Vissa gör det för att bli miljonärer, andra för att de brinner för det
Via HAX blogg hittar jag den här underbara framgångssagan.
I den svenska debatten pratas det numera nästan uteslutande om “kulturarbetare”, som om det vore arbetet med det — och därmed rätten att få en (helst enormt stor) inkomst av det — som vore den allenarådande drivkraften. Att de som verkligen brinner för sitt skapande faktiskt kan göra det med främsta målsättning att bli sedda och/eller lästa och/eller hörda, verkar ha fallit bort helt och hållet.
När man då läser om Hanna Sköld som helt enkelt gav 17 i alla finkulturella stofiler och pengahungrande mediadirektörer — båda kategorier med olika former av slavkontrakt som förutsättning för att de skulle vara intresserade — och i stället valde att göra allt enligt sina egna regler, så kan man väl inte bli annat än lyrisk?
I Sverige vräker alltså våra folkvalda ut mer än 10 miljarder kronor om året i olika “kulturstöd”. Men den som inte kan inlemma sig under finkulturens snäva paraply göre sig icke besvär. Och den som inte kan utlova omedelbar, som i “inom högst några månader”, avkastning på investerat kapital har heller inte något att hämta från de giriga mediabolagen — de tjänar mer på att skicka utpressningsbrev till påstådda fildelare än på att investera i osäkra filmdebutanter.
Hanna Skölds film har naturligtvis gjort stor succé och har redan (helt ideellt naturligtvis — annars kostar textning av en film flera hundra tusen kronor) blivit textad på en rad olika språk av entusiastiska filmälskare på nätet, nu senast på serbiska och ungerska.
Om det inte finns en lärdom att hämta här för alla de kulturskapare som okritiskt låtit sig knuffas fram till frontlinjen av mediamiljardärerna i deras kamp för att upprätthålla sina, garanterat fortsatt stigande, inkomster från exploateringen av alla världens upphovsmän, så vete 17 vad som krävs. För helt tiltade i skallen kan väl ändå inte alla upphovsmän vara?
Och själva filmen då? Jodå, själv fullkomligt älskade jag den. Men så är jag ju en gammal 60+-stofil som mer värdesätter äkta känslor i skapad kultur, än billiga poänger enbart för att tjäna mesta möjliga miljoner på skapandet. Så YMMV som vi brukade säga på den gamla BBS-tiden. Ni som är för unga för att ha varit med då får googla på akronymen för att få reda på vad den betyder. 