Den svenska rättsrötan
I ett rättssamhälle värt namnet, så har man fyra pelare att stå på.
1. Den lagstiftande — i Sverige: Riksdagen
2. Den verkställande — i Sverige: Regeringen
3. Den dömande — i Sverige: saknas, är tyvärr samma som 2.
4. Den granskande — i Sverige: massmedia (blir således 3)
I Sverige har vi tyvärr fortfarande en rättsröta, som gör att vi befinner oss på medeltidens nivå, om man jämför med övriga, demokratiska länder i världen.
Vi har, bland annat, ett system där medlemmar i kommunala, politiska partier har mer eller mindre monopol på platserna som nämndemän i våra domstolar.
Därutöver har vi något slags märkligt USA-komplex, som troligen bottnar i att vi sett alldeles för många TV-serier och Hollywood-filmer, som gör att vi tror att man måste ha en välavlönad advokat för att kunna åstadkomma rättvisa i våra domstolar.
Hur länge skall vi egentligen behöva finna oss i detta huvudlösa, juridiska system?
Nämndemannasystemet måste naturligtvis omedelbart avskaffas. Blotta tanken på att kommunpolitisk tillhörighet skall vara kriterium för att platsa som en biträdande domare är ju fullkomligt horribel.
Våra juridiska fakulteter har kontinuerligt tusentals studenter, är det någon som tvivlar på att en enda av dessa skulle ha mindre lämplighet att sitta som biträdande domare i våra domstolar, än någon politiskt tillsatt stofil?
Visst är den gamla tanken från medeltiden, att vi skall få bli dömda av “vanligt folk”, en trevlig tanke. Men är det inte mer värt att få bli dömd av någon som faktiskt kan det där med svensk lag? Särskilt nu, när vi faktiskt har en nedskriven, svensk lag…?
Tags: Nämndemän, Piratpartiet
mars 26th, 2013 at 11:04
Det du tar upp är nog de flesta fullständigt okänt.
De politiskt utsedda nämndemännen är synnerligen opassande som just sådana i Förvaltningsdomstolarna, där mål tas upp som stryker an deras egna och sina kollegors beslut och trovärdighet.
Politiker är moderna resandefolk som säljer vaselin som enda botemedlet mot samhällscancern. Att det ännu inte inrättats formelt, statliga krav på utbildning på högskolenivå för yrkespolitiker är löjeväckande. En del kommuner och partier anordnar iofs “politikerutbildningar” (för att det ser bra ut), men politiker utsätts inte för dessa utbildningar förrän de blivit politiker (engagerat sig).
Visst; alla måste ha möjlighet att engagera sig politiskt (fritidspolitiker), men att yrkespolitikerkåren består av hämndbegärliga mobbingoffer är riktigt läskigt.
Bra inlägg!