsmedel. Numera, när LCHF blivit ett hett ämne, säljer man det till rena ockerpriserna. Som vanligt när det går att sätta en LCHF-stämpel på produkten, är jag böjd att säga.

Men pofiber gör man lätt själv. Särskilt nu, när man kan köpa potatis för en eller två kronor kilot, är det dags att starta tillverkningen! Av ett kilo potatis får man ungefär 50g pofiber. 20-40 kronor kilot för det färdiga pofibret alltså. Jämför med priset som Semper tar för sina 125-gramspåsar…

Vad du behöver göra är att riva potatisen på den fina skivan i en matberedare. Att göra det för hand på ett vanligt rivjärn går ju också, men blir ganska jobbigt (och ibland blodigt). Lägg sedan rivet i rikligt med kallt vatten. Stor kastrull eller rent av spann rekommenderas. Rör om med jämna mellanrum, och byt vatten några gånger.

Detta är precis vad som sker när fabrikerna tillverkar potatismjöl, med skillnaden att de tar tillvara sköljvattnet (för att utvinna stärkelsen) medan vi slänger bort det.

Efter några timmar i blöt är det dags att sila bort och pressa ur allt vatten. Bred sedan ut rivmassan så tunt som möjligt på bakplåtar, sätt in det i ugnen i 50 graders temperatur och låt det torka helt och hållet. Detta tar något dygn eller två, beroende på hur torrt pofiber du vill ha. Skall du använda det direkt, så behöver det inte torka helt, men vill du mala ner det till mjöl, så bör det vara helt torrt.

Statens Livsmedelsverk bildades 1972 genom en sammanslagning av delar av Statens institut för folkhälsan, delar av Kungliga veterinärstyrelsen och den enhet vid Kommerskollegium som ansvarade för livsmedelstillsatser.

Sedan 1972 har mer än 2 miljoner svenskar dött i hjärt- och kärlsjukdomar.

Numera vet vi att dessa sjukdomar förorsakas av inflammationer på insidan av blodkärlen, vilka inte kroppen klarar av att reparera på grund av för lite kolesterol — en livsviktig komponent när det gäller all reparation av våra kroppars celler.

Men Livsmedelsverket fortsätter oförtrutet att — med mer än en kvarts miljard skattekronor per år i pengapungen — propagera för samma idiotiska kostråd som tidigare: Byt ut smöret mot margarin, så blir du friskare.

Livsmedelsindustrin jublar såklart. Margarin kostar en bråkdel att framställa jämfört med smör. Något som inte förrän nu börjat bli uppenbart — rapporterna om hur livsmedelsbutikerna slumpar ut denna vidriga kemikaliepasta för några kronor står som spön i backen.

Än idag kan man på sagda myndighets hemsida fortfarande läsa att vi alla måste byta ut smöret mot margarin.

Dessa inskränkta tjänstemän förefaller att ignorera alla de viktigaste studierna och i stället okritiskt svälja sponsrade studier från USA. Lite mer lågmälda studier, såsom exempelvis

Västra Götaland, Folkhälsokommittén (2001): “Preliminär rapport, Allooo-studien, Allergistudie i åk 9 maj 2001, nr 3” visar att i den grupp skolbarn som åt margarin var förekomsten av allergier och eksem större än hos den som åt smör. Det gäller en stor studie med 139 skolor i Västra Götaland.

ignoreras totalt.

Slutsatsen måste, nu när omkring en miljon svenskar äntligen börjat ignorera SLVs kostråd, och plötsligt upptäcker att de inte bara blir av med en massa överflödigt fett, slipper en massa så kallade välfärdssjukdomar och dessutom blir av med en mängd andra krämpor, utan dessutom på det stora hela mår oerhört mycket bättre av den gamla klassiska jägarkosten, bli att den där statliga myndigheten har förorsakat en mängd onödigt lidande, och miljoner svenskars för tidiga död.

Dessutom har vi den plötsligt (de senaste 50 åren ungefär) uppblossande “pandemin” av diabetes med 350.000 nuvarande offer i enbart Sverige. Inte alla har dött (ännu) men de flesta lider.

Frågan är bara, hur kan man åtala en statlig myndighet för folkmord…?

“Färre vill ha nyckelhålsmat” utropar Anette Jansson, enhetschef på Livsmedelsverket, förtvivlat i ett TT-telegram från början av den här månaden. Publicerat i bland annat Göteborgs-Posten.

En större samling ovederhäftiga uttalanden var det länge sedan jag såg från någon statligt anställd byråkrat, möjligtvis med undantag för FRA-tiden 2008.

Olika bantningsdieter är på väg att bli en hälsofara. Vi vräker i oss smör och grädde som aldrig förr och har mer och mer övergett nyckelhålsmaten.

Vadå som aldrig förr? Om “aldrig förr” är detsamma som aldrig förr i Janssons livstid så må det vara hänt, men om vi pratar om de miljoner år som gått sedan Homo Sapiens skiljde sig från aporna, så är den kost som Jansson och övriga byråkrater på Livsmedelsverket förespråkat i ett par decennier nu, en synnerligen kort parentes.

– När dieterna övergår till att bli mat som man ska äta resten av livet blir vi oroliga, säger Anette Jansson, enhetschef på Livsmedelsverket.

Så den “diet” som människan följt i miljoner år, och som styrt de mänskliga generna, där de som bäst kunnat tillgodogöra sig jägarkosten (LCHF) har slagit ut de som inte kunnat det (det naturliga urvalet), skulle alltså oroa Jansson?

Där lutar man sig mot hela världens samlade vetenskap när man förespråkar lagom mängd med mättade och fleromättade fetter i kosten.

Stöööön! “Hela världens samlade vetenskap”? Inte en enda oberoende vetenskaplig undersökning har kunnat anföras som bevis på att LCHF skulle vara annat än det bästa som hänt dietvärlden sedan William Banting skrev sin berömda pamflett i ämnet 1869 — vilket senare gav upphov till begreppet banta för övrigt.

Men mot de starka kommersiella intressen som ligger bakom fettrenden har man svårt att göra sig hörd. Det är så många som vill sälja sina böcker och tjäna pengar på sina bloggar, säger hon.

Ahhh… Foliemössa på. Och hur mycket tjänar dessa, jämfört med alla socker-, stärkelse- och light-producerande företag, som Livsmedelsverket har sponsrat med råd och dåd i alla dessa år?

Att använda sig av LCHF-metoden för att gå ner i vikt kan fungera, men risken är att den på sikt leder till ökade blodfetter och fler hjärt-kärlsjukdomar, enligt Anette Jansson.

Jodå, Jansson, jägardieten leder till ökade blodfetter. Nämligen de goda blodfetter, som förhindrar hjärt- och kärlsjukdomar. Det hade du vetat om du hade haft elementära kunskaper i ämnet.

– Vi har fått sådana signaler från forskare, även om det inte visat sig i hjärt-kärlsjukdom ännu, säger hon.

Verkligen? Och hur ser då dessa signaler ut, om det nu inte har visat sig? “Ännu…?” Hur länge är du beredd att vänta?

Den minskade försäljningen gör att utbudet av nyckelhålsmärkt mat minskar, något som får dietister att varna för att 20 års folkhälsoarbete kan ha varit förgäves.

Vilka dietister är det? Kan det inte i stället vara så att 20 års “folkhälsoarbete” i själva verket har varit ett av de största fiaskona i modern medicinsk historia? Om så är fallet, så är det väl för väl att detta fiasko äntligen verkar gå mot sitt slut?

Mer motion, grönsaker, frukt, olja och feta fiskar. Mindre stillasittande, smör, grädde, godis och läsk.

Så en skattefinansierad “expert” anser alltså att smör och grädde skall jämföras med godis och läsk? Det låter ju synnerligen seriöst…

Krångligare än så behöver det inte vara att leva sundare och gå ner i vikt.

Och trots det så har vi under de år som vi lytt era råd bara blivit allt fetare och sjukare i diabetes med mera. Kanske det är mindre krångligt att äta sig smal och frisk med nyttig mat, sådan som vi är genetiskt skapade att använda som bränsle? Där ingår definitivt inte stärkelse och socker. Ej heller dussintals E-ämnen.

Det är sedan lång tid tillbaka dags att lägga ner Livsmedelsverket. Deras råd gör oss både fetare och sjukare. Denna fullständigt värdelösa myndighet, som i senaste budgeten fick sig tilldelat 287,794 miljoner kronor. Mer än en kvarts miljard alltså, hur mycket bättre hade inte vår skolmat kunnat bli med det ekonomiska tillskottet? Riv upp, gör om, gör rätt!

I takt med att människor blivit alltmer upplysta — tack vare internet, för gammelmedia har ju inte lagt två fingrar i kors tidigare för att avslöja den stora bluffen vad gäller att äta fett — så har försäljningen av alla syntetiska lightprodukter som vi lurats att övergå till av olika nationella livsmedelsverk, gått stadigt ner, samtidigt som försäljningen av betydligt mer naturnära produkter, såsom smör, grädde och fett fläsk stadigt har gått uppåt.

LCHF-anhängarna har i gammelmedia ibland framställts som något av en närmast religiös sekt. Och, tja, har man en gång läst på lite grand om LCHF, så är det nästan omöjligt att inte bli frälst. Man behöver inte läsa länge innan man ser hur alla pusselbitar faller på plats.

Men vårt eget Livsmedelsverk fortsätter med en dåres envishet att omhulda myten att vi måste äta mindre fett och hellre ta E-nummerspäckade, syntetiska produkter, såsom lättyoughurt vilket i princip är naturlig youghurt utspädd med vatten och med stärkelse tillsatt för att få tillbaka den riktiga konsistensen — allt till nästan dubbla priset.

Och hela den här fetthysterin grundar sig alltså på en usel undersökning gjord av Ancel Keys i USA för ett drygt halvsekel sedan, en undersökning som friserades så att den skulle ge den rätta, uppseendeväckande slutsatsen. Av 22 undersökta länder uteslöts alla utom de sex som gav det “rätta” resultatet.

Att alla numera är medvetna om att det näst intill globala problemet med extrem övervikt i alla välfärdsländer började skena iväg med rasande fart samtidigt som myndigheter runt om propagerade för mindre fett och mer kolhydrater förefaller gå exempelvis vårt Livsmedelsverk totalt förbi. 6-8 skivor bröd om dagen är tydligen fortfarande ett gångbart recept för denna antikverade samling stofiler.

Själv upptäckte jag inte LCHF förrän för knappt ett halvår sedan. Och jag beklagar verkligen att ingen kunde upplysa mig om den tidigare. För det är ingen ny modegrej, förespråkare för denna diet har funnits åtminstone sedan början av 1800-talet. Men den har gjort underverk på mig, precis som på så gott som alla andra som provat på.

Jag gick ner sex kilo enbart den första veckan — och det var det vidriga bukfettet som försvann direkt. Numera går det lite långsammare — det tar tid att lära en kropp som vant sig vid HCLF i 64 år att rätta till alla felaktiga funktioner — men helt klart är att jag mår som en prins nu, och känner mig minst 20 år yngre.

Så, om du verkligen vill prova på en väldigt enkel metod att förändra ditt liv fullständigt, testa en vecka med LCHF. Blir du inte frälst redan under denna första vecka, så är du något av ett unikum, att döma av alla vittnesmål från alla som redan är frälsta. Enligt vissa uppskattningar redan en halv miljon enbart i Sverige. Och faktum är ju att smöret såldes slut i både Norge och Sverige ganska nyligen. För att inte tala om hur det yttrar sig i form av bokförsäljning:

För mer läsning om LCHF vill jag varmt rekommendera Andreas “Kostdoktorn” Eenfeldts blogg. Fullspäckad med fakta och med massor av läsvärda länkar — för att inte tala om mängder med intressanta kommentarer. Rekommenderas alltså varmt.

Jodå, nu lackar det åter mot jul. Och därmed får vi ännu en gång uppleva alla de underbara dofterna från allt det vi placerar på julbordet.

Mycket av dessa olika dofter och smaker kommer ifrån vad man lite grovt skulle kunna klassificera som “julkrydda”. Och det gör naturligtvis de stora matfabrikerna. Andra namn på denna typiska kryddblandning är “glöggkrydda” och “pepparkakskrydda”. Men det är i grund och botten samma kryddblandning.

Nämligen främst kanel, ingefära och nejlika. Men numera har vi även vant oss vid kardemumma och pomerans. Lägg gärna till lite peppar, så har du en betydligt smakrikare julkrydda än vad butikerna kan erbjuda.

Och, med anledning av rubriken, matjessill är kryddad med nästan exakt samma kryddblandning, så inlagd sill med nedanstående julkrydda blir till förväxling lik köpt matjessill.

Således:

Kör allt i en mixer tills det blivit ett finfördelat pulver av alltihop. Naturligtvis kan du göra det enkelt för dig och välja färdigmalda kryddor, det blir trots allt inte helt fel, och förenklar något alldeles enormt. Men testa gärna varianten med hela kryddor.

Till en pepparkaksdeg gjord på 50g sirap, 150g smör, 250g socker och 500g vetemjöl — samt 1 msk bikarbonat upplöst i 1 dl vatten — tar du sedan fyra-sex msk av julkryddan, beroende på hur kryddstarka pepparkakor du föredrar.

För att undvika brända pepparkakor, kör dem i 165 grader i 15 minuter plus 15 ytterligare minuter i eftervärmen i avsvalnande ugn. Har du fläkt i ugnen så kan du gå ner till 160 grader. Garanterat jämnbruna pepparkakor varje gång — utan passning.

Till glögg tar du en eller två matskedar till en flaska rödvin. Låt dra minst en vecka, och sila därefter genom dubbla kaffefilter.

En annan variant, ifall du bara vill göra glögg eller matjessill, är att lägga de hela kryddorna i 3 dl vodka, och låta det hela stå och dra/svälla i rumstemperatur i en vecka. Ställ därefter in bunken i frysen i tre dygn, så att alla celler frostsprängs och alla de aromatiska oljorna löses upp av vodkan. Låt det hela sedan återigen stå i rumstemperatur i en vecka eller två. Sila genom dubbla kaffefilter, och du har värsting-essensen Filemon.

Och, för säkerhets skull ifall ni inte fattat det , matjessillkopian gör ni alltså genom att blanda julkryddan med 1:2:3-lagen som ni lägger in sillen i. Hur mycket “julkrydda” ni skall ha i är naturligtvis beroende på såväl smak som storleken på satsen inlagd sill…

Lisa på bloggen Matälskaren delar inte längre med sig av några egna recept, efter att hon gått och blivit kommersiell, utan hon förmedlar mest läsarfrågor och förlitar sig på att hennes läsare skall förse en suktande läsekrets med recept.

För någon vecka sedan vidarebefordrade hon frågan vad man skall servera som nattamat. Och kommentatorerna Doris och Rita svarade vad de flesta av oss gamla fyrtiotalister, som var med på tiden efter att Parador & friterad camembert var det givna svaret, osökt kom att tänka på, nämligen Janssons frestelse.

Janssons frestelse kanske inte direkt går att klassa som husmanskost, men den är nära nog.

Nå, på den här bloggen förmedlar vi i alla fall fortfarande recept, so here we go. Janssons frestelse på fem minuters arbetstid:

1000 g pommes stripes
200 g gul lök
130 g (två askar om brutto 100 g) Lysekils ansjovisfiléer
4 dl vispgrädde
2 dl mjölk
3 msk potatismjöl

I stället för pommes stripes kan du naturligtvis skala och strimla potatisen själv men då tar det längre tid än de utlovade fem minuterna.

Halvera, skala och skiva löken. Separera halvringarna så noga som möjligt.

Vispa ihop grädde, mjölk, potatismjöl och allt spadet från ansjovisen.

Skär de avrunna ansjovisfiléerna i småbitar.

Blanda potatis, lök och ansjovisbitar i en ugnsfast form med lock. Häll över gräddmjölkblandningen. Tryck eventuellt till alltihop, så att blandningen precis täcker det hela.

Så här långt kan du förbereda allt i förväg. När gästerna kommer, sätt ugnen på 120 grader och timern på tre timmar. In med formen i ugnen och låt den stå där tills det är dags för nattamaten. Efter att ugnen stängt av sig efter tre timmar blir det perfekt för frestelsen att stå ytterligare ett antal timmar på den försvinnande eftervärmen.

Vill du nödvändigtvis ha brun skorpa på frestelsen, så skivar du över kylskåpskallt smör med hjälp av osthyvel, strör över ströbröd och sätter det hela under salamandern (grillelementet) i tio-femton minuter.