Felten Fabulerar

Som jag nämnt tidigare, så är det en himmelsvid skillnad mellan upphovsrätt och kopieringsrätt.

Upphovsrätten har mångtusenåriga traditioner, och har numera så djupa förankringar hos gemene man, att ingen vettig person skulle våga ge sig till att ifrågasätta den. Den går helt enkelt ut på att “äras den som äras bör“. Vi behöver ingen lagstiftning för att försvara denna rätt. Den som avslöjas som plagiatör kommer att ställas vid skampålen utan att någon lagföring tarvas.

Kopieringsrätten däremot är något helt annat. Den är ett monopol, som samhället godkänner — OBS! godkänner till skillnad alltså från kräver — i utbyte mot att vi, samhällsmedborgarna, kan påräkna ett större utbud av kreativt skapande. USA:s konstitution beskriver det, ironiskt nog med tanke på varifrån alla relaterade stolligheter har kommit de senaste decennierna, bäst:

Article I, Section 8:

[Congress shall have the power] to promote the progress of science and the useful arts, by securing for limited times to authors and inventors the exclusive right to their respective writings and discoveries.

Smaka på den! “To promote the progress of…”.

När staten å våra vägnar skall upphandla olika tjänster, såsom vägbyggen och liknande, så utgår vi ifrån att upphandlingen sker så att vi, de som betalar, får bäst valuta för pengarna. Det betyder inte nödvändigtvis att billigaste offerten skall vinna. Numera har vi flera krav än så, såsom miljö- och klimatkrav. Men fortfarande skulle vi bli mycket upprörda om det senare visade sig att staten lagt mer pengar på en viss tjänst eller vara än vad som var befogat för att uppnå det enskilda målet.

Men staten har inte bara våra pengar att köpslå med. Den kan även, tack vare sitt våldsmonopol, köpslå med vår frihet, och här är det betydligt svårare att avväga vad som är en rimlig kostnad. En nyligen timad händelse, genomdrivandet av FRA-lagskomplexet, visar med utsökt tydlighet hur denna köpslagan kan gå totalt fel. I utbyte mot lite säkerhet, som inte ens kan påvisas, så tvingas vi betala ett oproportionerligt högt belopp av frihet.

Eller låt mig ta ett mer konkret exempel, cyklisten. När vi är ute och cyklar, så är vi väldigt oskyddade och därmed sårbara. År 2007 dödades 33 cyklister i trafiken och 331 skadades svårt. Allt enligt vägverkets statistik.

För att, som cyklist, få ett hyfsat skydd så borde vi iföra oss rena rama ishockeyutrustningen. Men är vi beredda att avstå så mycket av vår frihet att spontant slänga oss upp på hojen och sticka iväg — jämfört med att först ägna en halvtimme åt att spänna på oss alla skydd? Nej, naturligtvis inte.

Så hur mycket frihet är vi beredda att ge upp? Tja, vi börjar med att skala bort ben och armskydd. Visst är det otrevligt med de skrubbsår som vi därmed kan få, men det är ett rimligt pris att betala. Kanske en tredjedel av halvtimmens förberedelser har vi nu lyckats skala bort i utbyte mot en minimal nytta.

Vi fortsätter därefter med axelskydd, höftskydd, handskar och lite till, fortfarande i utbyte mot en minimal nytta — ett och annat benbrott överlever vi utan problem. Risken att råka ut för sådana är så liten att vi väljer bort den högoddsaren, och sparar därmed in en stor del av insatsen.

Till slut återstår bara hjälmen. Men här tar nyttan överhanden. Många sår och skador kan vi acceptera, eftersom risken för att bli skadad faktiskt är så minimal, men när det gäller huvudskador så vet vi hur allvarliga konsekvenser dessa kan få — ofta dödliga.

Såldes har vi, genom att köpslå med vår frihet (att spontant slänga oss upp på hojen och ge oss iväg) accepterat att betala den ofrihet, det besvär — kanske 30 sekunders — det innebär att först leta upp och sedan ta på oss en hjälm. Detta för att “köpa” en påvisbar nytta.

Nåja, en del väljer till och med bort den nyttan i utbyte mot total frihet, och ingen gör väl egentligen sura miner för den sakens skull. Lagstiftarna kan ju iofs ha en avvikande uppfattning, men lagar är bara giltiga om de har allmän förankring, annars är de inte ens värda papperet de är skrivna på. Att anmäla sin granne för att han misshandlar sin fru, sina barn eller sin hund betraktas av normala människor som något självklart. Att anmäla honom för att han cyklar utan hjälm är bara småaktigt, och torde rendera i att vederbörande anmälare gör sig till allmänt åtlöje.

Således har vi konstaterat att vi, även via samhällets försorg, vanligtvis är beredda att betala med lite frihet för att uppnå en tillräckligt stor nytta. Och detta gäller i allra högsta grad de olika rättigheter som brukar ges samlingsnamnet intellektuella rättigheter. Där har vi, kollektivt förvisso, men ändå, accepterat att betala med lite av vår frihet (att göra vad vi vill med allt som skapas) i utbyte mot att vi garanteras mer skapande än om vi inte hade betalat detta frihetspris.

Men fortfarande gäller alltså att det är konsumenternas nytta som skall vara den allenarådande faktorn! Det är vår frihet som är priset, alltså skall det vara vår nytta som är den enda som skall tagas i beaktande. Eventuella mellanhänders nytta, eller ens upphovsmännens rätt att tjäna pengar, har inte ett dugg i denna ekvation att göra!!

Mot bakgrund av allt det ovanstående, som väl knappast någon kan opponera sig emot(?), så är det desto märkligare att lagstiftare över hela världen väljer att lyssna enbart till de mellanhänder och andra profitörer, som själva inte bidrar med det allra minsta av den nytta som vi alltså tvingas betala för med vår frihet, och att dessa lagstiftare totalt slår dövörat till gentemot oss som betalar.

Innan den här bloggposten skenar iväg bortom alla bräddar, så låt mig bara avsluta som jag började, men denna gång med emfas:

Upphovsrätt är något helt annat än kopieringsrätt!

This entry was posted on torsdag, november 6th, 2008 at 10:33 and is filed under Fildelning, Patent, Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.