Nu börjar det åter talas om att behovspröva barnbidraget. Bidrag, bidrag, bidrag… Är det allt våra politiker kan tänka sig? Vi skall alla fortsätta att vara bidragsberoende valboskap, allt tal om att det skall löna sig att jobba och så vidare, är alltså enbart läpparnas bekännelse?
Det enda rimliga är naturligtvis att skrota bidraget och ersätta det med avdrag! Det finns klara normer för hur mycket ett barn anses kosta, ge barnfamiljerna detta belopp i avdrag i stället. Exempelvis 2500:- för första barnet, 2000:- för det andra och så vidare. Per månad naturligtvis. Valfritt vilken förälder som utnyttjar avdraget/avdragen — att dela på dem är också möjligt.
Det är faktiskt inte så många decennier sedan vi hade särskild skattetabell för barnfamiljer, med betydligt lägre skatt för dessa naturligtvis. Något som gjorde det möjligt att försörja en hel familj på en inkomst. Nuvarande skatteregler tvingar ju ut båda föräldrarna i arbetslivet. Inte för att jag förordar den kvinnofälla som systemet skapade för 50+ år sedan, men lite valfrihet skulle väl ändå inte sitta fel?
Bah, inför en barnavgift istället.
Barn kostar pengar, tar resurser i anspråk och betalar ingen skatt! Nya arbetare som försörjer oss när det är dags för pension kan vi importera färdiga.
Rent allmänt kan jag säga att behovsprövning alltid är fel.
Ju striktare behovsprövning desto större andel går till de som inte förtjänar det som prövas. Detta är så självklart att jag, helt enkelt, inte kan förstå att inte alla ser det!
Ingen behovsprövning: Alla får lika mycket, alla “förtjänar” det de får.
Behovsprövning: De som har till yrke att inkassera inkasserar i större utsträckning än andra.
En enkel lösning på hela skattefrågan vore denna: 1, Staten tar en andel varje gång pengar byter ägare. 2, alla får en medborgarlön varmed staten har köpt sig fri från ytterligare ansvar.
Sedär, kanske inte effektivt men enkelt. Alla behovsprövare därute får helt enkelt skaffa ett riktigt jobb.
Mystiskt, mina “ironi”-taggar försvann. Nåväl ni får helt enkelt gissa vilket som var taggat så. Nu när jag ser det skrivet kanske alla stycken vore kandidater…
Enda effekten av ett sånt förslag skulle ju i stort sett bli att :
1. Det blir krångligare.
2. Höginkomsttagare som jag skulle få större skattelättnader än låginkomsttagare.
3. De som har lägst inkomster i större utsträckning skulle bli tvungna att gå till socialen, vilket de tack vare barnbidraget slipper idag.
Dyrare och sämre alltså. Vad är nyttan?
Ber om ursäkt för sent svar, Jörgen. Det Verkliga Livet(tm) har lagt rabarber på det mesta av min tid. Men dina invändningar förtjänar förvisso svar.
För att börja från slutet, så tycker jag att jag nämnde nyttan med avdrag i inledningen. Den rent psykologiska effekten av att man känner att man själv förtjänat sina pengar i stället för att betala in skatt och sedan få tillbaka en del (där administrativa kostnader dragits av) i form av bidrag, kan inte nog underskattas. Den rundgångsekonomi vi haft det senaste halvseklet är IMHO enbart av ondo.
För övrigt:
1. Hur kan det vara krångligt att helt enkelt höja ett patetiskt lågt grundavdrag (11k ungefär vill jag minnas, hur kan man leva på mindre än 1k i månaden)?
2. Procentuellt sett blir det stor skillnad. I enstaka kronor och ören kan det på sin höjd skilja några procent, så usel proportionalitet har vi nu i vårt skattesystem — den gamla myten om marginalskattens (AKA proportionalitetens) skadlighet har givit resultat.
3. Det är väl snarare så att de med lägst inkomster i mångt och mycket slipper gå till socialen om de får behålla vad de tjänar i stället för att betala 50% i skatt?
– – –
Och Mumfi: Visst skulle vi klara oss långt om vi slutade vara så rabiata när det gäller nya samhällsmedborgare som vill flytta hit, men en viss del infödingar krävs nog trots allt.
Inom vissa samhällsområden behöver vi nog även fortsättningsvis kräva perfekt svenska för att undvika missförstånd, och det är ju sällsynt att den som studerar ett nytt språk i vuxen ålder lär sig att behärska det perfekt.