I ett parallellt universum, många maskhål bort ifrån vårt, existerar en parallell värld, som är nästan identiskt lik vår egen. Detta beror på att det bara är drygt 20 år sedan denna värld divergerade ifrån vår egen, och det i sin tur berodde på en så obetydlig detalj som att någon hejdade sig i sista sekunden innan han trampade ihjäl en myra. Revan i tidsdimensionen gjorde resten.
I denna parallella värld höll man också en FRA-omröstning i juni 2008, men den gick till på ett annat sätt.
I stället för att alla 349 riksdagsledamöter satte sig samtidigt och tryckte på sina knappar, så skedde omröstningen under sex veckor, en tid då alla 349 ledamöter kunde gå in när som helst och trycka på sin knapp.
För att inte påverka omröstningen, så var den stora ljustavlan, som visade resultatet, avstängd under hela tiden. Men för att, som det hette, man skulle kunna “kontrollera att tekniken fungerade” så gavs tvenne särskilt betrodda personer möjlighet att gå in och kolla resultatet fortlöpande.
Dessa tvenne personer utsågs av regeringen, och regeringen beslöt att de enda som var tillräckligt betrodda var Fredrik och Maud, statsministern och vice dito. Egentligen skulle riksdagens talman plus vice också få förtroendet, men eftersom även dessa — i vår parallella värld — hade utnämnts av regeringen, så råkade det slumpa sig så att det var Fredrik som var talman och Maud som var vice talman.
Dessa två betrodda personer kunde alltså närhelst de önskade starta upp ljustavlan, och via en speciell intern-TV-kanal se den aktuella ställningen.
Att personalen inom säkerhetsdetaljen också kunde se allt som visades på intern-TV var inga problem, eftersom även de hade utnämnts av regeringen, och därför naturligtvis förväntades att blunda när den aktuella TV-bilden visades på en av deras monitorer.
Under omröstningen så kallade moderaterna alla 349 riksdagsmän, plus hela pressen, till ett cocktail-mingel, där de alla informerades om hur suveränt just moderaternas förslag var och varför det var viktigt att alla 349 ledamöter röstade just på moderaternas förslag.
Centern körde med ett antal lokala möten nere i Skåne, där de uppmanade alla att rösta på just centerns förslag.
Folkpartiet körde med en heltidsanställd konsult uppe i Uppsala, som skickade ut ett flertal eleganta tidningar i fyrfärgstryck till alla sina medlemmar, och där även dessa uppmanades att rösta just partitroget, eller “lokalt” som det ibland kallades.
Socialdemokraterna, det största oppositionspartiet, däremot gjorde ingenting alls. Mona och hennes vice var som vanligt nöjda med att ha blivit valda till partiets etta och tvåa, och tyckte inte att det fanns någon anledning att gunga båten, nu när de andra partierna gjorde så bra ifrån sig. Men det kan ju ha berott på att i vårt parallella universum så var alla partiledare utsedda av regeringen, och naturligtvis var det ingen av dessa som ville äventyra sin plats vid maktens bord.
Men bland socialdemokraterna fanns det ändå en person som tyckte att partiets medlemmar borde få veta vad som var på gång. Eftersom hon inte hade tillgång till alla de kanaler som de regeringstillsatta partiledarna hade, så valde hon att använda sig av internposten för att skicka en uppmaning till alla sina partikamrater att framför allt rösta, men även det strategiskt viktiga i att rösta “lokalt”, det vill säga enligt partilinjen.
Men då tog det Hus i Helsicke. “Så där får man ju inte göra! Det där skulle ju Mona och hennes vice ha godkänt först! Det där är ju otillbörlig påverkan av röstningsutgången!” Vår fräcka S-aktivist blev omedelbart av med alla rättigheter att skicka mail via internposten. Hon blev också, för säkerhets skull, fotad från de utskott där hon suttit sedan fyra år tillbaka. Hon blev helt enkelt totalt nullifierad.
Det lustiga är att det så småningom började visa sig att internposten fungerat bättre än vare sig cocktail-mingel, lokala Skåne-möten eller heltidsanställd Uppsala-lobbyist. Men eventuella, oönskade resultat av detta kom naturligtvis Fredrik och Maud att hantera — de hade trots allt gett sig själva rätten att “tolka” omröstningen på det sätt som de ansåg vara det bästa för landet, och slutresultatet blev till slut detsamma som i vårt parallella universum — Fredrik och Maud fick sin vilja igenom.