Han fattas mig!
8 augusti 1998 — 20 oktober 2011
Många människor har hållit med mig om att du var något av det vackraste i hundväg, som någonsin har funnits. Tyvärr var du ju inte berättigad till att ställa upp i några skönhetstävlingar, eftersom du inte var “rasren”, annars är jag övertygad om att du blivit Best In Show.
För du var inte bara otroligt vacker, du var också något av det mest intelligenta man kan tänka sig. Klok som en pudel må vara ett talesätt, men jag betvivlar att det går att hitta en enda pudel som är klokare än du var.
Hur jag skall kunna leva vidare, utan att hitta dig vid mina fötter, är för mig en gåta. Om någon, för tretton år sedan, hade sagt att jag skulle kunna älska en hund lika mycket som mina två, underbara barn, så hade jag fnyst avfärdande.
Men faktum är (förlåt, Zandra och Kristofer) att denna förlust känns minst lika hemsk som om någon av er två hade dött. Kanske beroende på att jag levt med min älskade Caesar dagligen, medans ni — helt enligt naturens ordning — har flytt boet.
Må du hitta många byten att jaga i de sälla jaktmarkerna, du min älskade Caesar. Och om det finns någon rättvisa i världen efter detta, så får du göra det sida vid sida med din mamma, Sanna, som du älskade så mycket, och hann jaga så mycket med under alla år då ni levde tillsammans, tack vare min bror — även husse till Sanna.
oktober 21st, 2011 at 9:12
Väldigt vackert skrivet
*kramar om*
oktober 21st, 2011 at 9:23
Tack Andres!
*kramar tillbaka*
oktober 23rd, 2011 at 20:07
Beklagar verkligen, Björn.
Vet precis hur det där känns. Just den där insikten, att man aldrig trott att ett djur kunde bli så viktigt… Precis så.
oktober 24th, 2011 at 18:43
Tack Björn! Jo, det är många som vet hur det känns, och jag lyckönskar alla de som inte vet det. Det är alldeles för djävligt hemskt…