Den majoritet av Sveriges väljare, som i september 2006 röstade bort 12 års sosse-regerande, verkar att ha kastat bort sin röst på något helt annat än de trodde sig rösta på.
På punkt efter punkt upprepar den här borgerliga regeringen alla de misstag som tidigare dito gjort, nämligen att försöka vara mer sossiga än sossarna själva. Men visst, före detta statsministern Carl Bildt har ju demonstrerat hur lukrativ en statsministerpost kan bli, för att inte tala om Göran Persson med alla sina multipla inkomster utöver den pension som var avsedd att fungera som en brygga till vanliga inkomster efter avklarad, politisk karriär. Och övriga statsrådspensioner är ju inte heller att förakta. Så fyra år vid maktens bord kan kanske vara nog för de flesta involverade parter.
Men frågan är om inte den senaste utnämningsskandalen är sista spiken i kistan. Har verkligen Fredrik&Co redan gett upp? Nog måste det väl fortfarande finnas tid kvar inför nästa val att verkligen visa väljarna hur den borgerliga ideologin skiljer sig väsentligt från den sossiga? Men spåren hittills avskräcker. Allt fler anhängare verkar att ha gett upp och ägnar numera all tid åt att förbereda reträtten — “har du en generaldirektörspost över till mig?”.
Finns det ingen som kan ge klotjohan där uppe i regeringskansliet åtminstone elementära, pedagogiska kunskaper? Tag till exempel det här med löftet om en tusenlapp extra till alla. Genom en labyrint av mer eller mindre krångliga tillägg till nuvarande skattedjungel lyckas han få till något som till nöds kan tolkas som att detta löfte uppfyllts. Men om han i stället hade höjt grundavdraget rejält — med säg 24.000:- om året — så hade det ju inte kunnat råda någon tvekan om att alla hade fått inte tusen utan två tusen mer i plånboken per månad. Hur mycket enklare hade det kunnat bli?
För varför skall man över huvud taget behöva betala inkomstskatt om man inte ens tjänar ihop till existensminimum? Elementärt, min käre Reinfeldt! Du vet väl, att om vi avskaffar det så kallade försvaret och dito ulandshjälpen så kan vi avskaffa inkomstskatten helt och hållet och ändå gå med vinst? Så lite inbringar numera inkomstskatten, trots att den fortfarande har ett så stort symbolvärde.
I exempelvis vårt grannland Estland har man ett grundavdrag som, omräknat till svensk lönenivå, ligger på över 60.000:- och i Frankrike vill jag minnas att en genomsnittlig barnfamilj ligger på 140.000:- i grundavdrag (rätta mig gärna om jag har fel). Varför skall ett borgerligt styrt Sverige ligga kvar på nuvarande, löjligt låga nivå, vilken ju bara vidmakthåller den pacifiserande rundgång i systemet, som ni sedan decennier tillbaka påstått er vara motståndare till?