Felten Fabulerar

Ställer man rubr. fråga, så får man förmodligen olika svar från var och en man ställer frågan till. Att definiera kultur är ungefär som att definiera pornografi: “jag kan inte definiera det, men jag känner igen det när jag ser det”.

Men för mig är det här verklig kultur. Högerklicka på länken, lägg det i en ny flik eller fönster, läs igenom det som står där och ha det sedan i beredskap inför följande:

Texten börjar tämligen konventionellt med Versal begynnelsebokstav och allt. Man förväntar sig alltså en vanlig text där man genom komma, semikolon, punkt och ny versal begynnelsebokstav får olika hållpunkter i texten där man kan samla ihop informationen man fått så långt, och sedan ge sig på nästa stycke.

Men efter ett par stycken inser man att man inte ges någon paus i strömmen av information, det närmaste interpunktion man kommer är enkla eller dubbla radmatningar. Informationen flödar fram i en sakta ström, liksom ett varmt sommarregn, utan uppehåll. Nästan påträngande — men ändå inte i sin saktmäldhet — strömmar orden över oss; överväldigande. Orden är ömsom väldigt värdeladdade ömsom triviala, men varje rad utgör en komplett tanke.

Precis som våra egna tankar — visst känner vi igen oss? — formas rad efter rad till ett naket utlämnande av författarens inneboende tankar. Tankar som liksom förefaller att ha samlats i en stor klump, som bara väntar på att få släppas fritt. Inte fritt rakt ut i luften utan de propsar på att sättas på pränt för att de skall känna sig riktigt frigjorda, så att författaren äntligen kan lägga sig till ro och sova ut.

Notera gärna den språkliga briljansen i texten. Minsta lilla stavfel, särskrivning, förväxling av objekt- och subjektform, så hade det uppstått liksom ett skrapande av naglar på en griffeltavla, förtrollningen hade brutits. Men här har vi ett nästan hypnotiskt flöde av perfekt formulerade tankar.

Ungefär mitt i texten inser jag att mina egna tankar börjat löpa parallellt med författarens. Och när jag kommer till slutet av texten, så… Men vad nu? Det saknas en punkt!?! I det vakuum som plötsligt uppstår, så tvingas mina egna tankar att gå vidare på det inbyggda momentat och fylla ut tomrummet.

Med tom blick sitter jag och tänker mina egna tankar. Ostrukturerat — inte alls samma stringens, trots den egentliga bristen på struktur, som i den text jag nyss läst — men de snurrar ändå vidare. Efter tio, kanske tjugo, jag tittar inte på klockan, minuter känner jag att jag vill ha mer. Jag börjar om från början igen.

Och denna gång är jag bättre beredd. Denna gång går mina egna tankar hand i hand med författarens nästan hela vägen. Samma nästan sexuella känsla av ett poesins coitus interuptus uppstår när jag kommer till det punktfria slutet, jag känner återigen att jag måste dra min egen mentala handtralla för att komma till avslut.

Tankar på “Midvinternattens köld är hård…”, Gustav Frödings utelämnande dikter, Tage Danielsson och Ulf Lundell. Tankarna bara virrar omkring. Värdeladdade ord i texten får mig att tänka på hur vissa melodier från 1960-talet kan få mig att minnas svettiga handflator, doften av hårspray från tuperade frisyrer, toppiga jungfrukullar som trycker mot mitt bröst och allt annat som kom sig av skoldanser på Bräckeskolan och Jättestens ungdomsgård och sena lördagkvällar på Globe, Cue Club och Unghögern på Stora Nygatan i Göteborg.

Allt ovanstående alltså enbart genom att läsa en opretentiös text av en författare som generöst delar med sig utan minsta tanke på upphovsrätt, kopieringsskydd, betalning, “tjäna pengar på sitt arbete” och så vidare, utan enbart drivs av driften att få dela med sig av sina innersta tankar en mörk och kall februarikväll.

DET är vad JAG kallar RIKTIG kultur! Ljusår ifrån den pretentiösa smörja som trycks på var fjärde sida i påkostade inbundna 120-sidiga verk, distribuerade i några tusen ex. till biblioteken och Kungens Arkiv och därutöver intet, med kulturstipendium och i förlängningen nobelpriset i blick.