På norska Aftenposten kan man läsa en rolig (inte ha-ha-ha-rolig utan mera jösses…-rolig) historia om hur fel det kan bli när byråkrater får bestämma. Bygget av ett tullhus precis på norsk-svenska gränsen har stött på oväntade problem. Bl. a. med hur det blir med tullen på material som flyttas fram och tillbaka vid bygget, och som alltså därvid passerar tullgränsen.
Jag säger som jag sagt i så många år:
Riv gränsen mellan Sverige och Norge, och försök att förhandla fram ett totalt frihandelsavtal, och därefter en gemensam valuta, med vårt västra brodersfolk, NU!
Det handlar om ansvar, eller snarare, bristen på ansvar.
Vi ser samma sak hända överallt i samhället och på företag. Ingen som vågar ta ansvar, trots att det helt säkert finns de som har en lön motiverad med just ansvar, ett ansvar de inte tar och därmed lite plumpt sagt blåser sin organistation på pengar.
Ingen “ansvarig” vågade säga till gubbarna: Kommer nån o gnäller om den här detaljen, skicka dem till mig så skall jag tala sunt förnuft med dem. Ingen kommer heller att utkräva ansvar av den “ansvarige” som har betalt för att ta anvar men inte gör det. Så oansvaret fortsätter.. In a very structured environment, people tend to abdicate responsibility.