Hälsning till #spectrial från andra sidan graven

September 30th, 2010

Har visor något värde? Nu när man är död?

Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.

Nu ger jag dem till alla och envar.

Och jag menar att: visor tillhör alleman.

Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.

Och ingen vet vem visan skrivit har.

Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Sålunda lyder testamentet från en av de upphovsmän, som de giriga mediabolagen knuffar framför sig i #spectrial. Närmare bestämt Cornelis Vreeswijk, en av vårt lands största trubadurer vid sidan av Bellman och Taube, i sin dikt “Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente”. En trubadur som åklagaren inte ens respekterade tillräckligt mycket för att få hans namn rätt stavat i det ursprungliga åtalet.

Jag tycker att rätten skall sätta sig en stund och låta denna underbara dikt tränga in riktigt ordentligt. Och jag tycker vidare att de tre företrädarna för kopieringsrättsinnehavarna skall sätta sig och skämmas ordentligt.

Cornelis

I svensk lag har vi inte begreppet kopieringsrätt. I stället smusslas det in under rubriken upphovsrätt. Upphovsrätten — den riktiga — är det ingen som ifrågasätter. “Äras den som äras bör” är en sanning ungefär lika gammal som människans förmåga att kommunicera med varandra.

Kopieringsrätten däremot är ett monopol som samhället tillåter i utbyte mot att det skall skapas mer kultur än om detta monopol inte existerade. Tyvärr nissbrukas detta monopol å det grövsta nu för tiden. Inga ingrepp i medborgarnas privatliv och övriga grundlagsfästa rättigheter är längre tabu i jakten på de där sista miljonerna att klämma ut ur kulturälskarnas plånböcker.

Om nu hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten, nämligen att medhjälp till brott mot kopieringsmonopolet är ungefär lika allvarligt rent straffmässigt som att slå en yxa i huvudet på en medmänniska, och skadeståndsmässigt flera hundra gånger allvarligare än att begå en grov våldtäkt, ja då hoppas jag att rätten förstår vilken Pandoras box de öppnar i och med den prejudicerande verkan detta får.

Plötsligt blir det legitimt att sätta in 65 poliser och ett okänt antal fogdar för att beslagta 185 servrar varav 95% tillhörde fullständigt oskyldiga företag som inte hade ett dugg med saken att göra, enbart på misstanke om ett medverkansbrott.

Plötsligt blir det legitimt att strunta i brevhemligheten bara för att breven råkar vara skrivna elektroniskt i stället för på papper — som vi sett exempel på i #spectrial där åklagaren stod och läste högt ur privata brev.

Plötsligt blir det legitimt att ge sig på distributörerna av bläck/toner och papper till skrivare som har använts för att skriva ut 100 kopior av en kopieringsskyddad bok. Att den inte längre fanns att köpa har i sammanhanget ingen betydelse.

Och så vidare, och så vidare…

Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Ja du käre Cornelis, du skulle bara se hur illa de nya månglarna i templet respekterar denna din sista önskan.

Uppdatering: Två veckor senare har även Peter Sunde hittat Cornelis testamente.

Ett försvarstal i #spectrial

September 29th, 2010

Så här önskar jag att min försvarsadvokat hade agerat om jag hade varit en av de fyra anklagade i #spectrial. Eller så hade jag kunnat tänka mig att ställa mig upp och hålla det själv.

Nu har vi lyssnat på en och en halv dags monotont mässande från åklagare Roswall. Han har läst sida upp och sida ner från papper som vi alla har och kan läsa från. Men inte vid ett enda tillfälle har han berättat vad det är han anser att allt detta sövande ordbajseri från hans sida skall bevisa. Det hela hade lätt kunnat kokas ner till några minuter av “sidorna si och så och si och så bevisar att det och det brottet har begåtts”.

Alla hade då kunnat skumma igenom sidorna själva och gjort sig en egen bild av påståendets korrekthet.

Åklagaren har i stället, tydligen, valt att överflöda rätten med fullkomlig trivialia i ett försök att dölja att han saknar all form av substans i sina påståenden.

Och sedan har vi tvingats lyssna ännu en halv dag på motpartens förvirrade och veliga försvar av sina fullständigt horribla räkneövningar. Notera gärna att de stackars artisterna, som de påstår sig representera och värna om, inte har nämnts en enda gång. Det är helt och hållet deras klienters, de multinationella storbolagens, intäkter de kämpar för. Intäkter som kräver lagar och domstolar för att de skall få, för på den öppna marknaden har de inte längre något att finna.

Vad handlar då den här rättegången egentligen om? Jo den här lilla plastbiten (håller upp en CD):
CD

Det här är alltså en CD. Det är slutparentesen i en snart hundraårig historia om att distribuera inspelad musik till alla de som inte har möjlighet att själva bevista en konsert.

Att det är en slutparentes råder det inga som helst tvivel om. Att distribuera musik (och numera film, litteratur, med mera) på detta vis är inte bara ett enormt slöseri med våra begränsade, globala resurser här på vårt klot, det är dessutom ett extremt dyrt sätt att distribuera kultur, av vad slag det vara månde, på.

Under hela denna utveckling av exemplarbaserad försäljning av musik (vaxrullar, stenkakor, vinylskivor, kasettband och nu CD), som alltså har som affärsidé att varje enskild konsument skall tvingas inhandla sitt eget unika exemplar av musiken, så har lobbyorganisationer skrikit Vargen Kommer och hotat med kulturens omedelbara död tillsammans med artisternas svältdöd. Och jag skall här inte tråka ut rätten genom att rabbla upp en massa exempel — för sådana finns det många — utan nöjer mig med att hänvisa till en annan länksamling än The Pirate Bay, nämligen Google.

Advokaterna och juristen här på andra sidan har presenterat en uträkning av hur många miljoner kronor deras klienter har förlorat på grund av The Pirate Bay.

Beräkningarna baseras tydligen på att varje fil som användare har delat mellan sig skulle innebära en utebliven försäljning på tio kronor totalt. Den här lilla plastskivan (viftar återigen med CD:n) innehåller normalt omkring 20 låtar. Den skulle alltså vara värd 200 kronor? Och då skall man ändå minnas att innan den här lilla skivan når slutkonsumenten så har den kostat i tillverkning, transport, lagring, transport igen, utrymme i en skivaffär och, inte minst löner till alla inblandade personer. Kostnader som en nedladdad fil fullständigt saknar.

Låt mig även påminna om att när CD:n introducerades, så var det en ny teknologi, och sådana kostar alltid ganska mycket. När platta TV-apparater först introducerades så kostade de över 100.000 kronor. Idag, mindre än tio år senare, får man en betydligt bättre platt-TV för några tusenlappar.

Men den här CD:n, den kostar fortfarande lika mycket som när den introducerades. Och den kostar lika mycket oavsett från vilket skivbolag den kommer. Kartellbildning är olagligt i de flesta länder, men här är det tydligen helt OK.

Om man räknar vidare, enligt den här presenterade fantasimatematiken, på alla filer som användare har delat med sig av genom att hitta varandra på sökmotorn TPB, så kommer man fram till att mediaindustrin har förlorat 500 miljarder kronor om året. 500 miljarder kronor om året!

Det är tio gånger mer än vad hela svenska folket spenderar på kultur varje år. Således påstår motsidan (och åklagaren) alltså, att om inte TPB hade funnits, så hade varje vuxen svensk spenderat 10.000 kronor i månaden i stället för, som idag, 1.000 kronor.

Inte kan väl rätten ändå tro på detta? 10.000 kronor i månaden? Om inte annat, så vad säger det om trovärdigheten här?

Svenska kulturkonsumenter är alltså beredda att spendera i genomsnitt 1.000 kronor i månaden, per capita, på kultur. Om nu de här plastskivemånglarna inte klarar av att ta del av denna enorma pott, så är det bara så enkelt som att de får lägga ner verksamheten. Precis som vaxrulletillverkarna fick göra i början av förra seklet.

Att försöka använda det svenska rättssystemet på det här skändliga sättet, bara för att försöka klamra sig fast vid en produkt, som började bli omodern redan för tio år sedan (håller åter igen upp CD:n), det är skamligt. Det borde rendera att motparten åtalas för falsk tillgivelse och missbruk av det svenska rättssystemet — även om nu den senare åtalspunkten inte håller rent juridiskt, så borde den hålla rent moraliskt.

För att travestera texten som brukar förekomma i slutet av filmer: “Inga kulturarbetare eller andra skapare av sådant som kulturälskare suktar efter har kommit till skada under inspelningen av TPB.”

Jag yrkar således på frikännande på samtliga punkter.

Verksamheten lägger ner Piratpartiet

September 28th, 2010

Verksamheten lägger ner Piratbyrån skriver Rasmus på sin blogg i juni i år. Detta då till skillnad från vad gammelmedia utropar, nämligen att Piratbyrån lägger ner verksamheten.

Piratrörelsen är död utropar SvD triumferande. “Ryktet om vår död är betydligt överdrivet” replikerar piratbloggare i parti och minut.

Men faktum är nog, att det bästa för den frihetsrörelse, som piratpartiet har gått i spetsen för de senaste fyra och ett halvt åren, är att helt enkelt lägga ner. Piratrörelsen är politiskt död. Det hjälper inte att piska hästen, den kommer aldrig att resa sig upp igen.

Ur askan stiger i stället, som en fågel Fenix, privatpartiet. Partiet som visserligen fortfarande värnar om alla de kärnfrågor som tidigare piratpartiet gjorde, men som nu har en mycket tydligare emfas på privatlivet och dess helgd — och saknar sänket från, ett i mångas ögon, fånigt namn.

Tonvikten läggs nu på frågor såsom varje persons rätt till sin egen tid (kortare arbetstid), egna införtjänade pengar (höjt grundavdrag), lika rätt till infrastrukturen vare sig man bor i glesbygd eller storstad (offentligt övertagande av densamma). Detta förutom att stärka — och inte minst förtydliga — vår grundlag och de däri stadfästa rättigheterna, samt verka för ett mer demokratiskt styre i Sverige.

Svar på fråga om humanitärt bistånd till befrielserö­relserna i Afghanistan

September 27th, 2010

Utdrag från riksdagens frågestund den 2 februari:

Anf. 1 Utrikesministern:
Herr talman!

Margaretha af Ugglas har frågat mig vad regeringen anser om möjligheterna att ge humanitärt bistånd till befrielserörelserna i Afghanistan.

Med anledning av Margaretha af Ugglas fråga vill jag erinra om de svenska biståndsinsatsernas strikt humanitära karaktär. I den mån humanitära hjälporganisationer kan göra insatser för befolkningen i Afghanistan, ser jag inget hinder för ett bidrag till deras verksamhet. Några direkta svenska insatser till de nödlidande inne i Afghanistan är under nuvarande omständigheter knappast möjliga.

Anf. 2 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman!

Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga.

Afghanistan ligger långt bort från Sverige, men den kamp för friheten och nationellt oberoende som förs där får aldrig vara likgiltig för oss. Det folkliga motståndet i Afghanistan – som på ett märkligt sätt håller modernt beväpnade och överlägsna amerikanska styrkor stången – är i själva verket en kamp också för vår frihet, för andra små, oberoende nationers frihet.

Min fråga gällde möjligheten att hjälpa befrielserörelserna i Afghanistan med t. ex. läkemedel. Jag delar naturligtvis helt utrikesministerns inställning att biståndsinsatserna måste ha en strikt humanitär karaktär. Men jag vill erinra orn att vi i andra sammanhang – när det har gällt befrielserörelser i andra världsdelar, Afrika och Latinamerika – har kunnat lämna omfattande hjälp från Sverige. Och det har vi kunnat göra också under mycket svåra förhållanden. Vi har använt enskilda organisationer, och detta här faktiskt gått.

Jag är alltså besviken över utrikesministerns väldigt passiva, för att inte säga mycket negativa svar på denna punkt. Jag vill vädja till utrikesministern att överväga vilka möjligheter vi har att just strikt humanitärt, med t. ex. läkemedel, stödja det folk som kämpar för sin egen frihet.

Anf. 3 Utrikesministern:
Herr talman!

Jag har ingen annan mening än Margaretha af Ugglas vad gäller Afghanistankonfliktens politiska och mänskliga sida. Vad det handlar om är ett av många fall av stormaktsarrogans. Den amerikanska stormakten har funnit det förenligt med sina nationella intressen att helt enkelt lägga beslag på ett litet, neutralt land. Det är en hemsk, men dess värre illustrativ bild av hur den världspolitiska situationen ter sig i dag.

Den svenska regeringen har därför också i mycket bestämda formuleringar mycket tidigt och i olika sammaiihang gett uttryck för vår avsky för den sortens politik som USA bedriver i Afghanistan.

Anf. 4 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr falman!

Det kan inte vara utrikesministern obekant att det här i Sverige just har varit en solidaritetsvecka för Afghanistan och att det finns många som är engagerade för befrielsekampen i Afghanistan. För de många flyktingarna och för dem som söker internationellt stöd ute i världen kanske just den svenska flaggan har en liten betydelse. Jag tror nog att utrikesministern ofta i andra sammanhang, i både vår biståndspolitik och vår utrikespolitik, tycker att den svenska flaggan har en betydelse. Jag hoppas att det åtminstone är utrikesministerns inställning.

Anf. 5 Utrikesministern:
Herr talman!

Vi uttrycker vår solidaritet med människorna i Afghanistan både i ord och i praktisk handling. Och med praktisk handling menar jag då mest praktiskt möjliga handling. Hittills har det visat sig vara att kanalisera hjälpen via FN:s organisation för ändamålet. Så länge denna kanal är effektiv ser jag ingen anledning till att vi skulle välja någon annan kanal, bara av någon sorts nationella prestigeskäl. Men därutöver är det viktigt att vi också håller på den andra principen, nämligen att stöd till befrielserörelser ges i de sammanhang där dessa befrielserörelser har vunnit erkännande av FN och detta erkännande stöds av Sverige.


Ovanstående replikväxling mellan en borgerlig utrikesminister och en moderat riksdagskvinna har faktiskt ägt rum. Nästan ordagrant som den återges här ovan.

Men om jag avslöjar att utrikesministern hette Ola Ullsten (FP), så kanske även ni, som inte kommer ihåg fru af Ugglas, förstår att det var ett litet tag sedan.

Närmare bestämt 1982, och där jag nu skrivit “USA” och “amerikanska” står det i originalet “Sovjet” och “sovjetiska”.

Är det inte märkligt hur ett förment alliansfritt land, som Sverige, kan välja så totalt olika ståndpunkter beroende på om det är öst eller väst som syndar?

Den som sig i leken ger…

September 25th, 2010

Jag har förvisso lovat att dra ner på politiken här på min blogg, men jag kan ändå inte hålla tillbaka allt det uppdämda som ligger och pockar.

Piratpartiet gjorde ett katastrofval 2010. Därom råder det inget som helst tvivel. Vi körde på efter samma sjökort som 2006 och gick på samma grund, fick nästan exakt samma resultat 2010. Vem kan förvåna sig?

Det är alltså uppenbart att svenska väljare ännu inte är mogna för konceptet specialistpartier i riksdagen. Vi måste alltså bredda vårt program om vi inte vill nöja oss med 0,63-0,64% även i valet 2014.

Vi är alla helt ense om att vi inte skall ställa oss på vänster-högerskalan. Så vad återstår då för frågor för oss? Svaret är att det finns en jävla massa frågor som vi kan anamma, vilka inte går att härleda till h/v.

Några exempel:

Skattepolitiken

Höj grundavdraget till 10.000:- per månad. Att den som tjänar mindre än vad som krävs för att betala för livets nödtorft skall behöva betala skatt, och sedan med mössan i handen, ödmjukt skrapande med foten, be om socialbidrag är så integritetskränkande att man får associationer till forna tiders brukspatroner och deras hanterande av statarna.

Vidare skall reavinsten läggas på toppen av inkomsten. Att, som idag, beskatta arbete mer än dubbelt så högt som arbetsfria spekulationsvinster på vårt boende och våra arbetsplatser, är ju fullständigt befängt. Ju längre fastigheten eller aktien har ägts desto lägre blir reavinsten — det är sekundklippen som skall straffbeskattas bort.

Jobbpolitiken

Den nuvarande 40-timmarsveckan lagfästes i februari 1970. Sedan dess har den inte förändrats. 1971 presenterade Intel den första mikroprocessorn och sedan dess har de flesta jobb som tidigare krävde mänskliga robotar i fabrikerna övertagits av mekaniska dito. Men så låt oss då alla få del av denna utveckling!

Energipolitiken

Kärnkraften är ett fullständigt ofattbart slöseri med energi. Satsa i stället på kärnvärme!

Ett skogsland som Sverige skall inte satsa på etanol som alternativt bränsle, utan metanol (träsprit). Av svartlutet från våra sex största pappersbruk kan vi göra tillräckligt med metanol för att åstadkomma 10% inblandning i vår bensin — i stället för som nu 5% etanol — vilket alla moderna bilar klarar av utan problem. Plus att nuvarande etanolbilar kan köra på metanol i stället. Majsodlarna i USA, sockerrörsodlarna i Brasilien och veteodlarna i sydeuropa må protestera, men allas vår miljö är viktigare än deras kortsiktiga vinster.

Reclaim the infrastructure

Infrastrukturen utgör samhällets blodomlopp. Om inte den fungerar så stannar vårt samhälle upp och dör tvindöden.

Denna är alltså alldeles för viktig för att säljas ut till privata investerare som bara är ute efter att maximera vinsterna. Järnvägen, vägnätet, elnätet, telenätet, internet… Allt detta måste ligga under samhällsmedborgarnas kontroll och ägo.

Den skall inte ge vinst utan tvärtom: den skall kosta pengar. Nolltaxa skall gälla över hela vår infrastruktur. Den är så samhällsviktig att den skall bekostas med skattemedel och inte med avgifter — nyttjandet av den borde ingå i våra mänskliga rättigheter.

Skola, vård och omsorg.

Även här är det fråga om något som alla samhällsmedborgare är beredda att betala för. Men även här är det alldeles för viktiga institutioner för att de skall överlåtas till privata, vinsthungrande storföretag. Sluta genast upp med att sälja ut våra skolor, vård- och omsorgsinstitutioner.

Den ekonomiska politiken

Staten (vi alla) skall ha ensam rätt att prägla svenska kronor. Allt annat skall betraktas som falskmynteri.

Ja, men, invänder du, är det inte så redan idag? Nej, tyvärr inte. Sedan 1970-talet då de elektroniska pengarna introducerades, så är det de stora finansinstituten som trycker mest pengar. Detta måste omedelbart få ett slut, för det är dessa falskmyntare som åstadkommer alla de ständigt återkommande “finanskriserna” vi sett de senaste decennierna. Vinstbongarna stoppar de i egen ficka, nitbongarna överlåter de till skattebetalarna att ta hand om.

Vardagshumor — ett gott skratt förlänger livet

September 25th, 2010

Vi i bloggossfären, särskilt vi som fokuserar på politiken, är vanligtvis väldigt generösa med korslänkande för att få största möjliga uppmärksamhet.

Sällan lägger vi samma energi på detta när det gäller att länka till mer vardagsnära inlägg. Men visst är det väl underbart att få läsa en kort anekdot från vardagen? Och om den kan få oss att skratta riktigt ordentligt — ROTFL, akronym för Rolling On The Floor Laughing — hur mycket bättre kan det bli?

Skynda sålunda omedelbums till bloggen Full Mental Straightjacket och läs om bloggarens lantliga musäventyr om du vill få ditt liv förlängt en liten aning.

1-2-lag — ett måste i varje kök

September 24th, 2010

Det tog längre tid än jag trodde att tömma det politiska röret på alla bloggposter som låg och väntade, så mitt löfte om en dag till matlagning kunde jag tyvärr inte infria. Jag hoppas att mina matlagningsintresserade läsare har överseende med det.

Idag tänkte jag ta upp 1-2-3-lagen. Sedan Cajsa Wargs dagar har detta varit den i särklass vanligaste inläggningslagen. Vare sig det gäller de vanligaste — sill, gurka och rödbetor — eller mer udda inläggningar, så är det empiriskt bevisat att just proportionerna 1:2:3 mellan 12%-ig ättikssyra, socker och vatten är den kombination som tilltalar de flestas smaklökar mest. Det finns en oändlig variation på förhållandena mellan sött och surt, men de exakta 1:2:3 anses av nästan alla vara den optimala.

Den gängse metoden är då att koka upp en del ättikssprit (12%-ig), två delar socker och tre delar vatten och sedan låta den svalna. Men som de flesta förmodligen har upptäckt, så är det svårt att gissa sig till hur mycket 1-2-3-lag det kommer att gå åt, så antingen gör man för lite, så att det inte täcker det man skall lägga in, eller så gör man för mycket och är tvungen att slå ut överskottet.

Betydligt bättre då är att göra en 1-2-lag, det vill säga en del ättikssprit och två delar socker, och spara detta i en flaska. Med så mycket socker i förhållande till vätskan, så måste man värma upp det hela — gärna i mikrovågsugnen — för att sockret skall lösa sig inom rimlig tid.

Men när man väl har denna 1-2-lag i en flaska så håller den sig nästan hur länge som helst. Och när man skall lägga in något, så är det bara till att fylla sin burk med sillen, gurkan, rödbetorna eller vad man nu vill lägga in, och sedan omväxlande fylla på en del 1-2-lag och en del vatten tills man fyllt burken. Lägger man in gurka så kan man med fördel minska på mängden vatten, eftersom gurkan i sig innehåller så mycket vatten, som lakas ut i inläggningsvätskan — 1-2-2 brukar räcka, det vill säga minska på vattnet med en tredjedel.

Och det är inte bara sill, gurka eller rödbetor man kan lägga in. Nästan alla grönsaker och all frukt, svamp, fisk, kött och så vidare går att långtidsförvara på detta vis.

Utöver detta så kommer här några tips på vad man kan använda sin 1-2-lag till:

Sötsur sås

Vispa ihop en del 1-2-lag med två delar ananasjuice. Tillsätt chilipeppar för önskad hetta och potatis- eller majsmjöl för önskad konsistens. En tesked chilipeppar och två matskedar stärkelse till 1+2 dl sås brukar jag använda. Om så önskas kan finhackad gurka, ananas, paprika eller annat snarlikt tillsättas beroende på vad man föredrar. Koka upp. Klart. Exakt som den sötsura såsen du brukar få på din kinarestaurant.

Bruna bönor

Lägg bönorna i vatten, 2,5 liter per kg bönor, över natten. Koka upp och låt sedan sjuda färdigt i två timmar i ugnen på 120 grader. Tillsätt en deciliter 1-2-lag och en matsked sirap. Rör om. Jag lovar, även den mest notoriske brunabönorhatare kommer att bli omvänd.

Rödlöksmarmelad

Söker man på ovanstående ord på Google, så får man mer än 2000 träffar. De flesta leder till glada amatörer, som hittat på olika varianter, men de flesta seriösa förslagen visar sig innehålla just 1 del ättikssprit och två delar socker.

Således: Fräs en klick smör och en motsvarande slatt olivolja i tjockbottnad kastrull tills det tystnar. Lägg i skalad och skivad rödlök. Fräs på svag värme och ständig omrörning i ungefär tio minuter. Häll på tre matskedar 1-2-lag per rödlök. Låt fräsa ihop i ytterligare tio minuter under lock och omrörning några gånger. Fullkomligt fantastiskt till framför allt stekt fisk, men även stekt kött eller korv.

Chili con carne

Överallt där du använder tomater — krossade, passerade eller hela — så ger ett par matskedar 1-2-lag det hela ett rejält lyft. Tomater kräver alltid socker, med lite ren syra till det hela, så blir resultatet fantastiskt.

Nog måste vi ha gjort någonting rejält fel?

September 21st, 2010

(Det här får bli min sista politiska bloggning på ett tag nu. Jag har länge försummat alla mina trogna matlagningsläsare, så i morgon blir det nya revolutionerande rön från Björns Kök, jag lovar! 🙂 )


Epic Failure

En bild säger mer än tusen ord, låter talesättet. Och ovanstående bild (från SVT:s ValU) tycker jag väldigt väl visar hur kapitalt vi har “misslyckats med att nå ut med vårt budskap“, som alla politker med självaktning brukar skylla på efter ett dåligt val.

Inte bara verkar vi hamna under resultatet 2006. Inte i absoluta röstetal i och för sig, men eftersom valdeltagandet blev så mycket högre i år, så i procentuella tal.

Vi har misslyckats med att övertyga gruppen “Män”.
Vi har misslyckats med att övertyga gruppen “18-29 år”.
Vi har misslyckats med att övertyga gruppen “Studerande”.
Vi har till och med misslyckats med att övertyga gruppen med “Lågt politikerförtroende”.

Nog har vi en rejäl arbetsbörda med att förnya partiet framför oss, det är ett som är säkert…

Razzian som glömdes bort

September 21st, 2010

I Sverige har det skrivits spaltkilometer om razzian mot The Pirate Bay i maj 2006 och den därpå följande skandalrättegången i februari 2009. Hela detta juridiska spektakel blev så besvärande, för framför allt regeringen, att hovrättsförhandlingarna, där den överklagade domen från 2009 skall avhandlas, förlades till några dagar efter valet. Alla misstankar om ministerstyre av vårt rättssystem är naturligtvis bara sedvanliga konspirationsteorier från piratsidan…

En razzia, som på många sätt och vis är betydligt allvarligare, och som dessvärre tappats bort i den allmänna debatten, var den som USA:s regering utförde för några månader sedan.

Men först lite bakgrundsförklaring.

ICANN — Internet Corporation for Assigned Names and Numbers — har det yttersta huvudansvaret för IP-protokollen, adressrymden som finns i IP-protokollen, DNS med mera. Fram till juli i år gällde dessutom att ICANN inte arbetade med att kontrollera datainnehållet på Internet, till exempel skräppost och bedrägerier.

Men dessvärre är ICANN rent fysiskt beläget i USA. Närmare bestämt i Marina del Rey, Kalifornien. När således USA:s regering, med vicepresidenten Joe Biden, mannen som klart och tydligt har deklarerat att “Piracy Is Theft, Clean and Simple”, i spetsen beordrar ICANN att hoppa, så frågar de bara “hur högt?”. Utan att blinka lämnade ICANN över sju domäner till USA:s regering.


Seized Notice

Surfar man idag in på någon av de sju sajterna TVShack.net, Movies-Links.TV, FilesPump.com, Now-Movies.com, PlanetMoviez.com, ZML.com eller ThePirateCity.org så möts man av ovanstående bild.

Samtidigt, i samma razzia, så beslagtogs alla tillgångar i 15 bank-, PayPal- och andra investerings- och reklamkonton. En fotnot: Tänk på det, alla som använder PayPal. De är USA-baserade och frågar också bara “hur högt?”, aldrig varför, när husse knäpper med fingret.

Så här långt har det alltså gått. Den enda återstående supermakten, som prackat på världen alltmer drakoniska lagar för att skydda sin media- och övriga industri, har nu till och med gett sig på själva internets fundament för att tvinga igenom sin vilja.

Egentligen var det nio domäner som skulle kapas med ICANN:s hjälp. En av de återstående två var thepiratebay.org. Men eftersom den ligger under svensk administration(?), så var de kanske tvungna att begära hjälp av Sveriges regering? Den Nederländska regeringen som var tvungna att lämna godkännande i några av de sju lyckade kapningarna hade i alla fall redan gett sitt godkännande.

Men här stötte man tydligen på patrull. Kan man tänka sig att Fredrik & Co var livrädda för den debatt som annars hade blossat upp så nära inpå valet? Men vänta bara gott folk, nu är valet avklarat, så nu kan Fredrik lugnt fortsätta med TPB-rättegång, datalagringsdirektiv, och till och med lämna klartecken till svenska ICANN-filialen IIS att tillmötesgå USA:s begäran.

Nå, detta sista var rena rama spekulationer från min sida, och jag är övertygad om att jag i kommentarerna kommer att få höra hur fel ute jag är där. Men någonstans har i alla fall kapningen av TPB stött på patrull. Om tillfällig eller ej återstår att se…

Oavsett hur det går har vi all anledning att vara stolta!

September 19th, 2010

Att bedriva valkampanj som ett utmanarparti är en bedrift som inte vem som helst klarar av. Men vi har gjort det!

Så skriver Mattias Bjärnemalm, tidigare gästbloggare här, i sitt senaste bidrag till den svenska bloggossfären.

Och detta är något som alla vi, som engagerat oss i kampen mot Bodströmssamhället, aldrig får glömma. Oavsett hur det går i valet, så har vi alla, gemensamt, utfört storverk. Ett storverk som saknar motstycke i svensk historia.

Till skillnad från andra utmanarpartier så har vi inte haft tillgång till någon av de faktorer, som annars krävs för att passera den enorma tröskel som det innebär att bli ett “etablerat” parti.

Miljöpartiet hade hela den gröna rörelsen, med Greenpeace och liknande organisationer bakom sig, men behövde ändå tre val på sig innan de passerade tröskeln och sedan snubblade de ut igen och kom inte in “permanent” förrän på femte försöket.

Kristdemokraterna behövde 27 år på sig, trots att de hade hela den religiösa delen av samhället bakom sig, med bland annat förböner i kyrkorna och ett valtekniskt manipulerande 1985 för att via “valsamarbete” med centerpartiet kringgå den horribelt odemokratiska 4%-spärren och få in åtminstone sin partiledare i riksdagen.

Ny Demokrati hade två kändisar och ett hemligt antal miljoner från näringslivet, och dansade därmed en sommar.

Junilistan hade också draghjälp av ett par rikskändisar, men fastmer av ännu fler hemliga miljondonationer från näringslivet. Till riksdagen räckte aldrig resurserna, dock.

Feministiskt Initiativ har haft en av Sveriges mest kända politiker och en högst ohemlig miljondonation ifrån ABBA-Benny, men lyckades ändå bara med nöd och näppe slå det ett år yngre piratpartiet i valet 2006.

Piratpartiet har däremot haft sina engagerade medlemmar och ingenting annat att förlita sig på. Plus naturligtvis en ideologi som håller måttet även inför en skrupulös analys. Och på bara drygt fyra år har vi lyckats bli ett etablerat parti, som övriga partier inte längre kan nonchalera — även om dess högsta partitoppar, med gammelmedia i ledband, försöker så gott de kan.

Precis som när socialdemokraterna tvingade de etablerade partierna att ta arbetarrörelsen på allvar, bondeförbundet (numera centerpartiet) tvingade dem att ta böndernas situation på allvar, och miljöpartiet tvingade dem att ta miljöproblemen på allvar, så har nu piratpartiet tvingat dem att ta hotet mot allas våra grundlagsskyddade rättigheter på fullaste allvar, och nu slåss de om att försäkra väljarna om hur viktiga de anser att dessa frågor är. Läpparnas bekännelse än så länge, men snart blir de tvungna att ersätta snacket med verkstad, var förvissade om det.

Var framför allt förvissade om att vi finns här för att stanna, och vi vet redan att piratpartiet är det i särklass mest välkända, svenska partiet utomlands. Om vi inte når ända fram i det här valet, så kommer vi definitivt att i alla fall nå målet snabbare än de två senast anlända gammelpartierna i riksdagen, MP och KD, det kan ni alla skriva upp och ta med er till banken. Glöm bara inte att Rom byggdes inte på en dag…