Felten Fabulerar

Via Scaber Nestors blogg hittade jag detta fullkomligt underbara exempel på kreativ nätaktivism. Hur skall någonsin de gamla bakåtsträvarna i samhället kunna vinna över en så sprudlande kreativitet, som framåtsträvarna kan mobilisera?

Man skall tala med bönder på bönders språk lyder ett gammalt talesätt. Och på samma sätt gäller att man skall tala med människor, som fortfarande verkar leva i 1900-talets verklighet, via 1900-talets teknologi. Min fax upphörde mer eller mindre helt att fungera när jag gick över till IP-telefoni för några år sedan. Men innan dess hade den varit helt tyst i flera år — precis som min telex-maskin var tyst i flera år innan jag sade upp abonnemanget för ett 20-tal år sedan.

Men vissa av dagens tekniskt bevandrade medborgare klarar av att överbrygga de generationsrelaterade “språkproblemen”, och Faxmaskinen är ett utmärkt exempel på detta.

Grundtexten som föreslås på Faxmaskinen när det gäller faxet till Telia bör personifieras för att bli slagkraftigt. Själv valde jag att bygga vidare på den inledande texten, som jag tycker var alldeles utmärkt:

Den senaste veckans nyhetsflöde och diskussioner kring den så kallade FRA-lagen och dess inkoppling den 1 december har säkert inte gått er obemärkt förbi.

Lagen i dess nuvarande form är djupt bekymmersam av flera anledningar, och jag tror och hoppas att Telia nu tar sitt ansvar för att praktiskt vägra inkopplingen av FRA till sina nationella och internationella transit-punkter och istället överklagar detta i domstol.

Notera särskilt att det enligt den nya lagen är fullständigt riskfritt att “bryta” mot den genom att vägra koppla in trådarna till FRA — våra inkompetenta lagstiftare glömde helt enkelt bort att uppdatera påföljdsparagrafen. Låt gärna era jurister kolla själva, om ni inte tror mig!

Att TeliaSonera Svenska AB förlorar massor av goodwill såväl som enorma inkomster, genom eventuell kundflykt, genom att lägga sig platt för majoritetsägarna i regeringskansliet är ju uppenbart. Eller borde i alla fall vara det för ett börsnoterat företag.

Kom ihåg den gamla devisen “Det är billigare att behålla en gammal kund än att försöka värva en ny”!

Jag vill uppmana alla att ge sitt personliga bidrag till den här kampanjen för att förmå Sveriges i särklass största ISP att ställa sig på kundernas sida gentemot 37% av ägarna (regeringskansliet), och där, om de hade rådfrågat övriga 63% av ägarna, de förmodligen hade fått samma besked från majoriteten av ägarna som från sina kunder.

Påståendet i rubriken väckte en hel del, berättigad uppståndelse, när Johan Ronström fick det som svar på en fråga han ställde till Telia beträffande deras ambitioner att ställa upp på sina kunders sida gentemot det galopperande övervakningssamhället, särskilt då FRA-lagarna.

Nu skall man inte dra för stora växlar av denna utsaga, eftersom det inte var någon officiell talesman för Telia som skrev svaret, utan en helt vanlig anställd på Telias kundtjänst. Den gode Markus som skrev svaret sitter nästan så långt ifrån maktens korridorer i Telias högkvarter i Larsboda, Stockholm som man kan komma — han bor i Kortedala i Göteborg, det äldsta resultatet här av det så kallade miljonprogrammet i mitten av förra seklet.

Men hur ligger det egentligen till med detta påstående, och varifrån kommer det? Är det en medveten desinformation ifrån företagsledningen till sina anställda, eller är det resultatet av massmedias misslyckande när det gäller att hålla svenska folket informerade om vad som egentligen försiggår på Telia — eller TeliaSonera Sverige AB som det egentligen heter idag?

Telias ursprung är Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket som grundades genom regeringsbeslut i februari 1853. Att det därmed från början var i allra högsta grad politiskt råder det ju ingen tvekan om.

Efter vissa namnbyten under vägen, så kom så namnbytet till Telia AB den 1 juli 1993, och det var då som man plötsligt började anse sig vara ett “vanligt” bolag. Det där med att byta namn på offentliga verk och börja kalla sig aktiebolag har jag behandlat tidigare här på bloggen, det är ju bara ett sätt att undandra sig de regler som gäller beträffande otillbörliga vinster som annars gäller offentlig verksamhet.

Och naturligtvis var det staten — det vill säga regeringskansliet — som “fick” alla aktier i Telia AB. Fortfarande var det alltså ett i allra högsta grad politiskt (styrt) företag. Nästa steg kom den 13 juni 2000, då 30% av aktierna såldes ut på stockholmsbörsen. Det var inte många av proffsen på börsen som begick misstaget att köpa dessa aktier för 85:- styck, det var nästan uteslutande småsparare som köpte den så kallade folkaktien. Proffsen kom in senare när kursen hade rasat rejält, och började sitt sedvanliga spekulerande.

Men fortfarande ägde alltså regeringskansliet 70% av “företaget”, så fortfarande är det säkert att påstå att det var ett politiskt företag.

Numera är regeringskansliets ägarandel nere på 37%. I vanliga, riktiga, aktiebolag räknas ägarandelar som inte ens kommer upp i tvåsiffrigt som majoritetsägande, så naturligtvis sitter ägaren av 37% i en säker sits när det gäller att fatta beslut om chefer och verksamhet. Ergo: TeliaSonera Svenska AB är enligt mitt förmenande fortfarande ett i allra högsta grad politiskt företag.

Om nu Telia verkligen hade varit ett vanligt opolitiskt företag, så hade de naturligtvis insett vad så många av oss har påpekat om och om igen — nu senast Metro — nämligen att man förlorar såväl kunder som goodwill på att lägga sig platt inför majoritetsägarna i regeringskansliet, i stället för att ställa upp på sina kunders sida, något som är elementär företagspolicy bland “vanliga opolitiska företag”.