Hösten — vemodets förlovade tid
Hösten har i alla tider fascinerat människan. Till skillnad från våren och sommaren, som nästan alla älskar och längtar efter, så är hösten något tvehågset, något som många har svårt att bestämma sig för hur de skall förhålla sig till.
Dels är det en så underbart vacker årstid. Vi människor har svårt att blanda grönt och rött. Har vi på oss en röd tröja till gröna byxor, så börjar folk undra om vi är färgblinda eller något. Det skär sig helt enkelt när vi väljer våra mänskligt skapade färger.
Men naturen klarar av det. Den formidabelt färgsprakande show som vi kan se på hösten, med allt ifrån oxblod via grönt och ut till skiraste gult, det finns absolut inte den minsta dissonans i denna kreation.
Men dels är det också vemodets tid. Den tid då vi på allvar börjar inse att sommaren är slut. Vi har för länge sedan insett att vi har badat i havet för sista gången den här säsongen, och att det nu är för sent att bättra på solbrännan.
Årstidernas växlingar kan jämföras med vår egen livscykel. Under tidiga våren (då vi är 15-25) så växer det så att det knakar. Bladen börjar spricka ut, redo att ta upp solljuset och göra sin fotosyntes-grej för att skapa näring till växten (vi människor ger oss ut i arbetslivet). Samtidigt börjar blommor slå ut, redo att — vid lyckad befruktning — skapa nästa generation (25-35).
Sedan kommer sommaren (35-50). Allt fullkomligen exploderar i en symfoni av färger och dofter. Det är nu allt maximeras. Allt är i det närmaste fulländat, fullbordat.
Men sakta, obevekligt, avklingar så utvecklingen. Till att börja med märker vi ingenting (50-60). Något enstaka blad är inte längre så skinande och glänsande spänstigt som tidigare (60-70), utan börjar så smått gulna. Tidigare så ståtliga växter skrumpnar sakta ihop (70-80).
Framåt oktober, november så har många växter tynat ner och dött, men många kämpar fortfarande på (80-90). En del fortsätter att blomma trots att det är så sent på säsongen.
Men till slut måste även de ihärdigaste av växter ge upp. Deras livscykel är slut. Dags att lämna plats till nästa års generation.
Foto: Zandra Felten
oktober 6th, 2010 at 13:28
Livet i en fantastiskt fin beskrivning. Att finna livskraft i de mest utsatta situationer är en konst.
Utan gödning, kärlek och omsorg dör växter, liksom människor, någon gång under sommaren. En livsbetingelse i öknen har inte så stora förutsättningar för fortsatt överlevnad. En skilsmässa/brist på vatten kan vara utlösande faktorer.
Nä, nu blev jag lite för negativ…jag älskar hösten utifrån naturens sätt att förändra sig…den är vacker.
oktober 6th, 2010 at 18:37
Underbart, du förstod precis vartåt jag syftade, Mippe!
Utan en bra jordmån, till att börja med, och sedan kärleksfull omsorg, har växterna svårt att växa upp och bli de praktexemplar som vi så gärna vill se.
Dessutom anser nog de flesta, att trädgårdar som enbart består av en gräsmatta och några, pliktskyldigast, utspridda buskar och träd, inte kan mäta sig med den mäktiga mångfald man får när man blandar vitt och rött, gult och brunt, stort och litet, tjockt och tunt, huller om buller.