Posts Tagged ‘#spectrial’

Hälsning till #spectrial från andra sidan graven

torsdag, september 30th, 2010

Har visor något värde? Nu när man är död?

Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.

Nu ger jag dem till alla och envar.

Och jag menar att: visor tillhör alleman.

Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.

Och ingen vet vem visan skrivit har.

Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Sålunda lyder testamentet från en av de upphovsmän, som de giriga mediabolagen knuffar framför sig i #spectrial. Närmare bestämt Cornelis Vreeswijk, en av vårt lands största trubadurer vid sidan av Bellman och Taube, i sin dikt “Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente”. En trubadur som åklagaren inte ens respekterade tillräckligt mycket för att få hans namn rätt stavat i det ursprungliga åtalet.

Jag tycker att rätten skall sätta sig en stund och låta denna underbara dikt tränga in riktigt ordentligt. Och jag tycker vidare att de tre företrädarna för kopieringsrättsinnehavarna skall sätta sig och skämmas ordentligt.

Cornelis

I svensk lag har vi inte begreppet kopieringsrätt. I stället smusslas det in under rubriken upphovsrätt. Upphovsrätten — den riktiga — är det ingen som ifrågasätter. “Äras den som äras bör” är en sanning ungefär lika gammal som människans förmåga att kommunicera med varandra.

Kopieringsrätten däremot är ett monopol som samhället tillåter i utbyte mot att det skall skapas mer kultur än om detta monopol inte existerade. Tyvärr nissbrukas detta monopol å det grövsta nu för tiden. Inga ingrepp i medborgarnas privatliv och övriga grundlagsfästa rättigheter är längre tabu i jakten på de där sista miljonerna att klämma ut ur kulturälskarnas plånböcker.

Om nu hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten, nämligen att medhjälp till brott mot kopieringsmonopolet är ungefär lika allvarligt rent straffmässigt som att slå en yxa i huvudet på en medmänniska, och skadeståndsmässigt flera hundra gånger allvarligare än att begå en grov våldtäkt, ja då hoppas jag att rätten förstår vilken Pandoras box de öppnar i och med den prejudicerande verkan detta får.

Plötsligt blir det legitimt att sätta in 65 poliser och ett okänt antal fogdar för att beslagta 185 servrar varav 95% tillhörde fullständigt oskyldiga företag som inte hade ett dugg med saken att göra, enbart på misstanke om ett medverkansbrott.

Plötsligt blir det legitimt att strunta i brevhemligheten bara för att breven råkar vara skrivna elektroniskt i stället för på papper — som vi sett exempel på i #spectrial där åklagaren stod och läste högt ur privata brev.

Plötsligt blir det legitimt att ge sig på distributörerna av bläck/toner och papper till skrivare som har använts för att skriva ut 100 kopior av en kopieringsskyddad bok. Att den inte längre fanns att köpa har i sammanhanget ingen betydelse.

Och så vidare, och så vidare…

Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Ja du käre Cornelis, du skulle bara se hur illa de nya månglarna i templet respekterar denna din sista önskan.

Uppdatering: Två veckor senare har även Peter Sunde hittat Cornelis testamente.

Ett försvarstal i #spectrial

onsdag, september 29th, 2010

Så här önskar jag att min försvarsadvokat hade agerat om jag hade varit en av de fyra anklagade i #spectrial. Eller så hade jag kunnat tänka mig att ställa mig upp och hålla det själv.

Nu har vi lyssnat på en och en halv dags monotont mässande från åklagare Roswall. Han har läst sida upp och sida ner från papper som vi alla har och kan läsa från. Men inte vid ett enda tillfälle har han berättat vad det är han anser att allt detta sövande ordbajseri från hans sida skall bevisa. Det hela hade lätt kunnat kokas ner till några minuter av “sidorna si och så och si och så bevisar att det och det brottet har begåtts”.

Alla hade då kunnat skumma igenom sidorna själva och gjort sig en egen bild av påståendets korrekthet.

Åklagaren har i stället, tydligen, valt att överflöda rätten med fullkomlig trivialia i ett försök att dölja att han saknar all form av substans i sina påståenden.

Och sedan har vi tvingats lyssna ännu en halv dag på motpartens förvirrade och veliga försvar av sina fullständigt horribla räkneövningar. Notera gärna att de stackars artisterna, som de påstår sig representera och värna om, inte har nämnts en enda gång. Det är helt och hållet deras klienters, de multinationella storbolagens, intäkter de kämpar för. Intäkter som kräver lagar och domstolar för att de skall få, för på den öppna marknaden har de inte längre något att finna.

Vad handlar då den här rättegången egentligen om? Jo den här lilla plastbiten (håller upp en CD):
CD

Det här är alltså en CD. Det är slutparentesen i en snart hundraårig historia om att distribuera inspelad musik till alla de som inte har möjlighet att själva bevista en konsert.

Att det är en slutparentes råder det inga som helst tvivel om. Att distribuera musik (och numera film, litteratur, med mera) på detta vis är inte bara ett enormt slöseri med våra begränsade, globala resurser här på vårt klot, det är dessutom ett extremt dyrt sätt att distribuera kultur, av vad slag det vara månde, på.

Under hela denna utveckling av exemplarbaserad försäljning av musik (vaxrullar, stenkakor, vinylskivor, kasettband och nu CD), som alltså har som affärsidé att varje enskild konsument skall tvingas inhandla sitt eget unika exemplar av musiken, så har lobbyorganisationer skrikit Vargen Kommer och hotat med kulturens omedelbara död tillsammans med artisternas svältdöd. Och jag skall här inte tråka ut rätten genom att rabbla upp en massa exempel — för sådana finns det många — utan nöjer mig med att hänvisa till en annan länksamling än The Pirate Bay, nämligen Google.

Advokaterna och juristen här på andra sidan har presenterat en uträkning av hur många miljoner kronor deras klienter har förlorat på grund av The Pirate Bay.

Beräkningarna baseras tydligen på att varje fil som användare har delat mellan sig skulle innebära en utebliven försäljning på tio kronor totalt. Den här lilla plastskivan (viftar återigen med CD:n) innehåller normalt omkring 20 låtar. Den skulle alltså vara värd 200 kronor? Och då skall man ändå minnas att innan den här lilla skivan når slutkonsumenten så har den kostat i tillverkning, transport, lagring, transport igen, utrymme i en skivaffär och, inte minst löner till alla inblandade personer. Kostnader som en nedladdad fil fullständigt saknar.

Låt mig även påminna om att när CD:n introducerades, så var det en ny teknologi, och sådana kostar alltid ganska mycket. När platta TV-apparater först introducerades så kostade de över 100.000 kronor. Idag, mindre än tio år senare, får man en betydligt bättre platt-TV för några tusenlappar.

Men den här CD:n, den kostar fortfarande lika mycket som när den introducerades. Och den kostar lika mycket oavsett från vilket skivbolag den kommer. Kartellbildning är olagligt i de flesta länder, men här är det tydligen helt OK.

Om man räknar vidare, enligt den här presenterade fantasimatematiken, på alla filer som användare har delat med sig av genom att hitta varandra på sökmotorn TPB, så kommer man fram till att mediaindustrin har förlorat 500 miljarder kronor om året. 500 miljarder kronor om året!

Det är tio gånger mer än vad hela svenska folket spenderar på kultur varje år. Således påstår motsidan (och åklagaren) alltså, att om inte TPB hade funnits, så hade varje vuxen svensk spenderat 10.000 kronor i månaden i stället för, som idag, 1.000 kronor.

Inte kan väl rätten ändå tro på detta? 10.000 kronor i månaden? Om inte annat, så vad säger det om trovärdigheten här?

Svenska kulturkonsumenter är alltså beredda att spendera i genomsnitt 1.000 kronor i månaden, per capita, på kultur. Om nu de här plastskivemånglarna inte klarar av att ta del av denna enorma pott, så är det bara så enkelt som att de får lägga ner verksamheten. Precis som vaxrulletillverkarna fick göra i början av förra seklet.

Att försöka använda det svenska rättssystemet på det här skändliga sättet, bara för att försöka klamra sig fast vid en produkt, som började bli omodern redan för tio år sedan (håller åter igen upp CD:n), det är skamligt. Det borde rendera att motparten åtalas för falsk tillgivelse och missbruk av det svenska rättssystemet — även om nu den senare åtalspunkten inte håller rent juridiskt, så borde den hålla rent moraliskt.

För att travestera texten som brukar förekomma i slutet av filmer: “Inga kulturarbetare eller andra skapare av sådant som kulturälskare suktar efter har kommit till skada under inspelningen av TPB.”

Jag yrkar således på frikännande på samtliga punkter.