Om det är något som gör mig verkligt upprörd, så är det när barn och djur far illa. Vuxna människor — OK, det är tragiskt. Men barn och djur har det gemensamt att de är helt utelämnade till vuxna människors välvilja.
Så när man ser något sådant här, så är det dags att sätta ner foten och agera så kraftfullt som någonsin är möjligt (tyvärr lär videon vara borta om du läser det här om några månader, så passa på nu).
Extra uppseendeväckande är att det är Lars Hultström, som är styrelsemedlem i Svenska Djurhälsovården, som äger gården i fråga. Och han har tydligen två grisgårdar till, hur ser det månne ut där?
Reaktionen från den myndighet som förmodas sköta tillsynen, och som får miljontals kronor för att utföra denna, är väl som vanligt densamma som den från djurplågaren själv, ett lamt, och till intet förpliktigande, “vi måste se över våra rutiner”. Är det verkligen meningen att ideellt arbetande djurrättsaktivister, i det här fallet djurrättsorganisationen Djurrättsalliansen, skall behöva utföra denna kontroll?
Skandal är ett så missbrukat ord, att det helt enkelt inte räcker till i det här fallet. Den där djurplågaren skall tammesjutton inte klara sig undan med en “time-out”, han skall kastas i fängelse direkt utan att passera gå. Gärna på vatten och bröd och utan toalett så att han får känna på hur det känns att vada i sitt eget träck.
Men i stället blir det såklart som vanligt. Han sparkas snett uppåt, efter att en väl tilltagen fallskärm har löst ut. För bara man har de rätta kontakterna så klarar man sig alltid undan ansvar. I värsta fall så blir man tvungen att fortsätta sin time-out på Maldiverna eller annat semesterparadis, med hela sitt privata följe i släptåg.