I SvD kan man läsa om den fortsatta diskrimineringen när det gäller tillsättandet av statliga toppjobb. Och nej, jag tänker inte på den otroligt fåniga fixeringen vid köntillhörighet — den debatten, som för övrigt förefaller att ha övergått från debatt till consensus numera, vet vi ju alla är framdriven av ett gäng militanta statsfeminister, som annars inte skulle få tillgång till maktens dignande bord. Jag tänker på den vidriga diskrimineringen av icke-politiker.
Tydligen har man, i politikens korridorer, fått för sig att endast politiker kan bli bra chefer. Åtminstone chefer för offentliga verk och institutioner. Och kanske har de rätt i att politiker i alla fall inte sköter dessa jobb sämre än människor som saknar en politisk bana i sin CV. Men i så fall beror det uteslutande på att dessa chefer nästan aldrig avkrävs ansvar för sina handlingar.
Riktiga chefer förväntas ta det yttersta ansvaret för allt vad som sker inom deras ansvarsområde. Det är därför de brukar få så mycket högre lön och fallskärm. Ju mer ansvar desto högre lön gäller hela vägen inom löneskalorna. Men politiskt tillsatta chefer slingrar sig alltid fegt undan alla klantigheter och fel de begår, oftast genom att antingen skylla på underordnade eller helt fräck genom att hänvisa till någon märklig regel som säger att de inte får kommentera enskilda fall. Är det någon som vet var denna regel finns nerskriven?
Den svenska jämlikhets-debatten är ett stort hyckleri. Jämlikhet borde väl i sanningens namn inkludera alla människor som lever i Sverige och inte bara hänvisa till deras kön.
Dom som diskrimineras mest i Sverige är inte svenska kvinnor utan invandrare. Är det bara i USA man förstår vad Jämlikhet betyder? Där har man de s.k. Equal Rights lagarna som förbjuder diskriminering av inte bara kvinnor utan även ras, kulturbakgrund, ålder, handikappade och religion.
Dessutom bör man inse även i Sverige att kvinnor är också mammor och mammor har av naturliga själ inte samma drive och commitment att göra karriär som männen har.
Ja usch ja, invandrarpolitiken och alla dess följder i samhället, är ju verkligen ett kapitel för sig. Alltifrån den skamliga hanteringen med utvisningar ner till gettopolicyn i form av särskilda läger för invandrarna. Därvidlag bleknar ju feministdebatten i jämförelse.
Naturligtvis skall alla som väljer att flytta till Sverige välkomnas som jämlikar. Det stora flertalet vill ju inget hellre än att få börja göra rätt för sig, men framför allt fackföreningsrörelsen lägger ju så djupa hinder ivägen för alla sådan aspirationer, att det är i det närmaste omöjligt för våra nysvenskar att få visa sina ärliga avsikter. Ett enormt slöseri med resurser, såväl mänskliga som ekonomiska.
USA var ju för övrigt tidigare ett bra exempel på hur en ekonomi blomstrar om man utnyttjar de gratisresurser som färdigutbildade invandrare medför i bagaget. Om inte annat genom att se hur USAs ekonomi har gått i stå nu när deras invandrarpolitik blivit mer restriktiv. Nåja, att lägga så mycket pengar på militären, att 5% av jordens befolkning nu står för 50% av det globala, militära slöseriet, bidrar förstås också till deras ekonomiska kräftgång. Det var så de flesta, tidigare imperier grävde sina egna gravar under historiens lopp…
Björn Felten och jag är tydligen överens om hyckleriet med den svenska jämlikheten.
Men vad ordet imperialism betyder kan man ju diskutera. Så vitt jag vet, det enda landområde (utanför USA) som USA vägrar lämna är i Frankrike där 100,000-tals av sina egna stupade soldater är begravda sedan 2:a Världskriget.
Nja, Frankrike tvingade ju USA att lämna Frankrike redan för ungefär 50 år sedan. Numera har de (USA) en sakta försvinnande andel militärbaser i Europa.
Grejen är att exempelvis Romarriket försökte kontrollera en alldeles för stor del av världen, med ty åtföljande militärkostnader. Ohållbart då, och lika ohållbart nu för USA.
Vad imperialism betyder är inte särskilt tvetydigt. USA strävar efter att behärska all världens olja. Vad de framför allt, just nu, vill undvika till varje pris, är att oljan säljs för Euro, för det innebär att de inte längre kan kontrollera oljepriset genom sin dollarpolitik, och alltså därmed inte kan skyla över sina internationella tillkortakommanden genom att trycka upp fler dollarsedlar.