Nollvision på ICA och på FRA
Våra butiker kalkylerar kallt in några procent svinn, i sina räkenskaper, förorsakat av stöld/snatteri. Den kostnaden lägger de helt enkelt på när de sätter priserna. Självklart gör de sitt bästa för att hålla detta svinn nere. Civilklädda spanare, TV-övervakning, RFID-chips med mera. Men ner till noll kommer de aldrig.
Naturligtvis hade de enkelt kunna förverkliga en nollvision här, det enda som egentligen hade krävts är att tvinga alla kunder och anställda att klä av sig nakna när de lämnar lokalen, och sedan undersöka kläder, väskor och kroppsöppningar — eventuellt kombinerat med helkroppsröntgen.
Så varför gör de då inte detta? Det är ju trots allt åtskilliga miljarder kronor varje år i ren nettoförtjänst.
Svaret är uppenbart: det skulle bli ett unisont ramaskri från alla drabbade. Ingen skulle acceptera något sådant, det är helt enkelt en alltför stor integritetskränkning. Då tar vi hellre de extra procenten i påslag på priserna.
FRA å andra sidan påstås finnas till för att ge oss i konungariket Sverige den trygghet mot yttre militära hot, numera utvidgat till även andra hot än militära (ekonomiska, politiska, miljömässiga, m.m.), som vi förmodas sukta efter så mycket att vi är beredda att avstå 562.459.000 kronor år 2008. Ett belopp som ständigt stiger i en takt som vida överstiger inflationen. Femhundrasextiotvå och en halv miljon kronor, mer än en halv miljard, sug på den karamellen. Det blir många extra liter mjölk till våra skolbarn det.
Och vad får vi för detta då? Hur många svenska liv har kunnat räddas med dessa pengar? Svaret är med största sannolikhet noll (0). Vi, Sveriges medborgare, får inte ut ett enda skvatt av detta. FRA kan spana hur mycket de vill, det har aldrig och det kommer aldrig att göra våra liv säkrare.
Under andra världskriget spanades det för fullt. Först på allt som fanns att spana på. Finsk, norsk, dansk, rysk och framför allt all inhemsk trafik. Och så lite grand tysk trafik, inte för att de var våra (eller rättare sagt våra militärers) fiender utan för att det var så spännande att följa den pågående matchen. När så krigslyckan vände för Tyskland så ville vi snabbt gå med i det andra laget, de allierade, så då började vi koncentrera oss på den tyska trafiken, och det var i den vevan som den signalspaning, som redan skett sedan många år tillbaka, blev “reglerad”. FRA bildades.
Men nu fick vi väl i alla fall den trygghet vi så hett längtade efter? Tja, vi fick ju i alla fall något att betala inträdet till de allierade med. Men själva? Jag skulle gissa att om Hitler hade bestämt sig för att invadera Sverige, så hade han kunnat skicka detaljerade invasionsplaner till Sverige en månad i förväg, och vi hade ändå inte kunnat göra ett dugg. Se bara hur mycket exempelvis Frankrike kunde göra, de visste ju redan när Tyskland gick in i Nederländerna vad som skulle ske.
Och på den vägen har det varit alltsedan dess. FRA upptäckte att det var något stort på gång innan Sovjet invaderade Ungern 1956, vad hjälpte det oss? UD fick denna information, men de plockade inte ens hem ambassadpersonalen, de gjorde ingenting. FRA upptäckte på samma sätt att Tjeckoslovakien skulle få pisk 1968, och denna gång brydde sig tydligen (enligt ett flertal obekräftade uppgifter) FRA inte ens om att rapportera till UD — eller om det var UD som “glömde” att berätta för resten av regeringen. För svenskt vidkommande gav det i alla fall ingen extra säkerhet.
Således: FRA finns alltså till för att vi skall kunna förverkliga en nollvision när det gäller vår säkerhet och trygghet. Om det nu trots allt skulle vara så, att de faktiskt, i all hemlighet, utan att ens kunna berätta det efter mer än femtio år, skulle kunna ge oss lite extra trygghet genom att klä av oss nakna och undersöka varje kavitet på våra cyberkroppar, är det då värt den där extra lilla förmenta tryggheten? Eller skulle vi nöja oss med lite svinn om bara vi fick behålla vårt privatliv för oss själva?
Nej, jag säger som jag, med hjälp av Mathias S, sagt tidigare:
