Dags att överge blockpolitiken!

December 8th, 2008

Så har då Mona släppt bomben. S, V och MP skall försöka skapa samma enighet som Alliansen lyckades med före valet 2006. Kritikerna är många, och visst finns det fog för skepsis, men kanske än större anledning att ifrågasätta denna märkliga fixering vid blockpolitiken.

Under de senaste årtiondena har blockgränsen cementerats fastare än någonsin Berlinmuren. Varje tal om att regera över denna besynnerliga gräns avfärdas tämligen reflexmässigt av alla berörda parter.

Frågan jag nu ställer mig är: hur gynnar detta svensk politik? Nog för att vi lite till mans har förstått att det viktigaste för politikerna numera är det egna jobbet. Väljarna och riket kommer långt längre ner på listan över vad som är viktigt.

Men behöver vi verkligen denna förbankade blockgräns längre? Fyller den verkligen någon funktion? Mitt svar på båda dessa frågor är ett rungande nej. Snarare tvärtom, den skapar bara en massa onödiga konflikter och problem.

Ponera istället att samtliga riksdagsledamöter gjorde som vi i piratpartiet. Vi har lagt alla våra olika ideologiska olikheter åt sidan för att kunna arbeta mot ett gemensamt mål — att säkerställa medborgarnas mänskliga fri- och rättigheter.

Riksdagens gemensamma mål är att på bästa sätt förvalta och utveckla vårt samhälle. Varför skall då skiljaktigheter vad gäller några enstaka procent hit och dit — vilket verkar vara enda skillnaden mellan de olika partierna; någon ideologi har inget av dem — förorsaka att man sitter i riksdagen och slentrianmässigt försöker att sabotera varje förslag från andra sidan muren? Oavsett hur bra man själv tycker att det är!

Varför inte i stället låta samtliga riksdagspartier vara med i regeringen? Vi har ju redan den etablerade uddatalsmetoden för att fördela mandat, den går utmärkt väl att använda för att fördela ministerposter. Största partiet får välja först (troligen statsministerposten), det näst största därefter (finans?) och så vidare.

Sedan får samtliga 349 ledamöter vara så förbannat vänliga att sträva mot samma mål. Visst skulle det krävas en hel del jämkande och kompromissande, men hellre konstruktivt sådant än den rena sabotageverksamhet som pågår idag, och som inte gagnar någon — bara skadar samhället i stort.

Låt dem stämma internetleverantörerna istället!

December 5th, 2008

Envar sin egen ISP. Så skulle man kunna sammanfatta hur internet är uppbyggt på mikronivå.

Jag skulle gissa att så gott som alla med ett internetabonnemang har mer än en apparat uppkopplad mot nätet. Vanligen då två-tre datorer i familjen, som delar på uppkopplingen. Antingen sker det via en router som så att säga tar första smällen, eller så har man en förstadator som delar med sig av “sin” uppkoppling till resten av det lokala nätverket.

Det vanligaste torde i så fall vara att man använder default-inställningen vid de flesta installationer av operativsystem — vare sig det gäller Windows, Linux eller Mac OS-X — nämligen att den första apparaten kör en DHCP-server och därmed, bland annat, dynamiskt delar ut nummer ur en av de IP-serier som är reserverade just för lokala nätverk, som inte skall synas utåt på internet.

Detta gör det väldigt enkelt att koppla in nya datorer, trådlösa accesspunkter, nätverksdiskar m.m. på det lokala nätet, och omedelbart ge dessa tillgång till resten av nätet och dess resurser — inklusive internet.

Men det betyder också att man är sin egen ISP! Man förser ett antal datorer och andra apparater med tjänsten internet, man är alltså en Internet Service Provider.

När nu alltså våra kloka politiker ämnar besluta att skivmånglarna skall kunna ges möjlighet att stämma den enskilde internetabonnenten, så är det alltså helt enkelt så, att dessa stämmer en ISP (om än aldrig så liten), som sedan eventuellt får försöka utreda vad som hänt.

Men varför skall man lägga sig där nere på den näst lägsta nivån i ansvarskedjan om man nu ändå skall stämma en ISP? Det medför ju att det blir en Davids kamp mot Goliat, att en miljardindustri med en hel kader av heltidsanställda advokater från Fina (och dyra) Gatan ställs mot en förmodligen heltidsarbetande (med annat), resurssvag människa.

Alla är vi lika inför lagen var en gång i tiden ett lovvärt motto, men den principen kastas ju direkt på soptippen om IPRED genomförs.

Den uppenbara lösningen borde väl istället vara att den ena miljardindustrin stämmer den andra? Det vill säga att skivmånglarna får stämma internetleverantören, vars kontaktuppgifter är offentliga och lätt tillgängliga, utan att några grundlagsstridiga lagar behöver trumfas igenom.

Låt IFPI stämma Telia, Tele2, Tre, Bahnhof, och allt vad de heter. Då skulle det bli en jämbördigare kamp. Och leverantörerna skulle nog inte vika sig i första taget; aldrig att de skulle acceptera vare sig några skumma förlikningsförslag eller några fantasisummor. Och inte skulle de ha några problem med att plocka fram ett antal experter på vare sig det tekniska eller juridiska området.

Och även om de skulle förlora något enstaka mål, så är det ju småpengar för dessa företag, som gör miljardvinster varje år. Om sedan leverantören väljer att i sin tur vända sig mot sin kund vid en eventuell förlust, så står det ju dem fritt.

Fast själv skulle jag nog, i den situation, välja att bokföra förlusten på ett omkostnadskonto, och välja att ställa mig solidarisk med min kund. Goodwill får kosta pengar, och här rör det sig trots allt om relativt blygsamma belopp för operatörerna. Här borde finnas marknadsandelar att vinna — om vi nu någon gång i framtiden får ett internet som är så utbyggt att de flesta av oss faktiskt kan välja operatör…

Pirates of the Amazon — rond 2

December 4th, 2008

Inte helt oväntat sköts piratskutan i Amazonas, som jag skrev om igår, i sank per omgående. Att så uppenbart skriva skivindustrin på näsan hur smidiga funktioner det går att skapa, om man bara lyfter näsan en liten bit över den egna pengapungen, är aldrig populärt.

Sinking ship

Nå, om fyrbokstavsbolagen tror att det är så lätt att besegra den oundvikliga utvecklingen, så misstar de sig grovt. Ganska omgående fanns tillägget att ladda ner via The Pirate Bay såväl som direkt från bl.a. TorrentFreak. Bara till att ladda ner, och sedan drag&drop till en tom FireFox-flik (Ctrl-T).

Men här finns ett potentiellt problem till, nämligen att de fyra möjliga bilderna som pluggen använder, hämtas från POTA:s server. Än så länge fungerar det, men man vet ju inte hur länge, eller — hemska tanke — om maffian lyckas ta över servern och därmed kan logga alla som använder sig av funktionen.

Så därför rekommenderar jag alla att eliminera denna uppenbara säkerhetsrisk genom att ordna så att bilderna hämtas från en betrodd server istället. För det ändamålet behöver du till att börja med byta ut den sorgliga ursäkten till editor som kallas Notepad.Exe.

Notepad2

Florian Balmer har skrivit en förkrossande överlägsen ersättare till Microsofts fiasko, kallad Notepad2. Den laddar du lämpligen ner här för att vara säker på att få den senaste versionen.

Att sedan ersätta Notepad.Exe med Notepad2.Exe är inte det lättaste. Microsoft har nämligen hittat på en fullkomligt horribel funktion, som de inbillar sig skall göra att Windows inte blir sårbart för virus. Således kommer varje försök att skriva över Notepad.Exe med Notepad2.Exe (omdöpt) att “rättas till” per omgående, så vi får ta till lite hårdare metoder här.

Förslag:

När du har laddat ner Notepad2.Zip så packar du upp paketet till ett eget bibliotek. Där skapar du sedan en batchfil, förslagsvis “fixnp.bat”. I den klipper du in följande kod:



@echo off
attrib -R -H -S %windir%\System32\Restore\filelist.xml
echo on
REM Add the line (REC)%windir%\notepad.exe(/REC)
REM above the line (REC)%windir%\system.ini(/REC)
echo off
pause
notepad2.exe %windir%\System32\Restore\filelist.xml
attrib +R +H +S %windir%\System32\Restore\filelist.xml
copy /y notepad2.exe %windir%\System32\dllcache\notepad.exe
if not exist %windir%\ServicePackFiles\* goto nosp2
copy /y notepad2.exe %windir%\ServicePackFiles\i386\notepad.exe
:nosp2
copy /y notepad2.exe %windir%\System32\notepad.exe
copy /y notepad2.exe %windir%\notepad.exe
copy /y notepad2.ini %windir%\notepad2.ini


Byt ut parenteserna runt “REC” och “/REC” mot vinkelhakar, < och >.

Allt du sedan behöver göra är att navigera dig till detta bibliotek i ett DOS-fönster (Start -> Kör -> cmd) och köra fixnp.bat, så bör allt vara fixat. Om inte så hör av dig ASAP!

piratesoftheamazon.js

Nu när vi har Notepad2 installerat så kan vi editera filen piratesofheamazon.js så att pluggen inte längre hämtar de fyra bilderna från en server med okänt öde framför sig, utan istället från en betrodd server. Då måste du naturligtvis först bestämma dig för var du vill lägga bilderna. Eller, ja, allra först måste du hämta hem dem. Det kan du bland annat göra på min server, om du inte vill fixa det själv. Som du ser så finns även installationsfilen där.

Om du vill, så får du gärna länka till mina bilder, annars rekommenderar jag att du lägger dem på en egen server.

Men nu skall vi leta reda på JS-filen som behöver editeras. Om du inte redan har gjort det, så ställ in din filhanterare att visa dolda filer och bibliotek. Börja sedan med Dokuments and settings. Därifrån till ditt användarbibliotek. Är du osäker på vilket det är (du kanske har flera profiler) så ser du enklast vilket du skall till genom att köra “cmd” (Start -> Kör -> cmd -> enter). Promten som då visas ger dig svaret.

Sedan klickar du dig vidare till Application Data -> Mozilla -> Firefox -> Profiles. Här kan det återigen hända att det finns fler än ett alternativ, men ett hett tips är att du skall till det bibliotek, som ändrades senast. Om du hamnat rätt nu, så går du via extensions -> pirates-of-the-amazon@work -> content och där skall vår eftersökta fil finnas.

Du kan ju naturligtvis även använda dig av Windows sökfunktion, men dels finns det en risk att filen finns på flera ställen (cachad m.m.) dels kan det vara bökigt att ställa in Sök så att den hittar det vi söker efter.

Nåja, nu är det bara till att högerklicka på piratesoftheamazon.js och välja Redigera. På raderna 25-28 har du de fyra URL:erna som du nu skall ändra. Väljer du min server, så byter du alltså ut fyra förekomster av "www.pirates-of-the-amazon.com/pics" mot "felten.se/POTA", men, som sagt, bäst är att du väljer din egen server.

UPPDATERING:
Ovanstående förfarande gäller alltså för olika valörer av Windows XP. Hur det fungerar under Vista vet jag inte, för det avinstallerade jag snabbare än kvickt.

Linux-användare, som ju dessutom inte behöver bekymra sig om Notepad, hittar mozilla-biblioteket direkt under hembiblioteket, för övrigt är sökvägen ner till JS-filen ungefär densamma, och filen är identisk så det är samma ändringar som behöver göras för att framtidssäkra pluggen.

Till påseende från Amazon.com

December 3rd, 2008

Via eminenta bloggen TorrentFreak hittar jag en spännande plug-in till FireFox, med vars hjälp shoppingen på Amazon ges en helt ny dimension.

Att prova på, innan man köper en vara, brukar anses vara en självklar konsumenträttighet. Likaså ångerrätt. Ingetdera av detta är särskilt smidigt när man shoppar upphovsrättsskyddade “produkter” på nätet, men nu finns det alltså möjlighet.

Pirates of the Amazon

Klickar man här på Download 4 free så laddas motsvarande torrentfil från The Pirate Bay — om den finns, vilket oftast är fallet — ner, och med rätt installerad BT-klient startar nedladdningen automatiskt. Hur mycket smidigare kan det bli?

Som någon skrev i en kommentar på TorrentFreak, hur skall den gamla försoffade skivindustrin (gäller ju numera både musik och film) kunna göra något åt fildelningen när det finns så många briljanta hjärnor i motståndarlägret? Länge Leve Revolutionen!

Folk äldre än 40 borde vara döda!

November 30th, 2008

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss som var barn på 40-, 50- och 60-talet inte ha överlevt.

  • Våra barnsängar var målade med blybaserad färg.
  • Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
  • Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.
  • Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.
  • Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon faktiskt dog av det.
  • Vi ägnade timmar åt att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.
  • Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen – ingen mobiltelefon.
  • Vi hade inga Playstation, Nintendo eller X-boxar – på det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade vänner. Vi gick ut och fann dem.
  • Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
  • Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden – bara vi själva. Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.
  • Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Trots alla varningar så var det inte många ögon som blev utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv.
  • Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och var tvungna att gå om ett år.
  • Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, några av de bästa problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.

    Så var det att ha den stora förmånen att växa upp som barn, innan lagstiftningsmakten och andra myndigheter reglerade sönder våra liv för vårt eget bästa. Det goda livet var vårt! Om du är en av oss — grattis!!!

    Hur kan vi då ha låtit allt gå så fullständigt fel? Måste vi verkligen ha denna, den totala, säkerheten, eller kan det vara värt lite svinn och i stället chansa och vara lite mer äventyrliga och riskvilliga?

    Skall knölvalarna tvingas betala licens nu?

    November 18th, 2008

    Via favoritbloggen för alla teknikälskare, Lunkens blogg, hittar man en verkligt intressant och revolutionerande upptäckt, nämligen hur man kan tillverka betydligt effektivare vingar och fenor för flygplan, båtar, turbiner, fläktar, med mera.

    Tre forskare från två universitet plus USA:s marinakademi har nämligen testat en design baserad på knölvalens “vingar”, det vill säga bröstfenor, och kommit fram till att de knölar som sitter på en rad längs framkanten av dess fenor faktiskt ger en hel del suveräna fördelar rent aerodynamiskt.

    Knölvinge

    Och där hade ju allt kunnat vara frid och fröjd, och alla hade kunnat börja utnyttja denna konstruktion som naturen utvecklat och utprovat under miljontals år, och så generöst bjuder oss alla på. Men riktigt så enkelt är det inte, för denna “uppfinning” har blivit patentskyddad!

    Så tre forskare, med lön från det allmänna, undersöker alltså bakgrunden till något som naturen har utvecklat, och sedan får de patent på detta så att ingen annan skall kunna utnyttja forskningsresultaten utan att betala till dessa “uppfinnare”. Hur gynnar detta utvecklingen, vilket ju är anledningen till att vi beviljar sådana monopol som patenten utgör?

    Och om man vill ta del av forskningsresultaten i detalj, så kostar det $25 för en PDF-fil eller zippad PS-fil.

    Nä, det blir alltmer uppenbart för varje dag som går, att patentsystemet kostar samhället betydligt mer än vad det inbringar. Avveckla detta illa fungerande monopol så snart som möjligt, annars kommer den snabba utveckling vi sett i samhället de senaste seklerna att gå i stå. Det finns betydligt effektivare sätt att stimulera forskning och utveckling, särskilt nu när internet har blivit tillgängligt för stora delar av mänskligheten.

    I stället för att forskarna sitter och svartsjukt bevakar sina projekt för att i slutänden kunna patentera dem — vilket bland annat innebär att enorma mängder onödig forskning upprepas på olika håll, eftersom de inte vet att det redan tidigare har forskats på just det de håller på med — så borde de börja samarbeta. Det skulle ge betydligt effektivare forskning och snabbare resultat. Detta gäller naturligtvis särskilt den forskning, som redan nu till stor del sker inom den offentliga sektorn såsom sjukhus, universitet och högskolor.

    Bolagen tar kontroll över artisterna

    November 14th, 2008

    Lite i skymundan, bakom de 37 bakåtsträvande, så kallade, kulturarbetarnas upprop, så meddelade Rapport att det som länge varit artisternas verklighet i USA, nu börjar komma på bred front även här i Sverige.

    Så inte nog med att nya musikartister, som vill sköta sig själva utan att hamna i händerna på mediaindustrin, ändå, med rena rama maffiametoderna (PDF), tvingas in i fållan om de vill trycka egna CD eller använda anslutna medmusikanter vid inspelningen. Nu skall de dessutom tvingas att överlåta även den sista kontrollen över vad de skapat — konserter, kringförsäljning med mera.

    Är det fortfarande någon som tror att de olika lobbygrupperna, som nu gör en sista kraftsamling för att påverka våra politiker att ytterligare höja priset som vi tvingas betala för att stimulera nyskapandet, verkligen gör detta av omtanke om själva artisterna? Eller kan det vara enbart sina egna, fortsatta inkomster de slår vakt om?

    Hur mycket får kopieringsrätten kosta?

    November 8th, 2008

    När vi nu alltså har konstaterat att (a) kopieringsrätten är ett monopol som vi tillåter, (b) att denna rätt inte har, eller i alla fall inte behöver ha, något direkt med upphovsrätten att göra och (c) att monopolet innebär att vi ger upp (betalar med) lagom lite av vår frihet för att i utbyte få ett större skapande och ett livligare och friskare kulturliv, så måste man oundvikligen fråga sig “hur mycket får det kosta?“, med andra ord, vilket är det optimala priset?

    Naturligtvis beror svaret på denna fråga på vem man frågar. Men det är oväsentligt eftersom det är allas vår frihet, som är priset, och därför är det vi som skall avgöra och bestämma om detta, alla andra berörda parter tige vänligen i församlingen medan vi, konsumenterna, beslutar.

    Svaret på frågan är inte lätt att finna. Friheten låter sig näppeligen uttryckas i kronor och ören. I alla fall inte så där direkt korrelerat som en ekonom hade föredragit. Men på något vis måste vi trots allt få till ett slags numerär bedömning för att rätt kunna analysera situationen, så att vi kan åstadkomma en lämplig kostnad, det optimala priset.

    Och eftersom kopieringsrätten trots allt mynnar ut i att den som skapat något skall få en rimlig ekonomisk ersättning, det urgamla materiella motivet, så är det trots allt bäst att göra en koppling till det ekonomiska utfallet. Men eftersom vi, som sagt, inte kan göra denna koppling direkt, så måste vi ta till en annan metod.

    En sådan metod, som förefaller att vara lämplig, är försök och gör fel, eller det som på engelska kallas Trial&Error. Denna metod låter sig faktiskt ganska enkelt tillämpas i det här fallet. Den är förvisso synnerligen utdragen rent tidsmässigt, men den ger trots allt en bra bild av hur höjning respektive sänkning av priset ger den rätta Return On Investment (ROI) för att ta till en annan anglosism.

    Om vi såldes, enligt opartiska källor — inte industrins lögnaktiga siffror — kan konstera att skapandets ekonomiska utfall går åt endera hållet, så bör vi omedelbart justera priset för att se om det förändrar något, och i så fall i vilken riktning. Eftersom vi nu i mer än ett sekel konsekvent har höjt priset, så är det ointressant att pröva det alternativet fler gånger, i stället är vi nu redo att pröva en sänkning för att se vilket resultat det ger.

    För halvtannat sekel sedan hade de flesta länder en kopieringsrätt som tidsbegränsades på ungefär samma sätt som dagens patent, nämligen från publiceringen och ett knappt 20-tal år framåt. Att, som idag, lägga sig på livstid plus ytterligare en hel livstid är ju en fullkomligt horribel kostnad, det borde väl varje tänkande människa inse? Man påverkar ju knappast någon att skapa mer kultur för 70 år sedan genom att idag behålla kopieringsmonopolet för det som då skapades. Och förresten, varför skall 70-åriga författare diskrimineras på detta vis gentemot 20-åriga dito, med 50 års kortare monopol? Och varför skall kopieringsrätten över huvud taget vara definierad av upphovsmannens frånfälle, på vad sätt uppmuntrar det till utökat kulturskapande?

    Och hur har DRM-fanatikerna tänkt sig hantera detta? Vet de redan nu när upphovsmannen kommer att avlida och således har lagt in i sina root-kit eller vad de nu använder, att dessa skall upphöra att begränsa användandet 50, 70, 95 eller vad som nu gäller, år efter detta frånfälle? Annars har de ju i praktiken fifflat till sig en kopieringsrätt som gäller i evighet amen, utan någon bortre gräns. Hur rimmar det ens med dagens drakoniska lagstiftning?

    Och sedan har vi ett exempel som ännu inte har prövats i domstol (så vitt jag vet), nämligen datorprogram. Här har vi den tämligen unika situationen att det är juridiska personer (företag) som sitter på upphovsrätten. När skall man anse att dessa har avlidit? När de kursar? När de byter namn, styrelse, ägare, eller vad?

    Ergo: en lämplig prissänkning är att monopoltiden börjar räknas vid publiceringsdagen. Och sedan är frågan var på den långa svansen man skall kapa. Nästan allt kommersiellt skapande inbringar ju mest den första tiden, för att sedan klinga ut längs en kurva som asymptotiskt närmar sig noll.

    Men då har vi genast ett problem här. Det skiljer nämligen enormt mellan olika kopieringsskyddade “produkter”. Att som idag dra alla över samma kam borde man snabbt inse, att det måste vara totalt fel. Böcker, musik, fotografier, film, TV-program, uppfinningar, alla har de väldigt olika ekonomisk livslängd. För att inte tala om ovan nämnda datorprogram.

    Vem skulle till exempel idag ge sig till att försöka sälja skivor med Windows 98 på? Eller disketter med Leisure Suit Larry 2? Man kan nog på goda grunder hävda att tre års skyddstid för datorprogram är en lämplig nivå. De har helt enkelt en väldigt kort svans, som snabbt hamnar ganska exakt på noll.

    När det gäller böcker så blir det en aning svårare. Vissa böcker säljer fortfarande bra efter flera hundra år, medan andra faller i glömska redan efter några år. Men om vi måste välja en gräns, så pekar de flesta oberoende undersökningar på att en lämplig start kan vara tio år. Vi säger helt enkelt att “OK, du har tio år på dig att slå mynt av detta, har du inte lyckats då, så — well, tough luck“. Visar det sig senare att vi har fel, så justerar vi helt enkelt “priset”.

    På samma sätt resonerar vi oss fram till olika tidsgränser för olika typer av kultur, och är hela tiden beredda att justera priset vi betalar beroende på hur mycket Pang för Pengen vi får. Men, som sagt, vi kräver oberoende källor, industrins lobbyister skall bara hålla käften, deras förtroendekapital är för evigt förbrukat.

    Och avslutningsvis så gäller naturligtvis hela detta resonemang enbart kommersiell kopiering, annars finns det ju över huvud taget ingen ekonomisk faktor att ta hänsyn till. Ickekommersiell kopiering skall naturligtvis alltid vara helt laglig, oavsett i vilken skala den sker. Här visar all, ALL oberoende forskning att den INTE påverkar den kommersiella kopieringen i någon som helst negativ riktning.


    UNDER STRECKET (för att plagiera en känd bloggare)

    Ni har väl inte missat att en av bloggosfärens populäraste serier har startat igen efter sommaruppehållet? Läs den korta piloten här, och det första avsnittet här.

    Upphovsrätt blandas fortfarande ihop med kopieringsrätt

    November 6th, 2008

    Som jag nämnt tidigare, så är det en himmelsvid skillnad mellan upphovsrätt och kopieringsrätt.

    Upphovsrätten har mångtusenåriga traditioner, och har numera så djupa förankringar hos gemene man, att ingen vettig person skulle våga ge sig till att ifrågasätta den. Den går helt enkelt ut på att “äras den som äras bör“. Vi behöver ingen lagstiftning för att försvara denna rätt. Den som avslöjas som plagiatör kommer att ställas vid skampålen utan att någon lagföring tarvas.

    Kopieringsrätten däremot är något helt annat. Den är ett monopol, som samhället godkänner — OBS! godkänner till skillnad alltså från kräver — i utbyte mot att vi, samhällsmedborgarna, kan påräkna ett större utbud av kreativt skapande. USA:s konstitution beskriver det, ironiskt nog med tanke på varifrån alla relaterade stolligheter har kommit de senaste decennierna, bäst:

    Article I, Section 8:

    [Congress shall have the power] to promote the progress of science and the useful arts, by securing for limited times to authors and inventors the exclusive right to their respective writings and discoveries.

    Smaka på den! “To promote the progress of…”.

    När staten å våra vägnar skall upphandla olika tjänster, såsom vägbyggen och liknande, så utgår vi ifrån att upphandlingen sker så att vi, de som betalar, får bäst valuta för pengarna. Det betyder inte nödvändigtvis att billigaste offerten skall vinna. Numera har vi flera krav än så, såsom miljö- och klimatkrav. Men fortfarande skulle vi bli mycket upprörda om det senare visade sig att staten lagt mer pengar på en viss tjänst eller vara än vad som var befogat för att uppnå det enskilda målet.

    Men staten har inte bara våra pengar att köpslå med. Den kan även, tack vare sitt våldsmonopol, köpslå med vår frihet, och här är det betydligt svårare att avväga vad som är en rimlig kostnad. En nyligen timad händelse, genomdrivandet av FRA-lagskomplexet, visar med utsökt tydlighet hur denna köpslagan kan gå totalt fel. I utbyte mot lite säkerhet, som inte ens kan påvisas, så tvingas vi betala ett oproportionerligt högt belopp av frihet.

    Eller låt mig ta ett mer konkret exempel, cyklisten. När vi är ute och cyklar, så är vi väldigt oskyddade och därmed sårbara. År 2007 dödades 33 cyklister i trafiken och 331 skadades svårt. Allt enligt vägverkets statistik.

    För att, som cyklist, få ett hyfsat skydd så borde vi iföra oss rena rama ishockeyutrustningen. Men är vi beredda att avstå så mycket av vår frihet att spontant slänga oss upp på hojen och sticka iväg — jämfört med att först ägna en halvtimme åt att spänna på oss alla skydd? Nej, naturligtvis inte.

    Så hur mycket frihet är vi beredda att ge upp? Tja, vi börjar med att skala bort ben och armskydd. Visst är det otrevligt med de skrubbsår som vi därmed kan få, men det är ett rimligt pris att betala. Kanske en tredjedel av halvtimmens förberedelser har vi nu lyckats skala bort i utbyte mot en minimal nytta.

    Vi fortsätter därefter med axelskydd, höftskydd, handskar och lite till, fortfarande i utbyte mot en minimal nytta — ett och annat benbrott överlever vi utan problem. Risken att råka ut för sådana är så liten att vi väljer bort den högoddsaren, och sparar därmed in en stor del av insatsen.

    Till slut återstår bara hjälmen. Men här tar nyttan överhanden. Många sår och skador kan vi acceptera, eftersom risken för att bli skadad faktiskt är så minimal, men när det gäller huvudskador så vet vi hur allvarliga konsekvenser dessa kan få — ofta dödliga.

    Såldes har vi, genom att köpslå med vår frihet (att spontant slänga oss upp på hojen och ge oss iväg) accepterat att betala den ofrihet, det besvär — kanske 30 sekunders — det innebär att först leta upp och sedan ta på oss en hjälm. Detta för att “köpa” en påvisbar nytta.

    Nåja, en del väljer till och med bort den nyttan i utbyte mot total frihet, och ingen gör väl egentligen sura miner för den sakens skull. Lagstiftarna kan ju iofs ha en avvikande uppfattning, men lagar är bara giltiga om de har allmän förankring, annars är de inte ens värda papperet de är skrivna på. Att anmäla sin granne för att han misshandlar sin fru, sina barn eller sin hund betraktas av normala människor som något självklart. Att anmäla honom för att han cyklar utan hjälm är bara småaktigt, och torde rendera i att vederbörande anmälare gör sig till allmänt åtlöje.

    Således har vi konstaterat att vi, även via samhällets försorg, vanligtvis är beredda att betala med lite frihet för att uppnå en tillräckligt stor nytta. Och detta gäller i allra högsta grad de olika rättigheter som brukar ges samlingsnamnet intellektuella rättigheter. Där har vi, kollektivt förvisso, men ändå, accepterat att betala med lite av vår frihet (att göra vad vi vill med allt som skapas) i utbyte mot att vi garanteras mer skapande än om vi inte hade betalat detta frihetspris.

    Men fortfarande gäller alltså att det är konsumenternas nytta som skall vara den allenarådande faktorn! Det är vår frihet som är priset, alltså skall det vara vår nytta som är den enda som skall tagas i beaktande. Eventuella mellanhänders nytta, eller ens upphovsmännens rätt att tjäna pengar, har inte ett dugg i denna ekvation att göra!!

    Mot bakgrund av allt det ovanstående, som väl knappast någon kan opponera sig emot(?), så är det desto märkligare att lagstiftare över hela världen väljer att lyssna enbart till de mellanhänder och andra profitörer, som själva inte bidrar med det allra minsta av den nytta som vi alltså tvingas betala för med vår frihet, och att dessa lagstiftare totalt slår dövörat till gentemot oss som betalar.

    Innan den här bloggposten skenar iväg bortom alla bräddar, så låt mig bara avsluta som jag började, men denna gång med emfas:

    Upphovsrätt är något helt annat än kopieringsrätt!

    Pontén gråter ut på SVT Opinion

    November 5th, 2008

    I en debattartikel (om man nu kan kalla det så) på SVT Opinion gråter Henrik Pontén, jurist hos Antipiratbyrån, ut. Han påstår att “För mig har hatmejlen och telefonsamtalen från de mest militanta piraterna blivit en del av vardagen.” Och inte nog med det, utan också att “Tidvis har det även riktats hot mot min familj och andra i min närhet“.

    Detta är ju synnerligen allvarligt. Olaga hot är ett brott, och sådana skall stävjas av våra rättsvårdande myndigheter. Men trots att dessa hot med mera tydligen sker nästan dagligen, så har Pontén inte polisanmält det hela. Märkligt. Normalt borde ju polisen, kanske med hjälp av FRA, kunna avslöja identiteten bakom åtminstone något av dessa hot, och sedan lagföra det i vanlig ordning.

    Men när man läser vidare i Ponténs “debattartikel” så blir man lite konfunderad. Han har nämligen upptäckt att även Mikael von Knorring (v) ägnar sig åt personangrepp på stackars Pontén. Närmare bestämt i den här debattartikeln.

    Och visst omnämns Pontén där. Närmare bestämt exakt två (2) gånger, här:

    Steget från att Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén ser en IP-adress på nätet till att slå fast att en viss person har lagt ut en viss fil är mycket långt.

    och här:

    I teorin ska åklagarens utredning vara opartisk, i teorin ska det vara otänkbart att Henrik Pontén på Antipiratbyrån får läsa dina kärleksbrev, men praktiken ser helt annorlunda ut. Svenskt rättsväsende är inte kapabelt att hantera de befogenheter de har, och det är ett bra skäl att inte ge dem fler.

    Båda dessa avsnitt refererar till faktiska händelser, sådant som vi som varit med i piratrörelsen ett tag känner igen mycket väl, och som vi — i likhet med MvK — reagerat mycket starkt på.

    Men om detta tycker alltså Pontén:

    I von Knorrings debattartikel den 24 oktober fokuserar han på ett märkligt sätt på mig som person och gör en mängd grova och felaktiga påståenden om vad jag som person kan och vill göra.

    Nu ställs helt plötsligt de Ponténska, påstådda “dagliga hoten” i en helt annan dager. Om ovanstående två korta stycken, i en i övrigt ganska fyllig debattartikel, rubriceras som “en mängd grova och felaktiga påståenden” med mera (hela Ponténs skrift handlar om hur förorättad han blivit av von Knorrings artikel), så får man nästan lite vargen kommer-vibbar. Detta är alltså vad som föranleder Pontén att utbrista i ett “Vänsterpartiet bidrar till hatstämningen”, som rubriken lyder.

    Snälla Pontén, du har nog inte riktigt samma definition på hatstämning som de flesta av oss andra. Om de hot du påstår dig få så ofta, att de blivit en del av vardagen, är i paritet med ovanstående, så förstår jag att du inte polisanmält. Eller kanske du har det? Vad sade i så fall Farbror Blå efter att han skrattat färdigt?