Sex & Drugs & Rock & Roll
Tack vare en vänlig blogg-kollega har nu även jag fått möjlighet att prova på Svaret På Musikens Problem Tack Vare Fildelningen — AKA Spotify.
Och visst känns det betydligt bättre än alla andra försök att marknadsföra musik på nätet utan att involvera fildelning. Och visst är det en imponerande katalog de lyckats skrapa ihop. Men fortfarande gapar där stora hål, naturligtvis helt och hållet beroende på den fullkomligt vansinniga rättighetsdjungel som skivindustrin har skapat.
Inte ens samma artist kan de erbjuda fullt ut, detta då eftersom många artister valt att byta utsugarbolag lite då och då. Ett typiskt exempel på detta är ett av världens äldsta band, The Spotnicks.
Visst, Spotify har lyckats skrapa ihop 82 av Spotnicks låtar. Men det är ändå långt ifrån de mer än 200 som jag kan hitta på en enda torrent på The Pirate Bay.
En annan av mina favoriter är Ian Dury, en av megastjärnorna från musikens guldålder på 60- och 70-talet. Tiden då kasettkopieringen låg på max samtidigt som musikerna fortfarande spelade riktiga instrument och sångarna blev kända för att de var duktiga och inte för att de såg vackra ut.
På Spotify får jag ett enda napp på Ian Dury, och det är ingen av klassikerna Sex & Drugs & Rock & Roll eller Hit Me With Your Rythm Stick. Till och med YouTube ger flera napp. Dra upp volymen och gunga med, så här kunde det låta på den tiden då skaparglädje var viktigare än dagens krämarmentalitet för alla kulturskapare:
Nåja, vad gäller urvalet på Spotify, så lär de jobba för högtryck på det, men nog hade de haft det betydligt enklare om vi hade haft en vettigare UhR-lagstiftning. En som åtminstone släpper musiken fri efter tio år. För inget av det som spelats in det senaste decenniet intresserar mig ändå…
januari 21st, 2009 at 12:42
För sakens skull kan jag nämna at iTunes har 150 träffar på Ian Dury – allt utom ett album DRM-fritt, och nästan allt med små röda [EXPLICT]-taggar. Förmodligen går alltihop ner till 6 kr/låt i april. Det är inte helt dött på marknaden.
januari 21st, 2009 at 16:34
Intressant, tack Ahruman!
Jag vill minnas att iTunes har omkring åtta miljoner låtar, att jämföras med Spotifys två, men 150 träffar var ändå ganska imponerande.
Undrar just hur många låtar det finns, totalt, inspelade? 16 miljoner? 32? Någonstans där borde det väl ändå ligga? 32 miljoner gånger fem MB det blir… 160TB, eller hur? Inte helt omöjligt för ett enda system, även med dagens diskstorlekar.
januari 22nd, 2009 at 2:17
Under Macworldkonferensen ett par veckor sedan sades det att iTunes hade tio miljoner låtar, varav 80 % från och med den tidpunkten var DRM-fria – så ja, åtta miljoner som är värda att räknas. (Resten ska befrias under detta kvartal.)
januari 28th, 2009 at 21:31
…och nu blir det som väntat begränsningar i Spotifys katalog:
http://www.spotify.com/blog/archives/2009/01/28/some-important-changes-to-the-spotify-music-catalogue/
Trist men väntat. Skivbolagen dikterar villkoren.
januari 29th, 2009 at 1:29
Suck ja, Erik, jag såg det.
Det var ju som sagt inte särskilt oväntat — annat än att det kanske var överraskande att de åtminstone inte hade vett att vänta till efter TPB-rättegången
Men skivbolagsdirektörerna har ju å andra sidan aldrig visat tecken på särskilt mycket vett. Det går ju an att sitta i diverse nyhetssoffor och gråta krokodiltårar över att de inte får chansen att skapa alternativ till fildelningen, men när det nu finns ett alternativ som tydligen många är nöda med så visar de sina rätta ansikten.
januari 31st, 2009 at 12:33
Att det ska vara så svårt liksom!? I informationseran så gäller maximal kvalitet och kvantitet ty informationen är duplicerbar in absurdum. Kort och gott, Altavista dominerade sökmotorgenren ett tag men gjorde misstaget att sälja sökresultatplacering, dvs man förvanskade kvaliteten avsevärt. In kommer Google…
Vad gäller innehåll så är det ju lika lätt, dvs maximalt innehåll (”allt”) och lättillgängligt så blir det succé. Det är ju så uppenbart så det finns inte att det är lagstiftningen som står i vägen. Samma lagstiftning som håller de gamla upphovsrättsdinosaurierna om ryggen och som därmed utestänger “den nya industrin”. J-a plattnackar!
januari 31st, 2009 at 12:38
Förresten, Ian Dury i all ära men vad gäller den senare låten så har jag svårt att inte associera till MA Numminens mycket speciella version…
http://www.lastfm.se/music/M.A.+Numminen/_/Sl%C3%A5+mej+med+din+rytmenpinne
februari 2nd, 2009 at 2:44
Oh ja! M.A.Numminen är en gammal höjdare!
Konsten att sjunga falskt så att det låter bra, är något som han drivit till sin spets. Men så är han ju också proffs, musiklärare om jag inte minns fel.
Lite lustigt sammanträffande är det att min fru har initialerna M.A. Men hon gillar inte alls att bli kallad M.A.Feltinen av någon anledning…
februari 2nd, 2009 at 15:22
Hahaha! Arma kvinna!
februari 2nd, 2009 at 15:47
Akta dig så att hon inte införskaffar en rejäl pinne…
…och slår dig, slår dig, slår dig…
februari 3rd, 2009 at 9:41
Jo, det finns ju en viss risk att jag börjar studsa omkring som en gummiboll annars.