I ett som vanligt tankeväckande blogginlägg ställer sig Anders Widén frågan i rubriken.
För mig är svaret givet. För mig är socialism den enda möjliga inriktningen. För mig är socialism synonymt med solidaritet och socialt ansvar, och detta anser jag vara det bästa och tryggaste systemet i ett samhälle.
Tyvärr finns det inga riktigt socialistiska samhällen att peka på, eftersom de flesta bastardiserats på olika sätt. Särskilt då den svenska modellen där man försöker åstadkomma socialism under ett kapitalistiskt paraply.
När jag diskuterar politik med alla mina vänner från USA, framför allt i olika fidonet-möten, så slutar det nästan alltid med högljudd pajkastning. I USA har man tydligen redan med modersmjölken fått sig itutad att socialism minskar den personliga friheten och ökar byråkratin något alldeles enormt. Det senare tydligen beroende på att man tror att alla de högre skatterna, som är nödvändigt i ett socialistiskt system, förbrukas helt och hållet av statens byråkratiska apparat (och glömmer att privata företag minsann också har en icke oväsentlig byråkrati).
Jag brukar förklara socialism genom att titta på det minsta politiska systemet i ett samhälle, familjen. Låt oss ta två, i övrigt identiska, familjer. Två föräldrar, två barn och två mor- eller farföräldrar.
I en kapitalistisk familj säger familjeförsörjaren att “vill ni andra ha pengar så får ni minsann gå ut och tjäna ihop dem själva”. Och alla fyra vuxna jobbar och tjänar pengar, och barnen tar diverse kvälls- och sommarjobb för att få ihop sin veckopeng.
I en socialistisk familj säger familjeförsörjaren att “nu jobbar jag ihop till brödfödan och ser till att alla ni andra har så att ni klarar er”. Med denna trygghet bakom ryggen kan sedan de två äldre hjälpa till i hemmet och med barnens uppfostran (de har ju erfarenhet sedan tidigare, och dessutom betydande livserfarenhet att förmedla). Den andra föräldern kan nu välja själv om han eller hon skall ut och hjälpa till med försörjningen, och barnen kan koncentrera sig helt och hållet på sin utbildning.
Naturligtvis har den första familjen det betydligt bättre rent ekonomiskt. De tjänar massor med pengar, och de kan köpa alla de senaste statusprylarna, åka på de dyraste semesterresorna och barnen bär de senaste innekläderna av dyrt märke.
Den senare familjen har det betydligt knappare. I dagens Sverige är de med största sannolikhet helt och hållet beroende av socialbidrag för att över huvud taget överleva.
Men frågan är nu vilken familj som har bäst förutsättningar för att bli en lycklig och harmonisk familj. För mig är svaret uppenbart, men jag vet — och respekterar — att inte alla tycker att det är så självklart.
Idag har vi för länge sedan övergett den socialistiska familjemodellen. Gamlingarna har slängts in på ålderdomshemmet — låt staten ta hand om dem — och båda föräldrarna har tvingas ut i förvärvsarbetet eftersom vårt skattesystem förändrats så att det är näst intill omöjligt att leva på en genomsnittlig lön. Den progressiva skatten, med bland annat kraftiga rabatter för familjeförsörjare, har nämligen övergivits. Den så förhatliga marginaleffekten, marginalskatterna, var mantrat som alla använde sig av när detta effektiva fördelningsverktyg skrotades — och märkligt nog var alla fackföreningar och socialistiska partier med på noterna.
Följden av denna nedmontering av mikrosocialismen (vill jag påstå) ser vi idag. Framför allt i att ungdomarna inte får den uppmärksamhet och kärlek som de tarvar för att växa upp i en harmonisk hemmamiljö. Brottlighet, gängbildning, drogmissbruk med mera är alla tecken på att barn och ungdomar försummas. Skiljsmässostatistiken skjuter i höjden, och det är nog inte bara för att det idag är enklare att skilja sig. Och det är (fortfarande enligt mitt förmenande) det krassa, egoistiska, kapitalistiska systemet som är roten till allt detta.
Därför är jag i grund och botten socialist. Men det skall då vara äkta socialism, inte någon bastardiserad form som arbetats fram av människor som aldrig befunnit sig i den situationen att de har behov av omvärldens solidaritet. Politikerbroilers med fantasilöner är de sämsta möjliga på att driva socialistiska idéer.
Tags: Familjepolitik, Kapitalism, Skatter, Socialism, Solidaritet
Härligt med pirater som är öppet vänster! Så trött på att höra att kampen för ett öppet solidariskt internet skulle vara förbehållet liberaler och libertarianer (såsom t ex Kajsa Ekis Ekman verkar hävar i arbetaren igår: http://www.arbetaren.se/articles/initierat20090311 ).
@Björn: Sitter trångt till så jag har bara skummat inlägget (Widéns har jag inte ens läst) men återkommer när jag tagit till mig det “på riktigt.
@Hannes: Tyvärr tror jag att den bild som du refererar till bl.a. Ekman egentligen delvis hänger ihop med somliga representanter inom gammelmedia som gett sig den på att definiera piratrörelsens aktörer efter den ytterst märkliga mallen “kring de 30”, liberal och man…trots att verkligheten bevisligen inte ser så ut.
Sedan tror jag att vänsterrörelsen även bör få sin släng av sleven då det tog väldigt lång tid innan man vågade (min uppfattning) lita på vad exempelvis en f.d. MUF:are (Rick Falkvinge), en f.d. FP:ist (Christian Engström) och vad en delvis Timbroknuten opinionsbildare (Oscar Swartz) hade för åsikter. Att det piratrörelsen egentligen vurmar för borde alla oavsett politisk kulör (möjligtvis frånsett de brunaste och de mest religiöst skimrande) egentligen kunna acceptera som fullkomligt naturligt och grundläggande inte bara ur ett partipolitiskt perspektiv utan framförallt ur ett demokratiskt och fritt samhällsperspektiv.
Sett ur ett djupare perspektiv så har piratrörelsen kullkastat den lättja som den etablerade partipolitiken tyvärr byggt på i några decennier och som också är starkt knuten till den politiska maktstrukturen. I korthet, som väljare har vi slagit oss till ro och slutat ifrågasätta de faktiska åsikter vi står för. Vi har överlåtit åt partierna att definiera vår egen åsiktsagenda. Tidigare var detta inga större problem då partierna hade en starkare förankring med gräsrötterna och dess väljare. Under senare tid har vi istället fått partier som lämnat traditionen att representera sina väljare och istället hoppat på det demokratividriga sättet att främst manipulera sina väljare. Målet har förskjutits från att bygga ett samhälle för väljarmajoriteten till att “bygga” vad-fan-som-helst som gör att makten bibehålls/fås.
Jag reflekterar ofta över att man i en fungerande organisation, politisk eller ekonomisk, måste ha ett större långsiktighetstänk. De ekonomiska systemen vilar mer eller utan undantag på börsen “kvartalstänk” där maximerad kortsiktig profit för ägarna är den dominerande kraften. De politiska systemen (som i en kapitalistisk värld som vår) bör balansera det ekonomiska systemet har mer eller mindre kapitulerat och ägnar sig också åt kortsiktighet då man som redan nämnt främst inriktar sig på makten istället för vad den skall användas till.
I tider som dessa hävdar jag därför att det inte bara är fel utan fullkomligt vansinnigt och livsfarligt att fortsätta i gamla invanda spår med en förhoppning att “det-parti-jag-alltid-röstat-på” skall fortsätta att representera mig.
Vi måste ifrågasätta och återerövra demokratin kort och gott! Den politiska makten bör inte vara ett mål utan ett medel. Låt oss övertyga de etablerade partierna om det!
[Björn, jag har fortfarande inte läst och tagit till mig men svadan flyter på i sedvanlig ordning. I’ll be back!]
@Hannes:
Jag tror att i själ och hjärta är de flesta moderna människor socialister. Alternativet — ett helt och hållet monetärt styrt samhälle — är för de flesta något som hör forntiden till. Om inte annat så tyder väl de ständigt uppblossande debatterna om vissa girigbukars bonusar och liknande på detta?
@Thomas:
Underbart att se dig i sedvanlig högform. Keep it up! Förhoppningsvis kan mina små tankar inspirera din välfyllda ketchupflaska till att ploppa ur sig ytterligare några rejäla klickar på din blogg. 🙂
—
test
Testar bara att knapparna i den här WYSIWYG-editorn fungerar.
Anledning är att du skriver <i> och liknande html-kod, Thomas (jag brukar rätta till sådant när jag ser det). Förhoppningsvis skall du inte behöva göra det manuellt med den här nya kommentarseditorn.
Ett ord: Socialliberal
Be dina amerikanska vänner förklara det ordet.
@Björn: Muchas gracias angående kommentarseditorn! Blir lite mer lättläst om man nyttjar dylikt när det är långa kommentarer. Ketchupflaskan är för övrigt sprängfylld… 😉
Makaronerna är dukade och väntar på en rejäl klick!
Hahaha…
Jag är tokliberal, men ändå tillämpar vi i bekantskapskretsen något vi lite skämtsamt kalla privatkommunism 🙂
Jag tror tyvärr att det är lite skillnad mellan mikro och makronivån. För att solidariteten skall bli verklig behövs att givare och mottagare är synliga. Det behövs också lite av den attityd som man hittar i Eric Frank Russells, And Then There Were None.
Sen är skillnaden mellan byråkratiska företag och byråkratiska stater att företagen går omkull om de inte åtminstone försöker skärpa sig – inte att förakta.
Alla vill vara som Karl-Bertil Johnsson, utom möjligtvis en och annan modebloggare.
Thomas Tvivlaren: Jag tror aldrig att Piratpartiet/Schwartz gjorde så mycket direkt intryck på den vänster jag känner. Vi började förespråka fildelning i Ung Vänster 2001, och det har aldrig varit kontroversiellt där, så det var en tidsfråga innan vi skulle få Vänsterpartiet att fatta samma beslut. Däremot hjälpte nog diverse pirataktiviteter under våren 2006, inklusive PP, till med att ge en extra putt en rätt riktning.
Micke, det var inte fildelning som de tre opinionsbildarna, som Thomas nämner, förespråkade. När piratpartiet äntrade det allmänna rummet 2006 så var fildelningen inte längre någon “fråga”, den var ett faktum.
Det piratrörelsen har fört upp till debatt är i stället det övergrepp på våra grundlagsstadgade rättigheter som en ökad övervakning av att mediaindustrins intressen även fortsättningsvis skall tillvaratas, med alla till buds stående medel, oundvikligen måste medföra.
Och just detta hade alltså de etablerade partierna fullständigt missat, det var detta som krävde att ett helt nytt parti startades för att politikerna skulle fatta att de var på väg käpprätt åt helskotta.
Och det gäller även ungdomsförbunden, även om de kom till samma insikt som piratrörelsen ungefär samtidigt (efter 2005 års skärpning av UhRL). Men det är ju lätt förklarat — ungdomsförbunden och piratrörelsen utgör ju till stora delar samma delmängd av befolkningen.
Att fildelningen är ett faktum har hittills inte hindrat den från att också vara en fråga 🙂
Vad gäller vänsterpartiet var det inte övervakningsargumentet som ledde till en förändring av fildelningsperspektivet. I integritetsfrågor har vänsterpartiet länge haft en mycket bra, principiell linje, men inte haft kraft nog att väcka någon ordentlig kontrovers kring frågorna. Därför fanns det inget problem med att “lita på” PP-företrädare med flera i övervakningsfrågorna – tvärtom upplevde jag att folk bara var glada att det äntligen kom några liberaler och satte fart på debatten.
Min poäng är inte att vänsterpartiet alltid gjorde allt rätt, utan bara att det förhållande TT beskriver fanns mellan vänstern och PP m.fl. inte stämmer.
Aha, ja då förstår jag bättre, Micke. Då håller jag med dig helt och hållet. Om man bortser från er tant i kulturutskottet, så har väl vi i piratrörelsen aldrig sett vänsterpartiet som våra motståndare för övrigt.
Tvärtom så minns nog många av oss hur (v) “ägde” riksdagssvar.se med bland annat en partiledare som var bland de första att svara — och det med en humoristisk knorr i kommentaren.
Vad gäller fildelningen som fråga, så må det vara så att en del människor som ännu inte hunnit i takt med tiden fortfarande tror att det är en fråga, men för resten av oss är det en lika aktuell fråga som frågan om huruvida jorden är platt eller inte. 🙂