Signaturen Johan T gör, i en kommentar på Emmas blog opassande, oss uppmärksamma på FRA-lagen som redan röstats igenom. Den är ett beställningsverk från Försvarsdepartementet, vars minister på den tiden hette Mikael Odenberg, vilket kan vara på sin plats att hålla i minnet inför följande resonemang.
När den “egentliga” FRA-lagen nu med största sannolikhet röstas igenom om några veckor, så måste naturligtvis PUL “justeras” på motsvarande sätt, annars kan ju inte den automatiska databehandling, som de tänker utföra med avseende på allas våra personuppgifter, genomföras fullt ut. Så därför var SFS (2007:259) absolut nödvändig att genomdrivas först. Och så skedde, tydligen helt utan märkbar debatt, den 10 maj 2007.
Den här lagen är ett verkligt mästerverk när det gäller att producera ett enormt dimmoln av brus (AKA ordbajseri) för att dölja dess kärnpunkter. Lite grand i stil med Odenbergs alla icke-argument i diverse bloggkommentarer nyligen (bland annat hos Staffan Danielsson, Christian Engström och Rick Falkvinge). Men om man ser förbi all rök, så kan man hitta en hel del matnyttigt.
Vad sägs till exempel om “6 § Försvarets radioanstalt skall se till att 1. personuppgifter behandlas bara om det är lagligt,”? Med andra ord, en lag som påpekar att man måste följa lagen, behöver vi verkligen det? Tja, MOD (Mikael Odenberg) vet uppenbarligen en hel del om FRA och dess verksamhet, som inte vi vanliga dödliga vet.
Men sedan blir det värre och inte alls lika lustigt. I 1 Kap 11 § står det klart och tydligt att FRA får registrera och indexera (göra sökbart) personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv. Visserligen med förbehållet att det skall vara “absolut nödvändigt för syftet med behandlingen”, men hur kan det inte vara det? Notera alltså sökbegreppen:
ras eller etniskt ursprung
politiska åsikter
religiös eller filosofisk övertygelse
medlemskap i fackförening
hälsa
sexualliv
Vad dessa olika faktorer har för betydelse för rikets militära säkerhet är lite svårt att förstå. Hade det gällt SÄPO, så kanske man hade kunnat förstå det, men FRA? Vad säger LO-Vanja om att FRA skall kunna söka på medlemsskap i fackförening? Eller annars så stridbara Handels eller Byggnads?
Hälsa och sexualliv? Nåja, det är ju bara den som inte har rent mjöl i påsen, som behöver oroa sig, eller hur?
Lite längre ner i lagen (2 kap 1-4 §§) kan man läsa att vi medborgare minsann skall kunna kontrollera uppgifterna om oss och till och med få till stånd rättelser vid felaktigheter. Men uppgifterna lämnas inte ut om de sekretessbelagts och rättelser sker bara om det inte blir för dyrt och personalkrävande för FRA. Vad är oddsen för att det alltid kommer att vara på dessa vis varje gång någon svensson skriver till dem?
Att 1 kap 15 § fastslår att andra myndigheter skall ha tillgång till FRA-registren var det väl ändå ingen som blev förvånad över? Och kom ihåg, denna lag är gällande sedan den 1 juli 2007! Det är alltså inte en del av den kommande FRA-lagen som ännu inte är beslutad om.
Slutligen kan det inte påpekas starkt nog, att det över hela lagtexten ligger en matta av “Regeringen meddelar föreskrifter” vilket alltså betyder att hela lagen är reducerad till en enda stor förordning. För att förstå varför det är så viktigt, så måste man ha följande i åtanke:
Våra lagar kan sägas ha tre nivåer. Överst ligger grundlagen. Den är så viktig, att inte ens riksdagen kan göra ändringar i den utan att det sker i två beslut med ett nyval emellan. Detta för att Sveriges väljare skall kunna förhindra att hela vår konstitution görs om. Tyvärr har jag aldrig sett någon enda grundlagsändring nämnas vid något av de riksdagsval jag följt under mer än 40 år, så uppenbarligen tycker inte våra politiker att valboskapen skall bry sina små hjärnor med så komplicerade frågor.
Under grundlagen ligger de vanliga lagarna, dessa beslutar riksdagen om direkt, utan krav på omval emellan två beslut. Det finns vissa verktyg att tillgå här (såsom minoritetsbordläggning) för att förhindra vanvettiga beslut, men det är ytterst ovanligt att de tillgripes. Och när det, som i FRA-lagens fall, sker, så klarar inte riksdagsmännen av att hantera situationen korrekt ändå (såsom att ta upp till förnyad debatt), så de där mekanismerna kan vi bortse ifrån. Det viktiga är att man vanligen måste ha en riksdagsmajoritet för förslaget, och att det alltså rent teoretiskt (kräver riksdagsmän med integritet, vilket vi ju dessvärre saknar) går att stoppa en regering som löper amok.
Under lagarna har vi förordningar. Dessa beslutas av regeringen och alltså inte av riksdagen, den organisation som enligt grundlagen skall vara vår lagstiftande. Man kan alltså fråga sig om det inte rent av är grundlagsvidrigt med förordningar, men det får bli en annan historia.
För att nu knyta ihop ovanstående tre nivåer, så är det alltså så, att våra fiffiga politiker har kommit på den briljanta idén att de mycket enkelt kan smita ifrån väljarnas teoretiska möjlighet att stoppa en grundlagsändring. De lägger helt enkelt till en bisats till valfria paragrafer i grundlagen, där de refererar till en lag som medger undantag från grundlagen. Och, hey presto!, helt plötsligt räcker det att ändra lagen så har man ändrat grundlagen.
Men när man väl gått så här långt, varför inte gå ett steg längre? Och det är här “Regeringen meddelar föreskrifter” kommer in — det vill säga förordningarna. Nu kan alltså regeringen, utan att behöva besvära riksdagen, göra ändringar i grundlagen! Fiffigt, eller hur?
Nu fattas det bara ytterligare ett steg, låt oss kalla det statsministerpropåer, så har vi fått oss en trevlig liten diktatur, där statsministern inte ens behöver besvära resten av regeringen när han vill ändra grundlagen.
EDIT: Tack vare Johan T kunde jag nu förse förordningen med en länk här ovan. Notera att den utfärdades samma dag som lagförslaget gick igenom, den var alltså redan utskriven och klar. Så säker var MOD på att hans PUL-undantag skulle röstas igenom i riksdagen…
Jag repeterar: förordningen är ett kryphål i lagen, som i sin tur är ett kryphål i grundlagen. Regeringen har här, av okunniga riksdagsmän, getts fullständig kontroll över gällande grundlagsskydd av vår personliga integritet, och alla befintliga kontrollmekanismer har försatts ur spel.