Så har då Mona släppt bomben. S, V och MP skall försöka skapa samma enighet som Alliansen lyckades med före valet 2006. Kritikerna är många, och visst finns det fog för skepsis, men kanske än större anledning att ifrågasätta denna märkliga fixering vid blockpolitiken.
Under de senaste årtiondena har blockgränsen cementerats fastare än någonsin Berlinmuren. Varje tal om att regera över denna besynnerliga gräns avfärdas tämligen reflexmässigt av alla berörda parter.
Frågan jag nu ställer mig är: hur gynnar detta svensk politik? Nog för att vi lite till mans har förstått att det viktigaste för politikerna numera är det egna jobbet. Väljarna och riket kommer långt längre ner på listan över vad som är viktigt.
Men behöver vi verkligen denna förbankade blockgräns längre? Fyller den verkligen någon funktion? Mitt svar på båda dessa frågor är ett rungande nej. Snarare tvärtom, den skapar bara en massa onödiga konflikter och problem.
Ponera istället att samtliga riksdagsledamöter gjorde som vi i piratpartiet. Vi har lagt alla våra olika ideologiska olikheter åt sidan för att kunna arbeta mot ett gemensamt mål — att säkerställa medborgarnas mänskliga fri- och rättigheter.
Riksdagens gemensamma mål är att på bästa sätt förvalta och utveckla vårt samhälle. Varför skall då skiljaktigheter vad gäller några enstaka procent hit och dit — vilket verkar vara enda skillnaden mellan de olika partierna; någon ideologi har inget av dem — förorsaka att man sitter i riksdagen och slentrianmässigt försöker att sabotera varje förslag från andra sidan muren? Oavsett hur bra man själv tycker att det är!
Varför inte i stället låta samtliga riksdagspartier vara med i regeringen? Vi har ju redan den etablerade uddatalsmetoden för att fördela mandat, den går utmärkt väl att använda för att fördela ministerposter. Största partiet får välja först (troligen statsministerposten), det näst största därefter (finans?) och så vidare.
Sedan får samtliga 349 ledamöter vara så förbannat vänliga att sträva mot samma mål. Visst skulle det krävas en hel del jämkande och kompromissande, men hellre konstruktivt sådant än den rena sabotageverksamhet som pågår idag, och som inte gagnar någon — bara skadar samhället i stort.
Tags: Politik
[…] med sitt SAP, Björn (bloggen bent) med sin allians. Det finns många sådana här exempel. Blockpolitiken håller på att köra sig självt ner i diket, och många engagerade och kunniga människor sitter […]
Från landets bäste ekonomianalytiker:
Edit: Jag tog mig friheten att radera dubletterna. /BF
Edit2: Oops! Det var verkligen spam. Skulle alltså du vara landets bäste ekonomianalytiker? Tillåt mig småle! Raderat helt och hållet. /BF
Personligen föredrar jag att det finns en stark opposition till regeringen i riksdagen. Vad du just beskrev låter som samlingsregering, dvs en regering som lätt kan fatta ganska ljusskygga beslut.
Menar du att vi med nuvarande system skulle vara bättre skyddade mot ljusskygga beslut, Robert? Det verkar väl knappast så? 51% kör lätt över 49% — särskilt med en välpreparerad partipiska till hands.