Surströmming

Jag är “a sucker for coincidents”, det skall utan svep erkännas. Särskilt då matematiska sådana. Med en nästan fylld fil.kand. i ma+fy vad annat är att vänta? Men även andra, lustiga tillfälligheter uppskattas.

Således blev jag verkligt full i skratt när jag satt och slöläste Rick Falkvinges Åtta grejor jag dissar samtidigt som jag pratade i telefonen med min bror om surströmming. Han hade tänkt sig prova på, och eftersom han visste att jag hade gjort det tidigare, sökte han tips och erfarenheter.

Nu lyckades jag förhoppningsvis avstyra att även han köpte en burk rutten fisk, som, liksom mina två, hamnade i soptunnan eller ännu bättre nedspolad i toaletten.

Min personliga åsikt är att det borde vara förbjudet att förstöra fin fisk på detta vis. Som de flesta vet, så består det vi i dagligt tal kallar smaken av så mycket mer än det tungan förmedlar (sött, surt, salt, beskt och “mineral”). Våra smakupplevelser bygger mycket mer på lukten än av den egentliga smaken.

Hur kan man då påstå att något som nästan alla är överens om luktar något otroligt vedervärdigt, någonsin skulle kunna smaka gott? För mig förefaller det mer som något slags manbarhetsrit än smakupplevelse.

Nej, i stället för att låta den fina strömmingen ruttna, så testa att lägga in den på samma sätt som vi här på framsidan av Sverige plägar lägga in sill. Vanlig 1-2-3-lag — det vill säga 1 del 12% ättika, 2 delar socker och 3 delar vatten — kokas upp tills sockret löst sig. Sedan lägger man i valfria komponenter, såsom skivad rödlök, morot och ingefära, svartpeppar- och senapskorn, m.fl. Till sist lägger man i skivade, ungefär 2cm, filéer av sill (eller strömming alltså), och så får det dra några dagar.

One Response to “Surströmming”

  1. […] och det är ju inte direkt någon angenäm doft (om man inte är norrlänning uppvuxen med rutten strömming […]

Leave a Reply