I ett som vanligt tankeväckande blogginlägg ställer sig Anders Widén frågan i rubriken.
För mig är svaret givet. För mig är socialism den enda möjliga inriktningen. För mig är socialism synonymt med solidaritet och socialt ansvar, och detta anser jag vara det bästa och tryggaste systemet i ett samhälle.
Tyvärr finns det inga riktigt socialistiska samhällen att peka på, eftersom de flesta bastardiserats på olika sätt. Särskilt då den svenska modellen där man försöker åstadkomma socialism under ett kapitalistiskt paraply.
När jag diskuterar politik med alla mina vänner från USA, framför allt i olika fidonet-möten, så slutar det nästan alltid med högljudd pajkastning. I USA har man tydligen redan med modersmjölken fått sig itutad att socialism minskar den personliga friheten och ökar byråkratin något alldeles enormt. Det senare tydligen beroende på att man tror att alla de högre skatterna, som är nödvändigt i ett socialistiskt system, förbrukas helt och hållet av statens byråkratiska apparat (och glömmer att privata företag minsann också har en icke oväsentlig byråkrati).
Jag brukar förklara socialism genom att titta på det minsta politiska systemet i ett samhälle, familjen. Låt oss ta två, i övrigt identiska, familjer. Två föräldrar, två barn och två mor- eller farföräldrar.
I en kapitalistisk familj säger familjeförsörjaren att “vill ni andra ha pengar så får ni minsann gå ut och tjäna ihop dem själva”. Och alla fyra vuxna jobbar och tjänar pengar, och barnen tar diverse kvälls- och sommarjobb för att få ihop sin veckopeng.
I en socialistisk familj säger familjeförsörjaren att “nu jobbar jag ihop till brödfödan och ser till att alla ni andra har så att ni klarar er”. Med denna trygghet bakom ryggen kan sedan de två äldre hjälpa till i hemmet och med barnens uppfostran (de har ju erfarenhet sedan tidigare, och dessutom betydande livserfarenhet att förmedla). Den andra föräldern kan nu välja själv om han eller hon skall ut och hjälpa till med försörjningen, och barnen kan koncentrera sig helt och hållet på sin utbildning.
Naturligtvis har den första familjen det betydligt bättre rent ekonomiskt. De tjänar massor med pengar, och de kan köpa alla de senaste statusprylarna, åka på de dyraste semesterresorna och barnen bär de senaste innekläderna av dyrt märke.
Den senare familjen har det betydligt knappare. I dagens Sverige är de med största sannolikhet helt och hållet beroende av socialbidrag för att över huvud taget överleva.
Men frågan är nu vilken familj som har bäst förutsättningar för att bli en lycklig och harmonisk familj. För mig är svaret uppenbart, men jag vet — och respekterar — att inte alla tycker att det är så självklart.
Idag har vi för länge sedan övergett den socialistiska familjemodellen. Gamlingarna har slängts in på ålderdomshemmet — låt staten ta hand om dem — och båda föräldrarna har tvingas ut i förvärvsarbetet eftersom vårt skattesystem förändrats så att det är näst intill omöjligt att leva på en genomsnittlig lön. Den progressiva skatten, med bland annat kraftiga rabatter för familjeförsörjare, har nämligen övergivits. Den så förhatliga marginaleffekten, marginalskatterna, var mantrat som alla använde sig av när detta effektiva fördelningsverktyg skrotades — och märkligt nog var alla fackföreningar och socialistiska partier med på noterna.
Följden av denna nedmontering av mikrosocialismen (vill jag påstå) ser vi idag. Framför allt i att ungdomarna inte får den uppmärksamhet och kärlek som de tarvar för att växa upp i en harmonisk hemmamiljö. Brottlighet, gängbildning, drogmissbruk med mera är alla tecken på att barn och ungdomar försummas. Skiljsmässostatistiken skjuter i höjden, och det är nog inte bara för att det idag är enklare att skilja sig. Och det är (fortfarande enligt mitt förmenande) det krassa, egoistiska, kapitalistiska systemet som är roten till allt detta.
Därför är jag i grund och botten socialist. Men det skall då vara äkta socialism, inte någon bastardiserad form som arbetats fram av människor som aldrig befunnit sig i den situationen att de har behov av omvärldens solidaritet. Politikerbroilers med fantasilöner är de sämsta möjliga på att driva socialistiska idéer.