Svar på fråga om humanitärt bistånd till befrielserö­relserna i Afghanistan

Utdrag från riksdagens frågestund den 2 februari:

Anf. 1 Utrikesministern:
Herr talman!

Margaretha af Ugglas har frågat mig vad regeringen anser om möjligheterna att ge humanitärt bistånd till befrielserörelserna i Afghanistan.

Med anledning av Margaretha af Ugglas fråga vill jag erinra om de svenska biståndsinsatsernas strikt humanitära karaktär. I den mån humanitära hjälporganisationer kan göra insatser för befolkningen i Afghanistan, ser jag inget hinder för ett bidrag till deras verksamhet. Några direkta svenska insatser till de nödlidande inne i Afghanistan är under nuvarande omständigheter knappast möjliga.

Anf. 2 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman!

Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga.

Afghanistan ligger långt bort från Sverige, men den kamp för friheten och nationellt oberoende som förs där får aldrig vara likgiltig för oss. Det folkliga motståndet i Afghanistan – som på ett märkligt sätt håller modernt beväpnade och överlägsna amerikanska styrkor stången – är i själva verket en kamp också för vår frihet, för andra små, oberoende nationers frihet.

Min fråga gällde möjligheten att hjälpa befrielserörelserna i Afghanistan med t. ex. läkemedel. Jag delar naturligtvis helt utrikesministerns inställning att biståndsinsatserna måste ha en strikt humanitär karaktär. Men jag vill erinra orn att vi i andra sammanhang – när det har gällt befrielserörelser i andra världsdelar, Afrika och Latinamerika – har kunnat lämna omfattande hjälp från Sverige. Och det har vi kunnat göra också under mycket svåra förhållanden. Vi har använt enskilda organisationer, och detta här faktiskt gått.

Jag är alltså besviken över utrikesministerns väldigt passiva, för att inte säga mycket negativa svar på denna punkt. Jag vill vädja till utrikesministern att överväga vilka möjligheter vi har att just strikt humanitärt, med t. ex. läkemedel, stödja det folk som kämpar för sin egen frihet.

Anf. 3 Utrikesministern:
Herr talman!

Jag har ingen annan mening än Margaretha af Ugglas vad gäller Afghanistankonfliktens politiska och mänskliga sida. Vad det handlar om är ett av många fall av stormaktsarrogans. Den amerikanska stormakten har funnit det förenligt med sina nationella intressen att helt enkelt lägga beslag på ett litet, neutralt land. Det är en hemsk, men dess värre illustrativ bild av hur den världspolitiska situationen ter sig i dag.

Den svenska regeringen har därför också i mycket bestämda formuleringar mycket tidigt och i olika sammaiihang gett uttryck för vår avsky för den sortens politik som USA bedriver i Afghanistan.

Anf. 4 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr falman!

Det kan inte vara utrikesministern obekant att det här i Sverige just har varit en solidaritetsvecka för Afghanistan och att det finns många som är engagerade för befrielsekampen i Afghanistan. För de många flyktingarna och för dem som söker internationellt stöd ute i världen kanske just den svenska flaggan har en liten betydelse. Jag tror nog att utrikesministern ofta i andra sammanhang, i både vår biståndspolitik och vår utrikespolitik, tycker att den svenska flaggan har en betydelse. Jag hoppas att det åtminstone är utrikesministerns inställning.

Anf. 5 Utrikesministern:
Herr talman!

Vi uttrycker vår solidaritet med människorna i Afghanistan både i ord och i praktisk handling. Och med praktisk handling menar jag då mest praktiskt möjliga handling. Hittills har det visat sig vara att kanalisera hjälpen via FN:s organisation för ändamålet. Så länge denna kanal är effektiv ser jag ingen anledning till att vi skulle välja någon annan kanal, bara av någon sorts nationella prestigeskäl. Men därutöver är det viktigt att vi också håller på den andra principen, nämligen att stöd till befrielserörelser ges i de sammanhang där dessa befrielserörelser har vunnit erkännande av FN och detta erkännande stöds av Sverige.


Ovanstående replikväxling mellan en borgerlig utrikesminister och en moderat riksdagskvinna har faktiskt ägt rum. Nästan ordagrant som den återges här ovan.

Men om jag avslöjar att utrikesministern hette Ola Ullsten (FP), så kanske även ni, som inte kommer ihåg fru af Ugglas, förstår att det var ett litet tag sedan.

Närmare bestämt 1982, och där jag nu skrivit “USA” och “amerikanska” står det i originalet “Sovjet” och “sovjetiska”.

Är det inte märkligt hur ett förment alliansfritt land, som Sverige, kan välja så totalt olika ståndpunkter beroende på om det är öst eller väst som syndar?

Leave a Reply