Felten Fabulerar

Outgrundliga äro ibland hyperlänkandets mystiska vägar. Ibland kan det vara svårt att i efterhand rekonstruera de slingeri-krokiga vägar som lett fram till några verkliga godbitar på nätet. Men i det här fallet har jag för en gångs skull kvar alla mellanlägen. Från Lakes lakonismer: Centeruppropet: FRA - Dålig PR för (c) hittade jag till Docere: Om konsten att rösta emot sina värderingar. En knivskarp analys om hur illa det kan gå med demokratin när man skapat en miljö av grupptänkande jasägare, något som vi ju nyligen fått slående bevis för när FRA-lagen kuppades igenom.

Därifrån länkades jag vidare till en fyra år gammal artikel i DN: De farliga jasägarna av ingen mindre än Inga-Britt Ahlenius. Denna artikel är precis lika brännande aktuell idag, som för fyra år sedan. Om politikerna hade lyssnat på kritiken som framfördes där, och vidtagit de rätta åtgärderna, så hade vi inte haft dagens pinsamma FRA-situation. Pinsam inte minst beträffande Sveriges anseende internationellt.

Inga-Britt är ingen vanlig dussin-skribent som får en artikel publicerad i DN. Mellan 1993-2003 var hon generaldirektör för dåvarande Riksrevisionsverket. Älskad av tjänstemännen på RRV, hatad av överheten som hon var satt att granska. För en bredare allmänhet blev hon först känd sedan hon varit med om att 1999 avslöja den omfattande korruptionen och nepotismen inom EU-kommissionen, ledd av Jacques Santer, som därefter tvingades avgå. Men redan då började den politiska adeln i Sverige visa att de inte alls gillade hennes närgångna granskande av dem.

När hennes förordnande som generaldirektör för RRV gick ut 2003, var det naturligtvis inte tal om att dåvarande finansministern Bosse Ringholm, på vars bord tillsättandet låg, skulle förlänga hennes förordnande. Jo, ni läste rätt, i Konungariket Sverige åligger det finansdepartementet — och ytterst finansministern — att tillsätta riksrevisorn! Bosse kunde inte ens hitta någon annat uppgift för denna numera internationellt uppskattade revisor. I ankdammen Sverige, grupptänkets högborg med sin konfliktobenägna jasägarkultur fanns det helt enkelt inte plats för en omutlig spårhund.

Nåja, för Inga-Britt var det naturligtvis inga problem att hitta nya uppgifter, trots att Sveriges regering motarbetade henne så mycket de kunde. Efter att ha röjt i EU:s korrupta Kosovo-avdelningar i två år blev hon till slut ny chef för FN:s interna revision, en post som rankas som den tredje högsta inom hela FN. Typiskt nog efter att USA hade föreslagit henne — naturligtvis inte Sverige.

Efter att Ringholm och Persson hade gett Inga-Britt foten 2003, så ombildades dåvarande Riksrevisionsverket till Riksrevisionen. Den främsta kritiken som Inga-Britt hade framfört var att rikets revisorer var politiskt tillsatta. Gamla och nya riksdagsledamöter är de enda som sitter där. Precis som när det gäller den tredje statsmakten så är detta något fullständigt unikt bland förment demokratiska länder. I alla andra länder är det en självklarhet att rikets revisorer skall vara helt fristående från politikerna, men så icke i vår lilla ankdamm. Och självklart gick man inte ifrån denna princip när man 2003 gjorde några smärre, kosmetiska förändringar i rikets revision. Enligt politikerna är det som bekant bara politiker som besitter de nödvändiga kunskaperna i nästan allt som har med rikets administration att göra.

This entry was posted on måndag, juni 30th, 2008 at 13:07 and is filed under FRA, Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.