En av Sveriges få kvarvarande, riktiga journalister, Anders Mildner, uppmärksammade för en månad sedan Wikileaks. Ironiskt nog har denna sajt nu fallit offer för vad som synes vara ett justitiemord av värsta kaliber, och detta utan det (ännu) verkar ha uppmärksammats av media vare sig här i Sverige eller utomlands.
Det verkar alltså som om ekonomiska krafter av sällan skådat slag, gett sig 17 på att förhindra fler avslöjanden om hur många av världens rikaste människor tvättar pengar på skatteparadiset Cayman Islands. Naturligtvis skall man inte hänge sig åt några förhastade konspirationsteorier, och att GWB är den som utnämnt domaren bakom detta anmärkningsvärda domslut är inte så konstigt eftersom det är presidenten som utnämner federala domare i USA. Men nog tusan stinker det om hela denna affär.
Symptomatiskt är emellertid, att när man misslyckades med att hota sajtens ansvariga till underkastelse, så gav man sig på den svagaste länken i kedjan, ISP:n. Ungefär som man gjort så framgångsrikt i Danmark, och i ett stort antal andra fall, med andra ord. Är det fortfarande någon som håller med fru Ask i hennes strävan efter att göra våra svenska ISP till privatspanare? Fast med Frankrike redan på gång och England tydligen inte så långt efter så är det nog dessvärre bara en tidsfråga.
För övrigt uppmärksammade även DN:s Per Jönsson, i en välskriven ledare, Wikileaks för en dryg månad sedan. Annars är det förvånansvärt tyst om den i gammelmedia.
För att kringgå censuren av Wikileaks (som för övrigt finns skuggad på ett flertal hotell runt om i världen) så använder man med fördel den rena IP-adressen, vilken än så länge verkar fungera. När skall maktens (dvs. storkapitalets) lakejer äntligen lära sig, att internet inte låter sig tystas hur enkelt som helst?
UPPDATERAT: Inte helt oväntat var Anders Mildner först i gammelmedia med att uppmärksamma Wikileaks-skandalen. Men å andra sidan vet jag inte om jag vill hänföra Sydsvenskan till kategorin gammelmedia. Som jag påpekat förut så är jag väldigt förtjust i just den publikationen. Om de någonsin skulle starta en göteborgsk avknoppare så skulle jag inte tveka ett ögonblick att teckna en prenumeration.
Avsaknaden av en papperstidning till frukosten är sannerligen stor, men Göteborgs-Posten, som jag haft till frukost sedan barnsben (det vill säga i mer än 50 år) blev till slut mer än vad den ömtåliga morgonmagen tålde — det blev helt enkelt nödvändigt att opt-outa det där inskränkta, småborgerliga skräpet.