Felten Fabulerar

Jag har tidigare skrivit om att många våndas inför valet, som avslutas nu den 19 september. “Det är som att välja mellan pest och kolera” är en vanligt förekommande klyscha. Och visst är det bra att det fortfarande finns väljare som faktiskt tar sin demokratiska plikt på allvar, och verkligen försöker göra ett väl grundat och genomtänkt val. De är ju tyvärr inte så väldigt vanligt förekommande, om man säger så.

Men om man nu anser att två av alternativen är som pest och kolera, varför envisas man då att välja någotdera? När man faktiskt kan välja ett tredje, nämligen penicillin. Den enda till buds stående medicinen mot den röta som behäftat vår svenska demokrati det senaste halvseklet, men vars illaluktande, variga bölder nu börjar slå ut på fullt allvar:

Piratpartiet.

Rötan i vårt statssystem består i att de som sitter högst upp inte längre har någon kontakt med “verklighetens folk”.

Den svenska folkstyrelsen [...] förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick

Så lyder en av de inledande meningarna i vår grundlag, den lag som kort uttryckt är lagen för lagstiftarna, den som stipulerar vilka lagar de får och inte får instifta för oss medborgare.

Men det är länge sedan vi hade ett representativt urval i vår folkstyrelse. De är nästan undantagslöst karriärister, som gått den vanliga vägen via politiska ungdomsförbund, fackföreningar och vidare i de olika partiorganisationerna. Vanliga medborgare göre sig icke längre besvär.

Inte ens gamla arbetarikoner i arbetarnas eget parti, sossarna, var egentligen arbetare någon gång. Jovisst, Gunnar Sträng knegade några år med olika diversearbeten, men hamnade ganska snart i fackföreningsrörelsen, och därefter var det spikrakt uppåt utan att passera arbetarnas Gå.

Tage Erlander, en annan gammal ikon, gick mer eller mindre direkt från lundastudent till politiken. Precis som fyra moderna beundrare av honom, partiledningen i ett visst främlingsfientligt parti, för övrigt. Lite ironiskt är det då att Tage härstammade från svedjefinnar som invandrade från Finland till Värmland. Men det har våra kvasinassar förstås lätt att bortse ifrån när de tittar på vad Tage sysslade med före och under andra världskriget (citat från Wikipedia):

Som statssekreterare vid socialdepartementet var Erlander en av de högst ansvariga för upprättandet av interneringsläger i Sverige under andra världskriget. I lägren, som hölls hemliga för allmänheten, placerades människor för sin politiska åsikt eller etniska bakgrund.

Som statssekreterare i socialdepartementet under Gustav Möller var Tage Erlander en av arkitekterna bakom en “anpassningspolitik” som sände tillbaka tyska desertörer till en säker död, och politiska flyktingar från Nazityskland till åratal av internering i interneringsläger.

Totalt fanns 14 läger och totalt satt i dessa cirka 3 000 nazimotståndare, homosexuella och desertörer utan rättegång, utan något officiellt motiv, utan rätt att överklaga, i tvångsarbete och på obestämd tid.

1942 inleddes en registrering av “tattare” på initiativ från socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander. Enligt en tidningsartikel var målet att lägga en grund för radikala åtgärder mot detta ”bottenskikt i den svenska folkmassan”.

Att rassarna vill tillbaka till det erlanderska folkhemmet lär kanske inte förvåna någon.

På Erlanders tid så fanns det faktiskt fortfarande många riksdagsmän, som agerade i enlighet med grundlagens intentioner. De utgjorde ett representativt urval, som tog tjänstledigt från sina vanliga jobb, och som efter fullgjord tjänst i riksdagen återupptog sitt gamla jobb. Inga behov av fantasipensioner eller smöriga reträttplatser, med livstids anställningsgaranti hur illa lämpad man än är på posten.

Men ungefär vid Olof Palmes inträde på den politiska scenens topp, så förändrades detta snabbt. Numera är det, som sagt, ytterst ovanligt att en riksdagsledamot kommer direkt ifrån ett riktigt jobb, och efter väl förrättat värv återgår till detta — kommer från och återgår till verklighetens folk alltså.

Och mot denna röta, denna förruttnelsens varböld, måste man sätta in antibiotika. Snabbt, innan det är försent. Det hjälper inte att tillföra mer och aggressivare bakterier, som “att välja mellan pest och kolera” antyder.

Antibiotikan, penicillinet, erbjuds er av piratpartiet. Vi lovar att vaccinera hela riksdagen mot denna röta. En fyraårskur räcker mer än väl, även om det bara blir en 4%-ig lösning, men ju starkare lösning desto effektivare kur.

Tags: Piratpartiet, Val2010

This entry was posted on måndag, september 13th, 2010 at 17:23 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.