Hur mycket får kopieringsrätten kosta?
När vi nu alltså har konstaterat att (a) kopieringsrätten är ett monopol som vi tillåter, (b) att denna rätt inte har, eller i alla fall inte behöver ha, något direkt med upphovsrätten att göra och (c) att monopolet innebär att vi ger upp (betalar med) lagom lite av vår frihet för att i utbyte få ett större skapande och ett livligare och friskare kulturliv, så måste man oundvikligen fråga sig “hur mycket får det kosta?“, med andra ord, vilket är det optimala priset?
Naturligtvis beror svaret på denna fråga på vem man frågar. Men det är oväsentligt eftersom det är allas vår frihet, som är priset, och därför är det vi som skall avgöra och bestämma om detta, alla andra berörda parter tige vänligen i församlingen medan vi, konsumenterna, beslutar.
Svaret på frågan är inte lätt att finna. Friheten låter sig näppeligen uttryckas i kronor och ören. I alla fall inte så där direkt korrelerat som en ekonom hade föredragit. Men på något vis måste vi trots allt få till ett slags numerär bedömning för att rätt kunna analysera situationen, så att vi kan åstadkomma en lämplig kostnad, det optimala priset.
Och eftersom kopieringsrätten trots allt mynnar ut i att den som skapat något skall få en rimlig ekonomisk ersättning, det urgamla materiella motivet, så är det trots allt bäst att göra en koppling till det ekonomiska utfallet. Men eftersom vi, som sagt, inte kan göra denna koppling direkt, så måste vi ta till en annan metod.
En sådan metod, som förefaller att vara lämplig, är försök och gör fel, eller det som på engelska kallas Trial&Error. Denna metod låter sig faktiskt ganska enkelt tillämpas i det här fallet. Den är förvisso synnerligen utdragen rent tidsmässigt, men den ger trots allt en bra bild av hur höjning respektive sänkning av priset ger den rätta Return On Investment (ROI) för att ta till en annan anglosism.
Om vi såldes, enligt opartiska källor — inte industrins lögnaktiga siffror — kan konstera att skapandets ekonomiska utfall går åt endera hållet, så bör vi omedelbart justera priset för att se om det förändrar något, och i så fall i vilken riktning. Eftersom vi nu i mer än ett sekel konsekvent har höjt priset, så är det ointressant att pröva det alternativet fler gånger, i stället är vi nu redo att pröva en sänkning för att se vilket resultat det ger.
För halvtannat sekel sedan hade de flesta länder en kopieringsrätt som tidsbegränsades på ungefär samma sätt som dagens patent, nämligen från publiceringen och ett knappt 20-tal år framåt. Att, som idag, lägga sig på livstid plus ytterligare en hel livstid är ju en fullkomligt horribel kostnad, det borde väl varje tänkande människa inse? Man påverkar ju knappast någon att skapa mer kultur för 70 år sedan genom att idag behålla kopieringsmonopolet för det som då skapades. Och förresten, varför skall 70-åriga författare diskrimineras på detta vis gentemot 20-åriga dito, med 50 års kortare monopol? Och varför skall kopieringsrätten över huvud taget vara definierad av upphovsmannens frånfälle, på vad sätt uppmuntrar det till utökat kulturskapande?
Och hur har DRM-fanatikerna tänkt sig hantera detta? Vet de redan nu när upphovsmannen kommer att avlida och således har lagt in i sina root-kit eller vad de nu använder, att dessa skall upphöra att begränsa användandet 50, 70, 95 eller vad som nu gäller, år efter detta frånfälle? Annars har de ju i praktiken fifflat till sig en kopieringsrätt som gäller i evighet amen, utan någon bortre gräns. Hur rimmar det ens med dagens drakoniska lagstiftning?
Och sedan har vi ett exempel som ännu inte har prövats i domstol (så vitt jag vet), nämligen datorprogram. Här har vi den tämligen unika situationen att det är juridiska personer (företag) som sitter på upphovsrätten. När skall man anse att dessa har avlidit? När de kursar? När de byter namn, styrelse, ägare, eller vad?
Ergo: en lämplig prissänkning är att monopoltiden börjar räknas vid publiceringsdagen. Och sedan är frågan var på den långa svansen man skall kapa. Nästan allt kommersiellt skapande inbringar ju mest den första tiden, för att sedan klinga ut längs en kurva som asymptotiskt närmar sig noll.
Men då har vi genast ett problem här. Det skiljer nämligen enormt mellan olika kopieringsskyddade “produkter”. Att som idag dra alla över samma kam borde man snabbt inse, att det måste vara totalt fel. Böcker, musik, fotografier, film, TV-program, uppfinningar, alla har de väldigt olika ekonomisk livslängd. För att inte tala om ovan nämnda datorprogram.
Vem skulle till exempel idag ge sig till att försöka sälja skivor med Windows 98 på? Eller disketter med Leisure Suit Larry 2? Man kan nog på goda grunder hävda att tre års skyddstid för datorprogram är en lämplig nivå. De har helt enkelt en väldigt kort svans, som snabbt hamnar ganska exakt på noll.
När det gäller böcker så blir det en aning svårare. Vissa böcker säljer fortfarande bra efter flera hundra år, medan andra faller i glömska redan efter några år. Men om vi måste välja en gräns, så pekar de flesta oberoende undersökningar på att en lämplig start kan vara tio år. Vi säger helt enkelt att “OK, du har tio år på dig att slå mynt av detta, har du inte lyckats då, så — well, tough luck“. Visar det sig senare att vi har fel, så justerar vi helt enkelt “priset”.
På samma sätt resonerar vi oss fram till olika tidsgränser för olika typer av kultur, och är hela tiden beredda att justera priset vi betalar beroende på hur mycket Pang för Pengen vi får. Men, som sagt, vi kräver oberoende källor, industrins lobbyister skall bara hålla käften, deras förtroendekapital är för evigt förbrukat.
Och avslutningsvis så gäller naturligtvis hela detta resonemang enbart kommersiell kopiering, annars finns det ju över huvud taget ingen ekonomisk faktor att ta hänsyn till. Ickekommersiell kopiering skall naturligtvis alltid vara helt laglig, oavsett i vilken skala den sker. Här visar all, ALL oberoende forskning att den INTE påverkar den kommersiella kopieringen i någon som helst negativ riktning.
UNDER STRECKET (för att plagiera en känd bloggare)
Ni har väl inte missat att en av bloggosfärens populäraste serier har startat igen efter sommaruppehållet? Läs den korta piloten här, och det första avsnittet här.
november 9th, 2008 at 0:25
Du blir otydlig och öppnar upp för en massa konstigheter när du svänger dig med fel ord. Upphovsrätten nämner inte ens kopiering. Det är inte det den handlar om.
Man får kopiera, det är i grunden helt i sin ordning. Vad du gör med din egendom i din privata sfär har ingen annan med att göra, ditt hem är din borg. Du får spela in program på TV för att titta på senare, osv.. Upphovsrätten handlar om framförande och tillgängliggörande av verk till allmänheten. Den handlar inte om exemplar som sorterar under äganderätt. Du får ju t ex. sälja böckerna från din bokhylla även om du inte skrivit dem, du får ge bort julklappar osv.. Du är fullt tillåten att tillgängliggöra exemplaren i din ägo och avhända dig dem. Det är din egendom. Det är bara när man både exemplarframställer och tillgängliggör som man alltid inkräktar på upphosmannens ensamrätter. Det finns dock några undantag, men i grunden är det som jag skrivar ovan. “att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten” som vår svenska lag formulerar det, observera ordet “och”, det står inte “eller”.
Vad gäller datorprogram så tycker jag du glömmer bort en aspekt, och det är den alldelens unika särställning som datorprogram fått i upphovsrätten. En särställning inga andra verk åtnjuter och som dessutom riskerar “smitta” och omfatta publicerandet av andra verk i de fall de publiceras elektroniskt. Det är också en bestämmelse som inkräktar i den personliga sfären och privat kommunikation, som verkligen inte har något med “allmänheten” att göra, och således inte är något tillgängliggörande eller framförande i lagens mening.
För inga andra verk så har upphovsmannen någon beslutanderätt över användandet av enskilda exemplar i annans ägo. Att den skrivna koden faller under upphovsrätt är naturligt, det är ju ett skrivet verk i likhet med böcker, detta på samma sätt som att en bok om matematik är ett skrivet verk, men i bokens fall utan att upphovsmannen ges exklusiv beslutanderätt över hur matematiken senare används av läsaren. Hela DRM-köret bygger på att rättighetshavaren också har en ensamrätt beträffande användandet. Just denna avart är ju också det första frihetskriteriet i GPL, rätten att använda data som redan är i ens ägo. Precis en av de saker Stallman ville säkerställa friheten kring med GPL. Kommissioner Hersey varnade för det på sitt lilla vis redan när datorprogram ursprungligen hamnade under upphovsrätten, ur CONTU rapporten:
“The heart of the argument lies in what flows from the distinction, raised above, between the written and mechanical forms of computer programs: admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.”
Idag börjar vi komma till de fulla konsekvenserna, och om Hersey lever än kan han idag säga - Vad var det jag sa.
november 9th, 2008 at 0:48
Nja, Broberg, om du hade börjat med att läsa min föregående artikel, den som jag länkar till i första meningen, så hade du nog haft lättare att hänga med i mitt fortsatta resonemang.
Särskilt då när jag där redogör för den medvetna(?) sammanblandning av upphovsrätt och kopieringsrätt, som framför allt medialobbyn gör sig skyldig till.
Så det är allt fullt medvetet jag bara talar om kopieringsrätt, “copyright”, här och lämnar den oomtvistliga upphovsrätten (den egentliga) utanför vidare resonemang.
Vad gäller resten av din kommentar, så har jag inga större invändningar — mer än att det inte hade så mycket att göra med priset, i form av frihet, vi får betala för det hela och hur man bäst avgör det optimala priset.
november 9th, 2008 at 2:58
Jag hänger visst med. Det jag invänder emot är bara dina ordval. 1) Det är lagen du talar om. 2) Det finns inget som heter kopieringsrätt i lagen. Prova sök i upphovsrätten efter ordet kopiera, du hittar det inte på någon plats relevant för vad du skriver om. Jag förstår vad du menar, och tycker bara att du borde använda mer relevanta ord eftersom det är lag du skriver om. Då slipper du att någon invänder på teknikaliteter som inte har med andemeningen att göra. Likt min invändning.
Ja, det jag skrev om datorprogram var ett sidospår, dock relevant för ämnet i stort. Många problem skulle lösas om programmen likställdes andra skrivna verk.
november 9th, 2008 at 4:10
Nej Broberg, det är inte lagen jag talar om, det är principen.
Lagen speglar bara vad lobbyorganisationerna har lyckats genomdriva. Och de föredrar, som sagt, att fösa de stackars upphovsmännen framför sig och låtsas att det är deras intressen de bevakar.
För att debatten skall kunna bli vettig så krävs det att man kallar saker vid sitt rätta namn, upphovsrätt för upphovsrätt och kopieringsrätt för kopieringsrätt. Att klumpa ihop de båda till ett och samma är inget annat än ett bedrägeri för att villa bort korten. Och det har ju lyckats över förväntan…
november 10th, 2008 at 12:46
Datorprogrammens upphovsmän har dessutom dragit det korta strået i sammanhanget. Av någon anledning övergår upphovsrätten automatiskt i uppdragsgivarens ägo. Unikt med svensk standard. Detta är hur det annars fungerar generellt i anglosaxisk rätt.
Annars: mr Felten, utmärkt postning!
november 10th, 2008 at 14:09
Tack Mumfi!
Och jo, vi programmerare sitter verkligen i en väldigt speciell sits. I och för sig har jag alltid programmerat kommersiellt i egen regi (egen firma), så för mig var det aldrig några direkta problem — jag beslutade självmant att mina uppdragsgivare skulle få överta alla rättigheter till de färdiga programmen.
Fast det var ju lite irriterande att det stod i EXE-filerna att de var (c) Borland…
november 14th, 2008 at 10:17
[...] Felten Fabulerar Spridda, ostrukturerade tankar. « Hur mycket får kopieringsrätten kosta? [...]
december 15th, 2008 at 13:53
[...] de olika lobbygrupperna, som nu gör en sista kraftsamling för att påverka våra politiker att ytterligare höja priset som vi tvingas betala för att stimulera nyskapandet, verkligen gör detta av omtanke om själva [...]
januari 9th, 2009 at 8:34
Tjenare! Jag söker dig som har sajten eljaco.se! Det finns en bild där som jag skulle vilja “tjuva”… Även om det ligger på nätet, så vill jag inte ta utan att fråga, TROTS dina åsikter om fildelning…
Jag ville inte skriva i senaste inlägget utan jag hoppas att du på något sätt får besked att jag skrivit i en “äldre” tråd…
Kortet det gäller är: http://www.eljaco.se/FILES/DIVERSE/DICKARIN.JPG
januari 10th, 2009 at 8:19
Bilden i fråga är faktiskt inte tagen av mig. Den skickades ut i ett fileko i gamla Fidonet, så i princip är den släppt som Public Domain, och är alltså fri att göra med vad du vill.
Om du är den Karin som finns på bilden, så kanske du vet vem som tagit bilden?