En liten norgehistoria

February 24th, 2008

På norska Aftenposten kan man läsa en rolig (inte ha-ha-ha-rolig utan mera jösses…-rolig) historia om hur fel det kan bli när byråkrater får bestämma. Bygget av ett tullhus precis på norsk-svenska gränsen har stött på oväntade problem. Bl. a. med hur det blir med tullen på material som flyttas fram och tillbaka vid bygget, och som alltså därvid passerar tullgränsen.

Jag säger som jag sagt i så många år:

Riv gränsen mellan Sverige och Norge, och försök att förhandla fram ett totalt frihandelsavtal, och därefter en gemensam valuta, med vårt västra brodersfolk, NU!

Den skamlösa diskrimineringen fortsätter

February 24th, 2008

I SvD kan man läsa om den fortsatta diskrimineringen när det gäller tillsättandet av statliga toppjobb. Och nej, jag tänker inte på den otroligt fåniga fixeringen vid köntillhörighet — den debatten, som för övrigt förefaller att ha övergått från debatt till consensus numera, vet vi ju alla är framdriven av ett gäng militanta statsfeminister, som annars inte skulle få tillgång till maktens dignande bord. Jag tänker på den vidriga diskrimineringen av icke-politiker.

Tydligen har man, i politikens korridorer, fått för sig att endast politiker kan bli bra chefer. Åtminstone chefer för offentliga verk och institutioner. Och kanske har de rätt i att politiker i alla fall inte sköter dessa jobb sämre än människor som saknar en politisk bana i sin CV. Men i så fall beror det uteslutande på att dessa chefer nästan aldrig avkrävs ansvar för sina handlingar.

Riktiga chefer förväntas ta det yttersta ansvaret för allt vad som sker inom deras ansvarsområde. Det är därför de brukar få så mycket högre lön och fallskärm. Ju mer ansvar desto högre lön gäller hela vägen inom löneskalorna. Men politiskt tillsatta chefer slingrar sig alltid fegt undan alla klantigheter och fel de begår, oftast genom att antingen skylla på underordnade eller helt fräck genom att hänvisa till någon märklig regel som säger att de inte får kommentera enskilda fall. Är det någon som vet var denna regel finns nerskriven?

Bortkastad röst — det blir alltmer uppenbart

February 22nd, 2008

Den majoritet av Sveriges väljare, som i september 2006 röstade bort 12 års sosse-regerande, verkar att ha kastat bort sin röst på något helt annat än de trodde sig rösta på.

På punkt efter punkt upprepar den här borgerliga regeringen alla de misstag som tidigare dito gjort, nämligen att försöka vara mer sossiga än sossarna själva. Men visst, före detta statsministern Carl Bildt har ju demonstrerat hur lukrativ en statsministerpost kan bli, för att inte tala om Göran Persson med alla sina multipla inkomster utöver den pension som var avsedd att fungera som en brygga till vanliga inkomster efter avklarad, politisk karriär. Och övriga statsrådspensioner är ju inte heller att förakta. Så fyra år vid maktens bord kan kanske vara nog för de flesta involverade parter.

Men frågan är om inte den senaste utnämningsskandalen är sista spiken i kistan. Har verkligen Fredrik&Co redan gett upp? Nog måste det väl fortfarande finnas tid kvar inför nästa val att verkligen visa väljarna hur den borgerliga ideologin skiljer sig väsentligt från den sossiga? Men spåren hittills avskräcker. Allt fler anhängare verkar att ha gett upp och ägnar numera all tid åt att förbereda reträtten — “har du en generaldirektörspost över till mig?”.

Finns det ingen som kan ge klotjohan där uppe i regeringskansliet åtminstone elementära, pedagogiska kunskaper? Tag till exempel det här med löftet om en tusenlapp extra till alla. Genom en labyrint av mer eller mindre krångliga tillägg till nuvarande skattedjungel lyckas han få till något som till nöds kan tolkas som att detta löfte uppfyllts. Men om han i stället hade höjt grundavdraget rejält — med säg 24.000:- om året — så hade det ju inte kunnat råda någon tvekan om att alla hade fått inte tusen utan två tusen mer i plånboken per månad. Hur mycket enklare hade det kunnat bli?

För varför skall man över huvud taget behöva betala inkomstskatt om man inte ens tjänar ihop till existensminimum? Elementärt, min käre Reinfeldt! Du vet väl, att om vi avskaffar det så kallade försvaret och dito ulandshjälpen så kan vi avskaffa inkomstskatten helt och hållet och ändå gå med vinst? Så lite inbringar numera inkomstskatten, trots att den fortfarande har ett så stort symbolvärde.

I exempelvis vårt grannland Estland har man ett grundavdrag som, omräknat till svensk lönenivå, ligger på över 60.000:- och i Frankrike vill jag minnas att en genomsnittlig barnfamilj ligger på 140.000:- i grundavdrag (rätta mig gärna om jag har fel). Varför skall ett borgerligt styrt Sverige ligga kvar på nuvarande, löjligt låga nivå, vilken ju bara vidmakthåller den pacifiserande rundgång i systemet, som ni sedan decennier tillbaka påstått er vara motståndare till?

Att översätta recept

February 20th, 2008

Underbara matlagningsbloggen med Lisa “känd från TV4” Förare Winbladh poängterar hur svårt det kan vara att översätta recept. Såsom varande redaktör för den internationella publikationen FidoNews sedan mer än sex år tillbaka kan jag inte annat än skriva under på detta. Det är alltså inte bara en fråga om att översätta en del anglosaxiska länders synnerligen ostandardiserade mått, utan också att det råder stor förvirring vad gäller korrekta namn på ingredienser. Försök till exempel hitta en otvetydig översättning av ‘blandfärs’ — nödvändigt om du vill delge resten av världen recept på våra svenska köttbullar — så förstår du vad jag menar.

Alltnog och emedan, vad jag egentligen ville skriva om här var om vitlök. Denna älskade — om än, av några, hatade — ingrediens i det mesta av vår matlagning. Sedan många år tillbaka har vi haft ett antal vitlöksstånd växande i vår trädgård. Det började med några “övermogna” vitlöksklyftor som petades ner i jorden (ungefär tio centimeter med hjälp av ett kvastskaft) och på den vägen är det. Hittills har vitlöksbladen inte tittat upp ur jorden förrän framåt mitten av maj, men i år har de verkligen fått en flygande start. Redan i slutet av januari(!) tittade de upp.

vitlök i februari

Jag vill verkligen rekommendera alla som har en kvadratmeter jord tillgängligt att peta ner några vitlöksklyftor. Inte för att skörda vitlök utan för att skörda “blasten”! Titta på bilden ovan igen. Varje blad där motsvarar mer än väl en stor vitlöksklyfta. Och så här ser den alltså ut efter en knapp månad — tänk då hur den ser ut efter ytterligare ett par månader, när den blivit en halvmeter hög.

Finhackad går den (blasten) mycket bättre in i exempelvis en sallad än någonsin en hackad vitlöksklyfta. Som ersättning för en pressad eller finhackad “vanlig” vitlöksklyfta fungerar den minst lika bra i de flesta recept. Prova på! Det tar inte mer än några månader för en lindrigt övermogen vitlöksklyfta att skjuta upp sina första små blad, och därefter fortsätter den att producera “vitlökssallad” år efter år. Från tidig vår (tydligen, numera) till sen höst.

Kanske kan signaturen Ida rent av få sin fråga “hackad eller pressad?” besvarad med “hackad, hemmaodlad vitlöksblast!”…? 🙂

Wikileaks — eller hur man ger sig på den svagaste länken

February 19th, 2008

En av Sveriges få kvarvarande, riktiga journalister, Anders Mildner, uppmärksammade för en månad sedan Wikileaks. Ironiskt nog har denna sajt nu fallit offer för vad som synes vara ett justitiemord av värsta kaliber, och detta utan det (ännu) verkar ha uppmärksammats av media vare sig här i Sverige eller utomlands.

Det verkar alltså som om ekonomiska krafter av sällan skådat slag, gett sig 17 på att förhindra fler avslöjanden om hur många av världens rikaste människor tvättar pengar på skatteparadiset Cayman Islands. Naturligtvis skall man inte hänge sig åt några förhastade konspirationsteorier, och att GWB är den som utnämnt domaren bakom detta anmärkningsvärda domslut är inte så konstigt eftersom det är presidenten som utnämner federala domare i USA. Men nog tusan stinker det om hela denna affär.

Symptomatiskt är emellertid, att när man misslyckades med att hota sajtens ansvariga till underkastelse, så gav man sig på den svagaste länken i kedjan, ISP:n. Ungefär som man gjort så framgångsrikt i Danmark, och i ett stort antal andra fall, med andra ord. Är det fortfarande någon som håller med fru Ask i hennes strävan efter att göra våra svenska ISP till privatspanare? Fast med Frankrike redan på gång och England tydligen inte så långt efter så är det nog dessvärre bara en tidsfråga.

För övrigt uppmärksammade även DN:s Per Jönsson, i en välskriven ledare, Wikileaks för en dryg månad sedan. Annars är det förvånansvärt tyst om den i gammelmedia.

För att kringgå censuren av Wikileaks (som för övrigt finns skuggad på ett flertal hotell runt om i världen) så använder man med fördel den rena IP-adressen, vilken än så länge verkar fungera. När skall maktens (dvs. storkapitalets) lakejer äntligen lära sig, att internet inte låter sig tystas hur enkelt som helst?

UPPDATERAT: Inte helt oväntat var Anders Mildner först i gammelmedia med att uppmärksamma Wikileaks-skandalen. Men å andra sidan vet jag inte om jag vill hänföra Sydsvenskan till kategorin gammelmedia. Som jag påpekat förut så är jag väldigt förtjust i just den publikationen. Om de någonsin skulle starta en göteborgsk avknoppare så skulle jag inte tveka ett ögonblick att teckna en prenumeration.

Avsaknaden av en papperstidning till frukosten är sannerligen stor, men Göteborgs-Posten, som jag haft till frukost sedan barnsben (det vill säga i mer än 50 år) blev till slut mer än vad den ömtåliga morgonmagen tålde — det blev helt enkelt nödvändigt att opt-outa det där inskränkta, småborgerliga skräpet.

SVT avslöjar sin okunskap

February 15th, 2008

Hur skall man kunna föra en vettig debatt om exempelvis upphovsrätten, när Sveriges viktigaste medium, SVT, inte ens har de mest elementära fakta klart för sig?

På SVT Text kan man (idag på sidan 151) läsa:

  EU-kommissionen föreslår att artisters
  upphovsrätt på sina inspelningar ska  
  utökas från dagens 50 år till 95 år.  
                                        
  De nuvarande reglerna innebär att     
  artister som är verksamma i 20-års-   
  åldern kommer att se sina inkomster   
  strypas när de omkring 70 år, vilket  
  kan vara en känslig tid i livet.      
                                        

Men hallå där, har ni inte fattat att det för det första är 70 år, och inte 50, och för det andra att det dessutom är fråga om 70 år efter upphovsmannens död?

UPPDATERING: Det var tydligen inte upphovsrätten som var på tapeten, utan något som i svensk lagtext kallas “Vissa upphovsrätten närstående rättigheter”. Och en av dessa närliggande rättigheter, som egentligen är en kopierings- och distributionsrätt, har förvisso den ovan nämnda 50-årsregeln. Varför ha samma rättigheter rakt av, när man kan förbrylla allmänheten med flera olika varianter…?

Marinering

January 17th, 2008

Klippt från en kommentar från annan blog:

Det här med “marinad”. Suck! Marinering är en konserveringsmetod, utvecklad i forna dagars sjöfart (därav ‘marin’). Man förvarar alltså varorna i olja för att förhindra syret från att komma åt dem och därigenom hindra alla aeroba processer från att komma igång.

Men exempelvis kött är ju helt vattentätt (tur är väl det, annars hade vi fått problem när vi badar), så att hävda att en marinad kan “tränga in i köttet” och ge det smak är en myt och ett otroligt slöseri med dyrbara kryddor.

I mina matlagningskurser brukar jag låta deltagarna skära ut en liten bit kött (sockerbit ungefär) och lägga biten i en äggkopp fylld med ordentligt svart soja. Nästa vecka får de ta upp biten, skölja av den och sedan skära den itu och därefter undersöka hur långt in i köttet den kolsvarta sojan trängt in. Gör gärna samma experiment! Jag garanterar, är inte köttet tidigare fryst (varvid ju alla celler sprängs sönder) så är man tvungen att använda mikroskop för att se något svart.

[slut kommentar]

Sluta alltså genast upp med att lyda trendiga TV-kockars råd vad gäller “marinering”. I hög temperatur är det enbart de fem grundsmakerna, som vi kan känna med tungan, som överlever: SSSBU. Sött, salt, surt, beskt, umami (mineral). Att kladda på en massa dyrbara ingredienser på köttet, i form av grillsåser med mera, och sedan låta det hela gå upp i rök, är alltså otroligt dumt.

Nej, välj i stället att pensla på er smaskiga, välkryddade geggamoja när det är ungefär fem minuter kvar av tillredningen. Då kan ni spara otroligt mycket av de dyrbara kryddorna.

Äganderätt, upphovsrätt, kopieringsrätt.

January 16th, 2008

Sydsvenskan har som vanligt en insiktsfull artikel i dagens nummer. Jag måste säga att jag blir mer och mer förtjust i den tidningen. Stor kontrast mot den otroligt taffliga publikation, Göteborgs-Posten, som jag vuxit upp med. Vi här på västkusten minns ju alla hur exempelvis G-P placerade artiklarna om TPB-skandalen 2006 på nöjessidan. Tablå!

Vad gäller rubrikens olika rättigheter, så tycker jag att de flesta, som den senaste tiden skrivit om det, missat några väsentliga saker. För det första blandar framför allt antipiraterna ihop upphovsrätt med kopieringsrätt (eng. copyright). I svensk lag har vi ju som bekant inte ordet kopieringsrätt nämnt någonstans. Sedan att vår UHR-lag, efter åratal av påtryckningar från mediaindustrin, har utökats med ständigt fler och fler paragrafer som enbart handlar om just kopieringsrätt är en annan sak, men egentligen är det rätten att få bli betraktad som upphovet till en skapelse som avsågs med den ursprungliga lagtexten — helt enkelt “äras den som äras bör”.

Men allteftersom vår svenska lag dragit mer och mer över från upphovsrätt till kopieringsrätt, så har naturligtvis allt starkare ekonomiska krafter kommit in i bilden. Krafter som insett värdet av kopieringsrätten och börjat handla med den. Och det är här äganderätten kommer in. Eftersom det alltså går att handla med sagda kopieringsrättigheter, på samma sätt som exempelvis med aktieoptioner, så är det vettigt och logiskt att tala om äganderätt, men den gäller alltså just kopieringsrätten och inte upphovsrätten. Något som antipiraterna naturligtvis nogsamt undviker att nämna, det blir ju så mycket finare att låtsas stå på kulturskaparnas sida än på de giriga copyrightmånglarnas.

Östersjöns dödgrävare

December 23rd, 2007

Så har då Bryssel avslagit torskens nådeansökan. Dödsdomen kvarstår.

Visst är det tragiskt att inte ens den redan försvunna torsken i västerhavet (Skagerack och Kattegatt) kunde få benådas, men eftersom den i praktiken redan är avrättad, så spelar 8% minskade kvoter i Kattegatt (att ställas mot ÖKADE! kvoter i Skagerrak och Nordsjön) mindre roll. Men för Östersjön är de sedan tidigare beslutade kvoterna desto mer ödesdigra, där skulle förmodligen torsken kunna återhämta sig bara om det bara infördes ett trålfiskestopp.

Jo, det behöver inte ens vara totalt fiskestopp för att rädda torsken; kustnära nätfiske förorsakar inte tillnärmelsevis den enorma skada som framför allt de enorma båtar som ägs av en enda familj i Fiskebäckskil, förorsakar. Denna sedan länge nolltaxerande familj, som, med hjälp av tiotals miljoner i bidrag från oss skattebetalare, har släppts in i Östersjön för att formligen dammsuga upp allt levande.

Det tragiska för Östersjöns del är, att nya rön pekar på att i stort sett samtliga problem där (fågeldöd, lax-virus, algblomning, problem för gäddan — och kanske rent av säldöd?) har sitt ursprung i att det största rovdjuret i Östersjön — dess motsvarighet till landbackens varg — har i det närmaste utrotats.

Det hela är tämligen enkelt. Torsken äter skarpsill. Skarpsillen äter djurplankton (vattenloppor, småräkor, fiskyngel med mera). Djurplankton äter växtplankton (alger). Ta bort torsken så blir det mer skarpsill. Mer skarpsill betyder mindre djurplankton. Mindre djurplankton betyder mer växtplankton. Klart som korvspad, eller hur?

Till saken hör även att östersjötorsken är en unik torskfisk, den är nämligen en bräckvattenfisk, till skillnad från den vanliga saltvattentorsken. Dess make finns ingen annanstans i världen. Om inte det vore skäl nog att fridlysa den, åtminstone tills den lyckats återhämta sig, så vet jag inte vad som skulle krävas.

För den miljömedvetne rekommenderas starkt boken Tyst hav av Isabella Lövin. Maken till skrämmande läsning var det länge sedan jag såg. Hade jag haft 50kkr eller vad det nu kan kosta, så hade jag beställt ett exemplar till var och en av våra 349 folkvalda. Fast å andra sidan hade det väl inte hjälpt — politikerna lever ju fortfarande under villfarelsen att fisket faktiskt är av stor ekonomisk betydelse i alla våra kustsamhällen. Att ett halvdussin nolltaxerande Fiskebäckskilsbor på bara ett par decennier, ivrigt subventionerade av oss skattebetalare, har lyckats slå undan varje möjlighet för alla tusentals, småskaliga fiskare runt våra kuster, talas det väldigt tyst om.

En öppen fråga till alla våra folkvalda:

När du nu i juletider ser alla tindrande barnaögon, hur har du tänkt dig att svara dessa barn om 20 år, när torsken är död och Östersjön har fullbordat transformationen till världens största avloppsdike, och du får frågan “varför gjorde du inget?” — att du är okunning vet ju alla är osant, eftersom forskarna har varit fullständigt eniga om sina varningssignaler ända sedan katastrofen utanför Kanadas kust var ett faktum för 15 år sedan.

Att skriva under protestlistan mot fortsatt avrättning av all torsk borde vara en självklarhet för varje miljömedveten person. Att det inte kommer att hjälpa ett dugg är väl tyvärr bara att konstatera. Bara ett sådant faktum som att samtliga EU-länder skall vara med och besluta om fortsatt avlivning av torsken i våra skandinaviska vatten är ju ett sådant där obegriplit utslag av EU-politiken som gör att jag själv i alla fall kan trösta mig med “skyll inte på mig, jag röstade nej”.

UPPDATERING: Till slut blev det 15.221 namnunderskrifter på protestlistan. När skall ministern börja agera? Ett totalt trålfiskeförbud i samtliga svenska vatten borde vara det minsta vi kan begära. Det finns faktiskt bättre och mer selektiva redskap att använda, redskap som inte avlivar all fisk innan den ens hunnit bli könsmogen. Redskap, till exempel långrev och garn, som dessutom ger betydligt fler arbetstillfällen för alla våra småskaliga fiskare än dessa vidriga industritrålare från Fiskebäckskil.

Upphovsrätt vs. Copyright

November 29th, 2007

All världens upphovsrättskramare fortsätter att försöka sätta in upphovsrätten i perspektiv där de definitivt inte hör hemma. För dessa girigbukar, som bara är intresserade av sina egna bankkontobesked, är det självklart att upphovsrätt är detsamma som kopieringsrätt — aka rätten att få skörda inkomster av varje utnyttjande av vad någon annan människa har tänkt, tyckt eller funnit på.

Men är detta verkligen vad den ursprungliga upphovsrättslagstiftningen hade i åtanke? Nej, naturligtvis inte! Upphovsrätten är ett monopol, som samhället tilldelar upphovsmän för att de skall känna sig trygga när de förmedlar sina idéer till “publiken”, på det att de må få kredit för sina kreationer. Men att de därmed skall ha monopol på att slå mynt av sina idéer är inte alls självklart — för mer än ett fåtal slipsar, som väldigt gärna vill fortsätta att tjäna mångmiljonbelopp utan att själva utföra det minsta produktiva arbete.

Christian Engström utvecklar på sin blogg hur upphovsrätten — i den gestalt den getts efter åratal av lobby-verksamhet från mediaindustrin i kombination med aningslösheten hos våra beslutsfattare — rent av kan inverka synnerligen menligt på yttrandefriheten, och därmed på själva grunden till vårt demokratiska samhälle.

Läs Christians inlägg och begrunda!