“How many tears…”
Eftersom jag hunnit bli mer än 63 år nu, så har många nära och kära omkring mig dött. Människor alltså. När så ett “oskäligt djur” dör, hur perverst är det då att man sörjer detta djur mer än de människor omkring en som dött?
Den människa, som jag förmodligen sörjt mest, var min mormor, som dog i december 1973. Min far (oktober 2005) lämnade mig tämligen oberörd. Mina två svärföräldrar var ganska jobbiga att säga farväl till. Men denna underbara hund, Caesar, är det i särklass värsta jag varit med om.
Jag går här hemma och tycker mig se dig i ögonvrån varje gång jag passerar något av dina favoritställen — i hörnet bakom flygeln, vid entrédörren, under bordet i TV-rummet eller i din egen säng.
När jag lyfter häcken från TV-soffan, från de usla TV-program som jag försökt fokusera på för att avleda tankarna till annat, så tycker jag mig höra hur du spritter till i förväntan på att få gå den promenad som du alltid fick gå när det var dags att stänga av TV:n och gå och lägga sig.
Fast mest populär för dig var nog din utsiktspost i dörröppningen till köket, och genom fönstret därifrån ut till vägen framför vårt hus. Där låg du när det var dags för brevbäraren (något du alltid var snabb att rapportera), och där låg du när det var dags för Anita att komma hem. Med osviklig precision visste du när det var dags. Du måste helt enkelt ha kunnat klockan, på annat sätt kan jag inte förklara det, du klokaste av kloka hundar.
När jag går upp på morgonen, så hittar jag en trälåda (brudkista) där din säng tidigare fanns. Din mat, din matskål och ditt koppel är numera borta, undanstädat.
Hur länge skall man egentligen behöva tvingas leva med minnen som man allra helst vill glömma? Älskade, älskade Caesar, om du bara visste hur mycket jag saknar dig! 
oktober 25th, 2011 at 6:22
Björn,
Mitt deltagande
Hans Johansson
oktober 26th, 2011 at 13:30
Tack, Hans!
november 26th, 2011 at 22:27
Jag saxar i stort sett rakt av vad jag skrev på Jinges blog om sorgen efter ett djur:
Självklart är det OK att sörja ett djur. En vän är en vän, oavsett om den har två eller fyra ben.
När jag var tvungen att göra sista turen till veterinären med min tamråtta Mahogni, som hade värdens goaste hjärta och var allas vän, då grät både jag och veterinären som behandlat henne.
Likaså med min modiga råtta, Tuss, som, efter att ha gått genom två operationer för tumörer och vid fyra tillfällen plockat stygnen och fått akutsys igen (Första gången fick vi köra i panik mitt i natten från Borlänge till Uppsala (Jag tror jag snittade på ungefär 160 km/h den natten, trots dimma och regn, tur att nöd går före lag…), samma dag som hon blivit opererad, och trots att de inte vågade söva henne igen så var hon helt lugn och stilla när de pillade och sydde, fast hon var rädd.), men som till slut blev så dålig av en liten jäkla elak skitinfektion på grund av en bruten tand, att hon trots antibiotika och handmatning inte orkade längre.
Förresten, precis när jag begravt Tuss så hände något så vackert att jag började störtböla igen. Fyra gäss flög rakt över oss, i V-formation som de brukar, och ungefär när de passerade så vek en gås av åt sidan, i en nästan perfekt ”missing man formation”. För mig som är pilotson så träffade det rakt i hjärtat.
Bland det jobbigaste jag varit med om var när jag behövde göra den sista turen till veterinären med tre av mina råttvänner, Angelina, Rhodesia och Lufi samtidigt. Alla hade knölar som gått så långt att det var en fråga om högst en vecka, så jag tyckte de skulle få gå tillsammans. Veterinären var jättebra och lät det ta tid så att jag kunde ta förväl en åt gången, så det hela tog nog en och en halv timme, men det var så fruktansvärt hemskt att ha en ”kö” på det sättet. Det gör ont att bara tänka tillbaka på det.
Nu har jag hanar, eftersom de inte alls är lika benägna att få cancer, och jag hoppas att mina tre återstående råttflickor ska slippa det.
Det finns ingen så ovillkorlig vänskap, ingen så total lojalitet som den som ges av ett djur. Har man en gång upplevt det så ifrågasätter man inte längre att folk sörjer sina djurvänner.
Jag bävar för dagen då vår Golden Retrieverflicka Lucia behöver gå vidare. Det kommer att kännas.
Jag tycker den här dikten av Kipling beskriver vänskapsförhållandet med ett djur så hjärtskärande väl. Det är hemskt när de försvinner, men det har alltid varit värt det.
The Power of the Dog
by
Rudyard Kipling
There is sorrow enough in the natural way
From men and women to fill our day;
And when we are certain of sorrow in store,
Why do we always arrange for more?
Brothers and sisters, I bid you beware
Of giving your heart to a dog to tear.
Buy a pup and your money will buy
Love unflinching that cannot lie–
Perfect passsion and worship fed
By a kick in the ribs or a pat on the head.
Nevertheless it is hardly fair
To risk your heart to a dog to tear.
When the fourteen years which Nature permits
Are closing in asthma, or tumour, or fits,
And the vet’s unspoken prescription runs
To lethal chambers or loaded guns,
Then you will find–it’s your own affair–
But … you’ve given your heart to a dog to tear.
When the body that lived at your single will,
With its whimper of welcome, is stilled (how still!)
When the spirit that answered your every mood
Is gone–wherever it goes–for good,
You will discover how much you care,
And will give your heart to a dog to tear.
We’ve sorrow enough in the natural way,
When it comes to burying Christian clay.
Our loves are not given, but only lent,
At compound interest of cent per cent.
Though it is not always the case, I believe,
That the longer we’ve kept ‘em, the more do we grieve:
For, when debts are payable, right or wrong,
A short-term loan is as bad as a long–
So why in–Heaven (before we are there)
Should we give our hearts to a dog to tear?
Mina sympatier, och min hund Lucia’s också.