Om du aldrig, eller sällan, varit ute i skogen och letat efter kantareller, så föreslår jag att du tar en liten tur just i år. Åtminstone här i göteborgstrakten har vädret den senaste månaden varit idealiskt för detta skogens guld, så sannolikheten för att du skall hitta en hel del, även om du inte har ett välbekant favoritställe, är större än någonsin förr.
Det viktigaste att tänka på är att kantareller behöver åtskilliga år på sig för att etablera sig. Man måste alltså söka reda på riktig “gammelskog”, eller över huvud taget marker som lämnats orörda i 50 år eller mer. För övrigt finns inga “regler”. Dikeskanter eller utkanten på en äng. Enebacken (likt herr Kantarell i visan), blandskog, buskage eller bäckraviner. Kantareller kan växa i stort sett överallt. Men bara i mark som varit orörd i åtskilliga decennier. Fast inte ens det är en hundraprocentig regel, förstås… 🙂
Det här är skörden från ett enda favoritställe, ungefär tio gånger tio meter:

Om ett par veckor har det vuxit upp nya läckerbitar på samma ställe, och då blir det minst lika mycket till. Ungefär fyra-fem skördar brukar det bli under en säsong på varje ställe.
Det mesta brukar gå åt tämligen omgående här hemma. Omelett, smörstekning och stuvning är vanligaste behandlingen följt av lätt förvällning och sedan infrysning. Jag har även testat torkning á là trattkantareller samt syltning, men ingendera metoden har, enligt mitt kräsna förmenande, tillräckligt väl lyckats tillvarata den där extra, skira smaken som är så typisk för kantareller.
Så i år tillkommer, som en del av er förmodligen förstår, ett försök med mjölksyrekonservering. Med tanke på hur många kilo kantareller årets skörd förefaller att bli, så har jag bestämt mig för att riskera ett halvkilo för sagda experiment.