Datalagringsdirektivet — en massa lögner och myter

September 14th, 2010

Sedan är väl det här inte mitt favoritprojekt från början.

Sålunda skaldar den förmodligen mest inkompetenta justitieminister Sverige någonsin haft. Förutom ett par sossar under några år på 1980-talet, så är hon den enda svenska justitieminister någonsin, som saknar juridisk utbildning. Hennes företrädare har alla haft mer eller mindre hög sådan, många på högsta akademiska nivå och med åratals erfarenhet.

Så nog kan man förstå att förvirrade Bea har problem med de stora stygga pojkarna nere i Brüssel. Vad som är svårare att förstå är att massmedia har så förtvivlat svårt att hålla koll på hur turerna med detta direktiv, ett av de mest grundlagsvidriga (på alla nivåer: FN, EU, Sverige) av alla direktiv vi sett, har fortskridit.

“Sverige har blivit dömt i EU-domstolen” skriker media ut efter domen den 4 februari i år. Men att faktiskt läsa domen i fråga har tydligen inte varit aktuellt för vare sig journalister eller ansvariga politiker.

“27 miljoner i böter” fortsätter man ogenerat att basunera ut. Om det rör sig om engångsbelopp, per dag, per år eller Per med Hornen är tydligen ovidkommande.

Och annars tämligen sansade Karl Sigfrid drämmer till med 30 miljoner i engångsbot och sedan 300 tusen om dagen.

Fast allra värst är förstås upphovsmannen själv, grundaren av bodströmssamhället, Tomas Bodström, som i en radiodebatt med piratpartiets Anna Troberg ogenerat påstår att det rör sig om 30 miljoner om dagen!

Varifrån kommer då denna summa, 27/30 miljoner? Ja inte från EU-domen (C‑185/09) i alla fall. Jag misstänker att det är sista stycket i den här artikeln på SvD som ligger till grund för denna myt. Det är alltså en professor Tallberg som påstår att Tyskland hotats med böter om 264.000 Euro om dagen. Men inte heller han uppger någon källa för sitt påstående. Och att omräkningsfaktorn SEK/Euro är 10 och inte 100 kanske kan förklaras med dåliga batterier i miniräknaren?

Vad som däremot framgår av domen C‑185/09 är Beas otroliga inkompetens. Gång på gång har kommissionen bett om en förklaring till varför vi inte infört direktivet, och varje gång missar hon att helt enkelt svara att det strider mot Sveriges grundlag, precis som exempelvis Rumänien, Tyskland och Irland har gjort. Svårare än så var det faktiskt inte, förvirrade Bea! Med det måste kommissionen låta sig nöja.

Istället svarar hon kommissionen varje gång (en gång när det var två dagar kvar tills tidsfristen som gällde just då löpte ut), som en skamsen barnunge, att “vi har inte haft tid”. En skamsen barnunge som alltså har dubbel professorslön för att svenska folket skall kunna förvänta sig dubbel professorskompetens.

Usch och fy, alla sju riksdagspartier! Ni är alla skyldiga till denna skandal på ett eller annat sätt. Men kom för fasen inte och snacka om några böter. Det enda domen från den 4 februari slår fast, är att Bea Ask inte har skött sitt jobb. Och det visste vi nästan alla sedan lång tid tillbaka. Särskilt vad gäller kontakterna med de stora stygga pojkarna i Brüssel.

Pest eller kolera? Jag väljer penicillin.

September 13th, 2010

Jag har tidigare skrivit om att många våndas inför valet, som avslutas nu den 19 september. “Det är som att välja mellan pest och kolera” är en vanligt förekommande klyscha. Och visst är det bra att det fortfarande finns väljare som faktiskt tar sin demokratiska plikt på allvar, och verkligen försöker göra ett väl grundat och genomtänkt val. De är ju tyvärr inte så väldigt vanligt förekommande, om man säger så.

Men om man nu anser att två av alternativen är som pest och kolera, varför envisas man då att välja någotdera? När man faktiskt kan välja ett tredje, nämligen penicillin. Den enda till buds stående medicinen mot den röta som behäftat vår svenska demokrati det senaste halvseklet, men vars illaluktande, variga bölder nu börjar slå ut på fullt allvar:

Piratpartiet.

Rötan i vårt statssystem består i att de som sitter högst upp inte längre har någon kontakt med “verklighetens folk”.

Den svenska folkstyrelsen […] förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick

Så lyder en av de inledande meningarna i vår grundlag, den lag som kort uttryckt är lagen för lagstiftarna, den som stipulerar vilka lagar de får och inte får instifta för oss medborgare.

Men det är länge sedan vi hade ett representativt urval i vår folkstyrelse. De är nästan undantagslöst karriärister, som gått den vanliga vägen via politiska ungdomsförbund, fackföreningar och vidare i de olika partiorganisationerna. Vanliga medborgare göre sig icke längre besvär.

Inte ens gamla arbetarikoner i arbetarnas eget parti, sossarna, var egentligen arbetare någon gång. Jovisst, Gunnar Sträng knegade några år med olika diversearbeten, men hamnade ganska snart i fackföreningsrörelsen, och därefter var det spikrakt uppåt utan att passera arbetarnas Gå.

Tage Erlander, en annan gammal ikon, gick mer eller mindre direkt från lundastudent till politiken. Precis som fyra moderna beundrare av honom, partiledningen i ett visst främlingsfientligt parti, för övrigt. Lite ironiskt är det då att Tage härstammade från svedjefinnar som invandrade från Finland till Värmland. Men det har våra kvasinassar förstås lätt att bortse ifrån när de tittar på vad Tage sysslade med före och under andra världskriget (citat från Wikipedia):

Som statssekreterare vid socialdepartementet var Erlander en av de högst ansvariga för upprättandet av interneringsläger i Sverige under andra världskriget. I lägren, som hölls hemliga för allmänheten, placerades människor för sin politiska åsikt eller etniska bakgrund.

Som statssekreterare i socialdepartementet under Gustav Möller var Tage Erlander en av arkitekterna bakom en “anpassningspolitik” som sände tillbaka tyska desertörer till en säker död, och politiska flyktingar från Nazityskland till åratal av internering i interneringsläger.

Totalt fanns 14 läger och totalt satt i dessa cirka 3 000 nazimotståndare, homosexuella och desertörer utan rättegång, utan något officiellt motiv, utan rätt att överklaga, i tvångsarbete och på obestämd tid.

1942 inleddes en registrering av “tattare” på initiativ från socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander. Enligt en tidningsartikel var målet att lägga en grund för radikala åtgärder mot detta ”bottenskikt i den svenska folkmassan”.

Att rassarna vill tillbaka till det erlanderska folkhemmet lär kanske inte förvåna någon.

På Erlanders tid så fanns det faktiskt fortfarande många riksdagsmän, som agerade i enlighet med grundlagens intentioner. De utgjorde ett representativt urval, som tog tjänstledigt från sina vanliga jobb, och som efter fullgjord tjänst i riksdagen återupptog sitt gamla jobb. Inga behov av fantasipensioner eller smöriga reträttplatser, med livstids anställningsgaranti hur illa lämpad man än är på posten.

Men ungefär vid Olof Palmes inträde på den politiska scenens topp, så förändrades detta snabbt. Numera är det, som sagt, ytterst ovanligt att en riksdagsledamot kommer direkt ifrån ett riktigt jobb, och efter väl förrättat värv återgår till detta — kommer från och återgår till verklighetens folk alltså.

Och mot denna röta, denna förruttnelsens varböld, måste man sätta in antibiotika. Snabbt, innan det är försent. Det hjälper inte att tillföra mer och aggressivare bakterier, som “att välja mellan pest och kolera” antyder.

Antibiotikan, penicillinet, erbjuds er av piratpartiet. Vi lovar att vaccinera hela riksdagen mot denna röta. En fyraårskur räcker mer än väl, även om det bara blir en 4%-ig lösning, men ju starkare lösning desto effektivare kur.

Menar Svenska Dagbladet allvar, eller gör de en DN?

September 13th, 2010

Svenska Dagbladet har en väldigt initierad artikel om ett flertal av de frågor som vi i piratpartiet förgäves har försökt lyfta fram i valrörelsen. Själva huvudartikeln handlar förvisso om FRA-lagen, men det finns även en faktaruta i högerspalten som är väldigt intressant.

Här framgår det med all önskvärd tydlighet att det på det stora hela inte kommer att göra någon skillnad vilket block som vinner valet — marschen mot ett DDR-samhälle på steroider kommer att taktfast trampa vidare.

De små försöken till flirt, med alla oss som anser att våra mänskliga rättigheter — och framför allt vår rätt till ett privatliv — är så mycket viktigare än plånboksfrågorna, är enbart patetiska. Vi vet ju alla att dessa frågor är de som först får stryka på foten när partierna skall kompromissa ihop sig till ett regeringsalternativ.

Nu återstår bara att se om Svenska Dagbladet kommer att ha med denna artikel i pappersupplagan, eller om även de tänker göra en DN.

FRA

Dagens Nyheters cyniska bedrägeri

September 11th, 2010

Det torde inte ha undgått någon av alla hundratusentals svenskar, som anser att deras grundlagsstadgade rätt till ett privatliv är viktigare än alla fagra löften (aka valfläsk med extremt kort datum) om halverad restaurantmoms, 150:- lägre skatt för den och den “särskilt utsatta gruppen” (oftast betalad med höjd skatt i andra änden), betyg i sexan i stället för sjuan, bröstpumpar, vegetarisk mat i skolan en gång i veckan och liknande “väldigt ultra extremt viktiga framtidsfrågor som inte går att ändra på om inte vi får väljarnas förtroende i fyra år”, att deras frågor helt har uteblivit från debatten.

De viktigaste frågorna över huvud taget, de som rör vår grundlag, som i sin tur bygger en del på den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, har fullständigt lyst med sin frånvaro i valrörelsen. Precis som i varje tidigare valrörelse, utom i det senaste valet till EU-parlamentet. Med känt resultat. Men gammelmedia och -partierna har lärt sin läxa, nu är det locket på som gäller.

Därför kan man förstå vilken oerhörd lättnad det blev över hela nätet när Dagens Nyheter i tre snabbt publicerade artiklar i onsdags — närmare bestämt klockan 13:00, klockan 13:00 och klockan 15:00 — skrev synnerligen välinformerade och läsvärda artiklar om åtminstone datalagringsdirektivet.

Internetgemenskapen jublade. Äntligen! Det twittrades och tweetades och twinglades för fullt, och snart låg DN uppe i toppen på de flesta nyhetsportaler. Det bloggades ut massor av lovord till DN.

Men ganska snart uppenbarades hela bedrägeriet. När pappers-DN kom ut på torsdagen, så visade det sig att det enda som skrevs om denna synnerligen angelägna fråga var en kortledare på förstasidan som hävdade att alla partier var negativa förutom S som var positivt, och eftersom vi måste införa DLD bör vi hellre låta Alliansen – som ser faran med det – göra det.

Tablå!

Det visade sig alltså att DN helt ogenerat gav sig till att rida på den inneboende sprängkraften i internetgemenskapen genom att helt cyniskt skriva tre artiklar som de visste skulle dra till sig massor av läsare och därmed höjda intäkter till sin webreklamavdelning. I pappers-upplagan fanns det uppenbarligen ingen plats för denna viktiga fråga.

Man måste i och för sig lyfta på hatten för valstrategerna hos de sju riksdagspartier, som skattebetalarna subventionerar med mellan en halv och en miljard kronor om året (det finns tyvärr inga säkra siffror vad gäller regionalt och kommunalt partistöd). De har av allt att döma lyckats väl med att förhindra ett upprepande av piratpartiets jordskredsseger förra året. Synd bara att ni förmodligen kommer att ha misslyckats med att oskadliggöra ett visst främlingsfientligt parti med samma strategi…

Inkompetens och demokratiskt underskott hör ihop.

September 9th, 2010

När det råder fri debatt så är det det bästa alternativet som har störst chans att vinna. Detta eftersom det tilltalar fler och eftersom fler huvuden tänker bättre än ett fåtal.

När det istället är svågerpolitik och lojalitet uppåt som är kriteria för makt, så blir kvaliteten genast lidande. Att vara kvick i huvudet kan till och med vara en till nackdel, då ses man som ett hot. För det är förstås en hel del som står på spel: positioner i partiet, som i sin tur ger tillgång till riksdagsplatser, statliga byråkratjobb och allt annat som hör politikens goda sidor till.

Nu är det inte unikt med tendenser till toppstyre enbart för XXXXX. Alla politiska partier lider mer eller mindre av det. Även den mest demokratiska organisation avlar fram en ledande stab med tjänstemän och politruker eller byråkrater som på heltid arbetar med partiets maskineri.

Därmed får dessa tillgång till en maktposition som väger tungt gentemot oinsatta vanliga medlemmar och kan stärka sitt grepp över organisationen genom att tillsätta sig själva och sina nära till förtroendepositioner. Väl där kan de styra propositionsordningen och skriva dagordningar och ställa sina egna förslag mot förkastanden i sin helhet – vilket ingen vill ha, inte ens de som ogillar elitens förslag.

Demokratin finns kvar som en fasad och ett kosmetiskt utanförskap, men har tömts på sitt innehåll.


Ovanstående text är ett direkt citat från en bok jag nyligen läst. En mycket angelägen bok för övrigt. Jag har censurerat partinamnet här ovan för att ni inte skall ha några förutfattade meningar. Tänk i stället efter hur väl ovanstående beskrivning stämmer in på just ditt parti. Eller för den delen just din förening eller annan organisation, som du må tillhöra.

Att det stämmer alltför väl in på alla de gamla partierna, det vet vi ju dessvärre alltför väl. De har för länge sedan fjärmat sig ifrån sina medlemmar, och lever nu sitt eget politrukiska liv. Men hur är det med de nyare partierna? Hur är det med andra nybildade organisationer?

Kan man direkt se hur och när denna transformation sker? Sker den med automatik, och är den i så fall beroende av medlemstillströmning, växtverk, eller är den enbart tidsbetingad? För att den tydligen obevekligen inträffar torde vara ställt utom allt tvivel.

Fundera gärna över alla dessa frågor, och försök gärna komma på om det finns något sätt att hejda denna utveckling, tills i morgon, så skall jag avslöja vilken bok jag hämtat texten från, och därmed vilket specifikt parti, parti XXXXX är — även om det är tämligen ointressant för diskussionen i sig.

Och ni som lytt det lästips jag spridit i olika sociala media de senaste dagarna, vänligen avhåll er ifrån att i kommentarerna avslöja något. Och nej, att det står en specifik “Tag” här nedanför avslöjar denna gång inte svaret på gåtan. 🙂

Gästbloggare: Mattias “MAB” Bjärnemalm

September 8th, 2010

Med illa dold stolthet lämnar jag härmed över ordet till dagens gästbloggare, ingen mindre än Mattias Bjärnemalm. // Björn Felten

……………………………………………………..
Mattias Bjärnemalm

Det här är åttonde dagen i min gästbloggsturné som jag kör fram till valet hos olika pirater runtom i landet.

Det har gått en hel vecka sedan jag satte igång den här gästbloggsturnén och det känns som att jag börjar bli varm i kläderna. När jag satte igång med det hela visste jag inte riktigt vad det var jag ville föra fram, eller till vem, men nu tycker jag mig ha hittat en form jag är nöjd med. Om även mina läsare är nöjda har jag lite svårt att uttyda, för antalet kommentarer på de flesta av mina inlägg har varit väldigt lågt. Men jag inbillar mig att det är för att alla är för upptagna med att gå ut och applicera det jag skriver för att hinna kommentera något. Skulle det trots allt vara så att du har lite tid över, och anser att det jag skriver är läsvärt, så kan det vara värt att veta att jag inte blir det minsta ledsen om du skriver en kommentar på något av mina inlägg. Jag försöker läsa alla kommentarer som dyker upp, och svara om det kommer några frågor.

Men vilken är då min målgrupp för det jag skriver? Jag tänker mig att läsarna av mina inlägg främst är personer som redan är engagerade i piratpartiet. Antingen som funktionärer någonstans eller som aktivister. Och främst riktar jag mig till dem som inte har varit med om en valkampanj tidigare. Det gör att en del av det jag skriver kanske framstår som självklart om du som läsare istället tillhör partiets veteraner, men förhoppningsvis ska även sådana läsare kunna fånga upp ett och annat tänkvärt i mängden. Eller åtminstone känna igen sig i det jag skriver.

Skälet att min målgrupp blivit just nya funktionärer och aktivister är helt enkelt att jag tror att det är genom att skriva för den gruppen som jag gör mest nytta. Alla som varit med om två valkampanjer redan i partiet har all kunskap som de behöver för att göra ett bra jobb. Och har de inte det vet de vem de ska vända sig till. Men nya funktionärer har inte alltid den lyxen. Vår ad hoc-organisation gör att det lätt uppstår luckor och vakanser, och att kunskap som en gång byggts upp försvinner när en aktiv drar sig tillbaks från sin post. Ofta får man som kommunledare nästan ingen styrning alls från valkretsledaren, och valkretsledaren sällan särskilt mycker mer styrning från distriktsledaren.

Även om det för många är befriande att jobba i en så pass flexibel organisation (själv stortrivs jag i den) så kan det samtidigt vara påfrestande att inte ha tydliga direktiv för hur man bör jobba. Så där hopppas jag kunna fylla en funktion genom att komma med tydliga råd och tips om vad som bör göras mellan nu och valdagen. Gillar man inte det jag skriver är det bara att ignorera det och göra som man själv vill istället (eller ännu bättre: skriv en egen text med dina egna, bättre, idéer och lägg ut på en blogg). Men för den som saknar styrning och inte tycker mina tankar verkar alltför tokiga så finns de där att använda.

Och för att göra mina texter än mer behovsorienterade tänkte jag även efterlysa förslag från er läsare om vad ni vill att jag ska ta upp framöver. Sålänge ni föreslår något som jag faktiskt kan något om, och som kan vara nyttigt att veta för den målgrupp jag identiferat ovan, så ska jag göra mitt bästa för att få ihop en text om de ni ber mig om.

Förslag lämnas i kommenarsfältet här, eller ges till mig på vilket annat sätt ni tror kan vara lämpligt.

Imorgon fortsätter min gästbloggsturné på Mikael Hedbergs blogg. Håll utkik efter mig där!

Valvånda — de blå eller de rödgröna?

September 7th, 2010

Jo, många skribenter redogör numera för sin oerhörda vånda vad gäller att rösta rätt i det pågående valet.

Senast ut i raden av våndare, är Jonas Gardell. Jag försökte svara med en kommentar där, men vet inte hur långt den kommer — han tillhör ju de där märkliga bloggarna som valt att förhandsgranska alla kommentarer innan de publiceras.

Så här försökte jag i alla fall bemöta hans märkliga resonemang och därpå följande slutsats (en aning redigerat, man hittar ju alltid en del som man skulle vilja ändra efter att man tryckt på Sänd):

Tycker du verkligen att det är så stora skillnader mellan blocken att du faktiskt behöver våndas över 49 öre i bensinskatt hit eller dit? Eller över några promille mer eller mindre till “pensionärerna” — precis som om de vore en homogen grupp med tanke på spannet mellan garantipensionärerna, med 7k i månaden MINUS 1,5k I SKATT!!! och mångmiljonärerna med sina ofattbart stora pensioner? Eller eller över några promille mer eller mindre till andra “utsatta grupper”?

Eller ens utförsäljningen av svenska folkets tillgångar — du vet väl vilka det var som sålde ut telenätet och elnätet? Därvidlag är det inte heller några skillnader mellan blocken.

Tänker du inte alls på den demokrati och de mänskliga rättigheter, som våra förfäder — ofta med såväl blod som liv som insats — kämpade för att vi skulle få åtnjuta?

Båda blocken kommer att fortsätta marschen in i Bodströmssamhället, var förvissad om det. Denna formidabla övervakningsmatta, som skulle fått gamla STASI-generaler att dregla av avund, kommer att fortsätta att rullas ut. Inte för att blockens ledamöter är onda, utan för att de är toitalt okunniga när det gäller våra moderna kommunikationer.

Skäms på dig, som tydligen inte för ett ögonblick tänker på vilket samhälle du kommer att lämna efter dig till kommande generationer, eller uppvisar den minsta respekt för dessa medborgarrättskämpar som offrade nästan allt för din och min skull.

Cafébord och hotellrum med dolda mikrofoner, enligt den forna öststatsmodellen, kommer att verka som barnsliga övervakningsmodeller när väl hela FIDA (Fra, Ipred, Acta, Datalagringsdirektivet) har trätt i full kraft. Kan du föreställa dig ett Sverige där vi ängsligt sneglar över axeln varje gång vi pratar med någon? När vi bara vågar skriva neutrala klyschor i våra mail — precis som man i det forna DDR gjorde när man skickade vanliga brev, vilka som regel kom fram uppångade?

Men om detta vill inget av blocken prata. Inte alls. Och detta av fullt förståeliga skäl. Tänk om PP skulle lyckas lika väl i det här valet (och samtidigt se till att SD inte lyckas), som i det föregående. Huvvaligen, så kan vi ju inte ha det.

Tycker du inte att det känns som en bortkastad röst när du sällar den till de omkring två miljoner andra röster som förmodligen kommer att rösta rödgrönt? Med tanke på att det i stället kunde vara en av de röster som skulle krävas för att PP lyckas peta bort SD från spelplanen ännu en gång?

Jag önskar verkligen att åtminstone den tänkande delen av våra opinionsbildare funderade lite mer på att sätta in valfrågorna i sina rätta sammanhang, och tänka lite mindre med plånboken. För även din plånbok kan faktiskt komma att beslagtagas i ett framtida Bodströmssamhälle!

Nej, jag kan inte lova 1500:- mer i plånboken varje månad

September 3rd, 2010

… men däremot kan jag lova betydligt mer än så, om bara piratpartiet får tillräckligt många mandat av väljarna i det nu pågående valet.

I Sverige har vi under cirka 40 år sakta men säkert avvecklat den tillverkningsindustri som under större delen av 1900-talet byggde upp vårt nuvarande välstånd.

Varvsindustrin, TK-industrin, skoindustrin, ja, de flesta av de gamla grottekvarnarna där människor användes som umbärliga maskiner, vilka kunde slängas på soptippen när de blivit utslitna, och lätt kunde ersättas med nya, har vi lyckats avveckla. Numera utförs alla dessa sysslor i länder som sakta men säkert försöker ta sig upp till den nivå som den rika västvärlden befann sig på för ett halvsekel sedan.

Naturligtvis kan man anföra moraliska invändningar mot att vi således exporterar alla gamla arbetsskador, med mera, till utvecklingsländerna, men eftersom det trots allt innebär att människorna i dessa får ta del av den välsignade utveckling som vi själva fick åtnjuta för ett halvsekel sedan, så kanske vi skall sinna oss i vår moraliska indignation?

Vad vi i västvärlden i allmänhet, och Sverige i synnerhet, skall konkurrera med på världsmarknaden är naturligtvis inte med att vi är extremt duktiga på att montera ihop stora plåtschabrak, utan att vi har ett enormt försprång när det gäller högteknologisk utbildning.

Således: IT är vår framtidsbransch, inte förlegad bilindustri eller dylikt. Men för att vi skall kunna rätt dra nytta av det globala försprång, som vi faktiskt fortfarande (om än det sakta slarvas bort av inkompetenta beslutsfattare) har, så krävs det att vi har beslutsfattare som faktiskt inser detta — och som framför allt förstår sig på det nya IT-samhället.

Då duger det inte med gamla stofiler, som inte ens har lärt sig hur e-post fungerar, på beslutsfattande positioner. Det krävs en helt ny kader av beslutsfattare över hela linjen. Från riksdagsledamöter via tjänstemän i regeringskansliet, och hela vägen ner till minsta lilla tjänsteman i kommunal verksamhet.

Gammelpolitikerna må käbbla om 150:- hit eller dit för “särskilt utsatta grupper”, men faktum är att om vi inte snarast möjligt vänder den svenska skutan rätt, och sätter kurs mot framtiden i stället för att cirkla runt i kölvattnet av vår egen skuta, så kommer vi att sakta men säkert köra den svenska ekonomin på grund.

Och för närvarande finns det bara ett enda parti att rösta på, om du verkligen tror på framtiden. Jag skall inte avslöja vilket, utan det får du försöka komma underfund med själv.

Piratpartiet lovar 1500:- mer i plånboken för alla skattebetalare

September 2nd, 2010

Nä, tyvärr kan jag inte, å partiets vägnar, hänga ut detta valfläsk. Men det förvånar mig något ohemult, att de befintliga sju systrarna så fullständigt missat detta valfläsk, med ett bäst-före-datum som vida överstiger ens det på lufttorkad skinka eller annat konserverat fläsk.

I stället för att lova några hundralappar hit eller dit, enligt sedvanlig promillestrategi, så kan man väldigt enkelt utfästa rejäla skattelättnader till alla som behöver det, utan att för dens skull få märkliga marginaleffekter där extrema höginkomsttagare vinner mest på det hela.

Jag pratar alltså om grundavdraget. Det avdrag alla får göra innan beskattningen beräknas.

De cirka 65.000 medborgare som idag har så kallad garantipension — till övervägande delen före detta hemmafruar — skall alltså enligt såväl de rödgröna som alliansen betala ofattbara 1500:- i skatt på sina ynka 7000:- i pension!?!?

Och studenter med studiebidrag måste hela tiden vara väldigt noga med att kolla så att deras extraknäck under sommaren inte gör att de helt plötsligt måste betala bort det mesta i skatt — eller, som det ibland kan sluta, att bli av med sitt studiebidrag, helt eller delvis.

Att helt sonika höja grundavdraget till minst det dubbla, gärna till 100.000:- per år eller mer, skulle utan tvekan göra att alla låginkomsttagare omedelbart skulle se att de vinner stort på denna reform.

Men OJ! Vad skulle det kosta? Inget alls! Genom att miljarder skattekronor på detta enkla vis undantages från den stora skattekvarnen, så VINNER man en massa miljarder. Och framför allt vinner man att den allmänna inställningen till att betala skatt återupprättas till det gamla ursvenska: Att betala skatt är ett sätt att visa att man tror på solidaritet och social trygghet.

Piratpartiet och barnporren — kapitel LXXIV ungefär…

August 17th, 2010

Ordet “barnporr” har varit ett rött skynke i många år nu. Ett rött skynke, som får även de, i övrigt, klokaste personer vi har i vårt samhälle, att hamna totalt snett i sina resonemang.

Tanken bakom att ha en lagstiftning, så restriktiv att katolska kyrkans förbud mot att ens tänka tanken att jorden skulle snurra runt solen och inte tvärtom, ter sig som ett gå-mot-röd-gubbe-förbud, hjälper inte ett enda av alla de barn, som dagligen blir misshandlade på olika sätt och vis. Och sexuell misshandel är faktiskt inte värst — även om det idag är att svära i kyrkan att påstå något sådant — den systematiska misshandel av våra svenska barn som sker i tusentals fall varje år, är betydligt värre. Detta ety den begås av våra myndigheter!

Senast ut att hamna totalt snett i sina tankegångar är en av mina absoluta favoritbloggare, Torbjörn Jerlerup.

Visst har han rätt i att piratpartiets valmanifest sannerligen inte är upphetsande i meningen “medryckande, översiktligt och polemiskt“. Men dessvärre är det så, Torbjörn, att vi är tvungna att använda oss av “torra teknokratiska principdokument med torra detaljer” för att förklara var vi står. Billig reklam med snuttiga, häftiga punchlines är liksom inte riktigt vår cup of tea, if you get my drift.

Men sedan hans synpunkter på piratpartiets hantering av barnporrsfrågan. Yikes…

Att ha en blind förströstan i att ett förbud mot innehav av barnporr — särskilt då tecknad dito — på minsta sätt och vis skulle hjälpa ett enda barn undan de vidriga avarter av arten Homo Sapiens, som inte tvekar ett ögonblick inför att offra även de mest utsatta varelserna i vår värld, är helt enkelt att göra det alldeles för lätt för sig. Visst, detta är upprörande. Det är VÄLDIGT upprörande. Och varje lite strå man kan dra till stacken för att förhindra det är hedervärt.

Men det är ju de facto så, att vi exempelvis i Sverige är lyckligt förskonade från dessa övergrepp. I alla fall så vitt vi (enligt BRÅ med flera) vet. Och vi KAN ju faktiskt inte lagstifta mot sådant som sker i andra länder. Där gör vi bättre nytta på många andra sätt och vis. Exempelvis genom en generösare flyktingpolitik, som ger inte minst sexuellt utnyttjade barn, kvinnor och män, en fristad i vårt land.

Nej, sluta upp att inbilla er att barnporrlagar, av vad slag de vara månde, kan hjälpa ett enda barn på minsta sätt och vis, och satsa i stället på att hålla allting öppet och ocensurerat på internet, så att alla miljontals nätaktivister kan deltaga i jakten på den lilla klick av perversa girigbukar, som bokstavligt talat kan gå över lik för att berika sig, och som alla vi normalt funtade människor egentligen vill komma åt.

Och, som sagt här ovan, börja i stället debattera vilka vedervärdiga övergrepp våra sociala myndigheter dagligen begår, ivrigt påhejade av våra politiker och deras lobbygrupper med de rabiata manshatarna i ROKS i spetsen. Dessa övergrepp sker alltså på svenska barn, och de sker dagligen, och det finns absolut ingen som helst kanal att komma till rätta med dem genom. Tjänstemannaansvaret avskaffades som bekant(?) av en Olof Palme-ministär för snart 40 år sedan…