Motion: Modernisering av upphovsrätten

March 29th, 2009

Motion till riksdagen
av Björn Felten (pp)

Modernisering av upphovsrätten.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om modernisering av upphovsrätten genom att Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt Patentlag (1967:837) utgår och ersättes med följande lag.


Lag om upphovsrätt.

1 Kap. Upphovsrätt.

1 § Den som skapat ett verk har upphovsrätt till verket. Endast fysisk person kan få denna rätt. Denna rätt är oåterkallelig och må icke överlåtas.

2 Kap. Kopieringsrätt.

1 § Upphovsrättsinnehavare har exklusiv rätt att bestämma över försäljning av all form av kommers med kopior av sitt verk. Denna rätt må icke överlåtas.

2 § För att denna exklusiva rätt skall gälla måste verket registreras hos Patent- och Registreringsverket, PRV, varvid en avgift om ett basbelopp skall erläggas.

3 § För att registrering skall godkännas måste verket uppnå tillräcklig verkshöjd. Detta beslutas av PRV. Sådant beslut kan överklagas i domstol.

4 § Den exklusiva kopieringsrätten gäller i fem år efter PRV:s godkännande. Därefter kan förlängning ske vart femte år, dock högst tre gånger. Vid förlängning skall en avgift om två basbelopp erläggas.

3 Kap. Påföljd.

1 § Brott mot denna lag skall medföra böter eller fängelse i högst sex månader.


Bakgrund.

Upphovsrätten är ett monopol som samhället godkänner för att på så sätt underlätta för olika sorters skaparverksamhet att frodas utan att någon annan skall kunna parasitera på vederbörandes skapelse.

Motivering.

Detta monopol fungerar numera sämre och sämre för varje lappning av den gamla lagen som göres, och de enda som hela tiden får bättre förutsättningar är de, ofta storindustriella, olika företag som exploaterar de skapade verken.

Genom detta ständiga lappande av lagtexterna har det blivit allt svårare att tolka och förstå lagarna, och olika ändringar får ofta oöverskådliga samhällskonsekvenser genom alla korsvisa hänvisningar, luddiga skrivningar och så vidare. Dessutom förlorar samhället som helhet mer och mer på det utdelade monopolet, och då är det hög tid att ingripa.

Ett tecken på hur lagen ständigt lappats på utan eftertanke, är att paragraferna i båda de nämnda lagarna har paragrafnumreringar som sker löpande utan hänsyn till kapitelindelning, vilka succesivt har införts, såsom annars är brukligt. Således finns det alltså exempelvis ingen 2 Kap. 1 § i någon av lagarna utan 2 Kap. 11 § respektive 2 Kap. 7 §.

Det är således, som sagt, hög tid att modernisera detta oöverskådliga lappverk, och den enda gångbara vägen är då att fullständigt avskaffa båda lagarna och börja om från början, det vill säga med den föreslagna lagtexten. Den nya lagen bör utvärderas efter en försöksperiod om tre år, och eventuella, oförutsedda konsekvenser rättas till, dock utan att återigen börja detaljreglera såsom skett det senaste seklet.

Säve den 29 mars
2009

Björn Felten (pp)

Earth Hour — bloggen stängd en timme

March 28th, 2009

Det är många som opponerat sig mot aktionen Earth Hour (att släcka ner allt elektriskt under en timme mellan 20:30-21:30 ikväll), men själv är jag väldigt positiv till alla aktioner som kan få våra folkvalda att vakna upp och börja lyssna på vanligt folk. I detta fall att få tummen ur ändan och börja göra något annat än det senvanliga “tillsätta en utredning” för att värna om våra barns och barnbarns miljö.

Således släcks den här bloggen, och alla andra servrar här hemma, ner mellan 20:30 och 21:30 ikväll.

Glöm för övrigt heller inte bort att vi alla blir berövade ytterligare en timme klockan 02:00 inatt, då vi ännu en gång skall genomföra den här idiotiska omställningen till sommartid, och flytta fram klockan till 03:00.

Att ge ut sin egen musik på skiva

March 28th, 2009

Den musiker som väljer att inte avstå 95% av skivintäkterna (efter att en massa avdrag gjorts för olika “omkostnader” som bolaget haft) har det minsann inte lätt. Dels för att det föreligger stor förvirring om vad som egentligen gäller — alla parasiterande bokstavsakronymer är ganska noga med att inte uttrycka sig i klartext — dels för att man riskerar enorma ekonomiska bakslag om man gör det minsta lilla fel.

Men att döma av STIMs hemsida så kan man tydligen, sedan 1997, efter begäran bli befriad från att betala licensavgift för första upplagan av ett fonogram där innehållet är helt egenkomponerad musik. Befrielsen gäller högst 1000 exemplar.

Sedan blir det lite luddigare, om man tittar på vad STIM hävdar gäller för de som eventuellt skall trycka upp alla plastbitarna. Det presumptiva Moment-22 som där verkar uppstå har tydligen gjort att CD-tryckerierna valt det säkra före det osäkra, och alltid kräver tillstånd från NCB innan de startar tryckpressarna.

Nä, mitt råd till alla förhoppningsfulla musikskapare är nog att hoppa över plastbitsdelen av marknadsföringen och ge sig direkt på den modernare, och betydligt miljövänligare, formen: direkt digital distribution — DDD — i egen regi.

En egen hemsida med väl synlig betalningsknapp. Valfria tekniska format (MP3, OGG, ISO eller annat) som naturligtvis får kosta olika mycket, och helst en egen tracker så att inte den egna servern blir överlastad vid nysläpp, är några rekommendationer från en gammal fildelare.

Lägg till det texter, noter och separata soundtracks med möjlighet — och tillåtelse! — för era fans att göra egna remix av era verk, samt naturligtvis en community där de kan dela med sig och diskutera, så har ni skapat en verkligt bra grund för en trogen, och förmodligen stadigt växande, skara av fans. Vi musikälskare är ju inte direkt bortskämda med sådan full-service, efter att i snart ett sekel bara ha betraktats som musikens mjölkkor.

Behöver ni hjälp med något av detta, så finns det hundratals experter bara några musklick (eller ett eget blogginlägg) bort, och som garanterat bara längtar efter att få hjälpa er att ge de giriga akronymparasiterna det långa fingret.

Såskockens A och O

March 24th, 2009

Det mesta av vår grundföda (kött, fisk, fågel) smakar faktiskt inte särskilt mycket; särskilt inte efter att vi tillagat den — ofta genom ganska lång tids upphettning. Genom att komplettera med olika grönsaker kan vi tillföra en del extra smak, men ändå blir det inte särskilt mycket extra smak ens på det viset. Vi kan försöka att krydda i efterhand, salta och peppra och så vidare, men det blir ändå sällan riktigt bra.

Detta har naturligtvis alla riktigt bra restauranger upptäckt för länge sedan, och har minst en särskild såskock, som har huvudansvaret för att den kompletta maträtten skall få den smak som gör skillnad mellan vanlig dussinrestaurang och en dito med ett antal stjärnor i Guide Michelin. Det är alltså genom att lägga extra omsorg på såsen, som vi kan åstadkomma den där extra lilla guldkanten på våra matlagningsmödor.

Dessbättre är det inte särskilt svårt att åstadkomma en sås som på ett fantastiskt sätt kompletterar basvarorna i maträtten. Det viktiga är att hålla isär de två delmomenten i all matlagning: tillagning och smaksättning.

Lägg alltså inte ner en massa arbete och dyrbara ingredienser på att försöka få köttet eller grönsakerna att smaka något annat än sina egna smaker. Varken före eller under själva tillagningen. Jag har redan tagit upp myten om marinering av kött. Totalt verkningslöst. Kryddorna kan aldrig ta sig in i köttet, hur mycket man än försöker, bara genom att låta köttet ligga i marinad. Visst kan man salta och peppra köttet i stekpannan, men det blir ändå bara som att peppra och salta direkt på tallriken efteråt.

Nej, lägg ner all energi på att åstadkomma en fantastisk sås i stället! Det är faktiskt mycket enklare än vad de flesta tror. Och kasta för all del bort alla Keldor, pulversåser och annan skit — eller ännu hellre gå tillbaka till affären och begär pengarna tillbaka för att de, produkterna, lovade runt men höll tunt.

1. Grunden.

Här gäller det först att åstadkomma rätt konsistens på såsen. Jo, det bästa är faktiskt att börja i den änden. De vanligaste konsistensgivarna (redning) är stärkelse — från vete, potatis, majs — även om det finns andra varianter som exempelvis inbegriper mejeriprodukter eller ägg. Men jag kör enbart med stärkelse. Den som vill får naturligtvis experimentera med de andra varianterna.

Stärkelsen kan antingen sättas till från början eller i efterhand. Tillsätter man mjölet i efterhand, så löper man alltid risken att få klumpar i såsen eller att såsen smakar mjöl. Således återstår för mitt vidkommande en enda metod; nämligen vetemjöl som fräses i smör, och det är nästan den enda jag använder. Den är säker och den är repeterbar — viktigt för att kunna återupprepa en lyckad sås.

Men allra först måste vi koka upp en buljong att ha som bärare av såsen. Du kan förvisso använda kokspadet från kött eller grönsaker, men då får du aldrig den repeterbarhet som jag nämner här ovan. Så jag rekommenderar faktiskt buljongtärning. Tre-fyra deciliter vatten som kokas upp med valfri buljongtärning brukar bli perfekt.

Sedan tar man alltså en rejäl klick smör (50g ungefär) och låter detta smälta och fräsa färdigt på låg värme i såskastrullen. När smöret tystnad strör man över ungefär hälften så mycket mjöl (25g eller tre msk). Låt nu mjölet klistra (baka), vilket tar några minuter. Man kan behöva röra om med en visp lite då och då, men för det mesta räcker det att skaka om kastrullen några gånger. Vill du ha curry i såsen, nästan alltid ett lyckat komplement, så låter du den fräsa före, och sedan med, mjölet.

Nu vispar man försiktigt ner den kokande buljongen. Det är ytterst viktigt att buljongen faktiskt är kokande, för vår klistrade stärkelseblandning får under inga omständigheter kylas ner under 70 grader, för då uppstår en massa oönskade effekter — som är lite överkurs för den här enkla såskursen.

Medan såsen får koka ihop några minuter så är det dags att planera nästa steg; den riktigt roliga biten.

2. Smaksättningen.

Här finns det en enda grundregel, och det är att man alltid skall försöka åstadkomma en så bra balans mellan de fyra grundsmakerna: sött, surt, salt, beskt (SSSB). Och jo, jag tillhör de gamla konservativa stofilerna som envisas med att inte räkna umami som en av grundsmakerna. Framför allt inte i såssammanhang, eftersom vi dels har en hel del umamismak helt naturligt i exempelvis kött, och dels för att vi får vår beskärda del av tillsatt glutamat ifrån många av smaksättarna vi använder — såsom exempelvis buljongtärningar.

Vad innebär då en bra balans i det här fallet? Ja, det är just där din skapande förmåga kommer in. Tänk efter vilka smaker dina övriga råvaror (kött, grönsaker med mera) har. Tänk även efter vilka smaker du behöver förstärka extra för att komplettera dina råvaror; såsom syra för skaldjur, sälta för fisk, sötma för grönsaker, beska för frukt — för att ta några vanliga tankegångar.

Nu när du har lagt upp din SSSB-strategi, så är det dags att starta fälttåget. Våra två första smaker, sött och salt, åstadkommer vi med vanligt socker och koksalt och den tredje, syran, med vinäger/ättika eller citronsyra (pulver). Beskan däremot finns inget enkelt “grundämne” för, och dessutom är det ju vanligtvis ingen smak som vi direkt eftersträvar utan fastmer en som vi “tolererar”. Men exempelvis persilja eller senap smakar väldigt beskt efter några minuters upphettning. Och så gör många andra örter och kryddor.

Detta är alltså grunden. Men naturligtvis kan du hitta SSSB i andra produkter du har hemma. Och det är här din kreativa förmåga verkligen ställs på prov. Syra och sötma kan du exempelvis få från vinbärsgelé. Sälta, sötma och syra från inläggningslag. Beska och hetta från chilipeppar. Sälta, sötma och färg från sojasås. Och så vidare, i nästan oändlighet.

Väldigt viktigt i den här fasen av såstillredningen är att man hela tiden smakar av resultatet. För det ändamålet bör du ha en liten tesked, ett glas vatten och ett par smörgårkex till hands. Teskeden för att smaka av med, vatten och kex för att rensa munnen på smaker mellan avsmakningarna. Om du dessutom har några små bitar av köttet eller vad du nu bereder såsen till, så blir det ännu bättre. Doppa en liten bit av exempelvis köttet i såsen för att känna den kombinerade smaken.

Ett säkert trumfkort i det här läget är grädde. En rejäl skvätt grädde (riktig, 40%-ig naturligtvis) i såsen höjer den nästan alltid minst två snäpp. Alternativt så kan man redan från början använda kokande mjölk i stället för buljong.

När du på detta vis anser att du fått det önskade förhållandet mellan SSSB, så är det dags att planera för slutfasen.

3. Slutspurten.

Nu är det dags att stänga av spisplattan och ställa kastrullen på diskbänken så att såsen får svalna lite. För nu är det dags att eventuellt tillsätta en del ämnen som absolut inte får koka. Senap kan du tillsätta vid 90 grader (efter två minuter ungefär). Hackad persilja eller dill vid 80 grader (fyra minuter). Pepparrot vid 70 grader (sex minuter). Och så vidare neråt med allt värmekänsligare ingredienser.

4. Klart!

Svårare än så här är det faktiskt inte. Testa detta — och blir det inte bra första gången så är det bara till att börja om på nytt, för såsen kostar trots allt väldigt lite i förhållande till övriga råvaror. Således: hellre slå ut en misslyckad sås för några kronor än att skämma ut en köttbit för en hundring med den. Och framför allt: tappa aldrig sugen — världen är full av tappade sugar, och ingen blir glad av det. 🙂

Fläskstek på kalkonvis

March 19th, 2009

Det har varit lite långt emellan matlagningsinläggen här nyligen. Jag får be alla mina trogna matlagningsläsare om ursäkt för detta.

Jag måste erkänna att jag saknar käbblet med en av mina käraste trätosystrar, Lisa Förare Winbladh, här. Så i ett patetiskt försök att locka hit Lisa efter så här lång frånvaro, så länkar jag här till hennes senaste blogginlägg. Fusk? Självklart! So what?!?! 🙂

För att definitivt åstadkomma ett upphetsande förspel, så tänker jag här skriva om hur man tillagar kött, något som jag vet att Lisa har väldigt väl formulerade åsikter om, och vilka skiljer sig väsentligt ifrån mina egna åsikter.

Låt mig till att börja med prata om skillnaden mellan vitt och rött kött. Skillnaden i tillagning är faktiskt ganska stor. Rött kött kan man servera näst intill rått, vitt kött måste vara väl tillagat annars upplever man det som gummi när man tuggar på det.

Så vad räknas som vitt respektive rött kött då? Ja, att nöt är rött och fågel är vitt är de flesta ense om. Och att även vilt räknas som rött likaså. Men sedan är gris (fläsk) ett alltid lika kärt tvisteämne. För de flesta så är fläsk grått kött. Definitivt inte rött. Snarare i så fall vitt om man måste välja. Att Livsmedelsverket räknar gris som rött kött får väl snarast visa att de inte riktigt har kontakt med verkligheten.

Alltnog och emedan.

Inför julen läste jag på en hel del om hur man bäst skall tillaga en kalkon. Och vilka skulle veta detta bäst, om inte våra grannar i det stora landet i väster, USA? Efter att ha läst ett 100-tal olika sidor med recept på kalkon, så bestämde jag mig för ett. Detta recept föreslog att man först skulle lägga kalkonen i 6%-ig saltlösning i ett antal timmar som var beroende på hur stor kalkon man hade.

Genast omvandlade jag detta recept till att lägga kalkonen i 4,5%-ig saltlösning, och att man därigenom inte behövde oroa sig för hur länge kalkonen låg i saltlösningen. Två-tre-fyra dagar, det spelar ingen större roll.

Sedan stipulerade detta recept att man ugnsbakade kalkonen i hög temperatur under ganska kort tid. Genom att jämföra olika recept så kom jag fram till att 240 grader Celcius var bästa temperaturen, och att tio minuter per kilo fågel var rätt tid. Efter de tio minuterna per kilo så måste kalkonen ligga kvar i eftervärmen tills den nått ungefärlig rumstemperatur.

Jag testade detta på en liten kalkon om 4,6kg och det visade sig att mina teorier stämde! Enligt samstämmiga uppgifter från familjen, så var detta den i särklass saftigaste och godaste kalkon de någonsin smakat. Jubel och halleluja!

Naturligtvis så skall man inte laga mat i röven på en fågel, så alla idiotiska recept där man skall blanda till någon slags köttgryta eller liknande, och sedan tillaga den inuti kalkonen — glöm det! 240-gradersmetoden bygger på att varmluften i ugnen kommer åt köttet från båda hållen — både inifrån och utifrån. Med buken full av köttfärsgryta blir naturligtvis inte fågeln rätt tillagad.

Att jag säger fågel hela tiden här ovan, beror på att samma tillagningsprincip faktiskt går att tillämpa på annan fågel. Framför allt då kyckling, som ju alltid går att köpa tämligen billigt.

Och här kommer då den slutliga knorren i det här inlägget. Samma princip går att tillämpa på fläskstek! Jo, jag har precis testat. Lägg fläsksteken i 4,5%-ig saltlag (tre matskedar salt per liter vatten) i ett par tre dagar. Tillsätt gärna en tesked vinäger per liter vatten för bättre mörningseffekt.

Baka sedan fläsksteken i 240-gradig ugn i tio minuter per kilo kött, men med ett tillägg på fem minuter för att kompensera för den tid det tar för en så pass, relativt sett, liten köttbit att komma upp i rätt yttemperatur, varefter ugnen får svalna och köttet baka i eftervärmen. I mitt fall, med en bit som vägde 1,3 kg så blev det alltså 13 + 5, det vill säga 18 minuter. Öppna för jisse namn inte ugnsluckan någon gång under hela den här tiden.

Om ni inte med den här metoden får den möraste och saftigaste fågel/fläskstek ni någonsin smakat, så är ni hjärtligt välkomna att stämma mig! 🙂


Som man ropar i skogen får man svar

March 19th, 2009

En nyligen genomförd opinionsundersökning, som Svenska Dagbladet har beställt av SIFO, har väckt viss uppmärksamhet såväl på nätet som bland gammelmedia. Enligt den allmänna tolkningen av undersökningen anses 48% av svenska folket vara emot IPRED, 32% för och 20% är osäkra.

Men är det verkligen på det viset? Visst är det trevligt att ungefär halva svenska folket skulle tycka att hyrsnutlagen är dålig, men kan verkligen en tredjedel tycka att det är en bra lag? Och en femtedel vet inte ens?

Nå, nu är det faktiskt så att en opinionsundersökning kan utformas så att den alltid får önskat utfall, enbart genom att ställa frågan rätt vinklad. Detta är något av det första man får lära sig när man studerar statistik och andra närliggande ämnen.

Så låt oss studera den exakta frågan, så som den ställdes till de tillfrågade:

Är det rätt att upphovsrättsinnehavare via domstol ska få begära ut information om misstänkta illegala fildelare från internetoperatörer?

Den som är något bevandrad i opinionsundersökningens ädla konst ser ju direkt ett stort antal synnerligen värdeladdade ord här, som omedvetet kommer att leda den tillfrågade i en viss (önskad) riktning.

1. upphovsrättsinnehavare
Jovisst alltså. Den stackars fattiga kreatören, som sitter i sin kammare och förtvivlat kämpar för att hålla kronofogden från dörren. Icke så, naturligtvis. Det är innehavarna av kopieringsrätten som kommer att utnyttja denna lag.

Att de stora bolagen lyckats få upphovsrätt och kopieringsrätt att betraktas som synonymer i svensk lagstiftning är ett av de stora problemen i den nuvarande, infekterade debatten. Men denna sammanblandning gynnar naturligtvis alla de enorma industrier som levt gott på att suga ut alla upphovsmän det senaste seklet, samtidigt som de skjuter samma upphovsmän framför sig som en sköld mot alla kritiska pilar.

2. domstol
Toppen! Detta måste naturligtvis vara rättssäkert eftersom det är en domstol som skall godkänna det hela. Med riktiga, ärliga, öppna förhandlingar där båda parter får lägga fram sin sak, och där sedan domstolen fattar ett salomoniskt beslut grundat därpå. Nu är det ju tyvärr inte på det viset.

En tingsrättsnotarie med gummistämpeln i högsta hugg räknas förvisso in under begreppet domstol, men det är nog inte riktigt den bilden gemene man frammanar när de läser ordet domstol.

3. misstänkta illegala
Usch och fy! Vem kan säga nej till att “misstänkta” och “illegala” aktiviteter stävjas? Tycker man att det är bra med “misstänkta” och “illegala” så måste man väl nästan själv vara lite “misstänkt” och “illegal”, eller hur?

4. fildelare
Nu är det ju inte information om fildelarna de kommer att begära ut och eventuellt få. Det är information om vem som står som innehavare av abonnemanget. Det kan vara McDonalds, Studentlägenheter, Volvo Cars eller helt enkelt bara en vanlig Svensson. Med andra ord den näst lägsta nivån på ISP-stegen.

Att det, trots denna skamlöst tendensiösa utformning av frågan, ändå blev 48% som svarade Nej på frågan om det är rätt att… och så vidare, är snarast ett gott betyg åt bloggosfären och dess förmåga att informera där gammelmedia misslyckats totalt och hela vägen spelat andrefiol.

Att nästan hälften av de tillfrågade lyckades genomskåda den felaktiga utformningen av frågan, och enbart en tredjedel föll för den, och en femtedel blev osäkra, ja se det ger verkligen en enorm framtidstro. Åtminstone för den här skribenten.

Fyndigt häcklande av IPRED-kramarna

March 18th, 2009

Jag brukar ibland få klagomål på att jag skriver alldeles för långa och tunga texter, som ingen orkar läsa, så idag tänkte jag nöja mig med en kortis. En kortis till en långis, om man säger så:

Missa för all del inte Johan Karlssons på bloggen Mothugg otroligt fyndiga häcklande av alla IPRED-kramare och andra teknikfientliga bakåtsträvare i dagens samhälle.

En födelsedag som passerade obemärkt

March 16th, 2009

I fredags, den 13 mars, var det exakt 20 år sedan Sir Tim Berners-Lee publicerade vad som skulle bli startskottet för World Wide Web, eller det som i vanligt folks ögon är internet, nämligen skriften Information Management: A proposal.

Inte helt överraskande passerade bemärkelsedagen utan den pompa och ståt som den förtjänar. Några specialicerade publikationer, såsom Daily Wireless, uppmärksammade den, men i gammelmedia var det tämligen tyst.

Vad kan man dra för slutsatser av denna försummelse (även av mig, som missade den)? Tar vi webben för given och tänker inte längre på att det en gång i tiden fanns en verklighet utan webben?

Eller är det helt enkelt så, att vi bara är ett fåtal fantaster som anser att en så här viktig vändpunkt i mänsklighetens historia förtjänar uppmärksamhet? Kanske rent av en uppmärksamhet i nivå med vad exempelvis kungahusets bemärkelsedagar får?

Men så här lite i efterhand: Grattis på födelsedagen, Webben!

Tyvärr medger inte vår budget att vi sjunger “Happy Birthday…” för dig, men ett rungande “Ja må du leva uti hundrade år!” önskar vi dig i alla fall. Även om det ser mörkt ut just nu…

We are Borg. Resistance is futile.

March 14th, 2009

“We are Borg”
“Strength is irrelevant.”
“Resistance is futile.”
“You will be assimilated.”
“We wish to improve ourselves.”
“We will add your biological and technological distinctiveness to our own.”
“Your culture will adapt to service ours.”

Ovanstående citat känner förmodligen de flesta älskare av den gamla TV-serien STTNG igen. STTNG står alltså för Star Trek: The Next Generation, och var en väldigt populär sci-fi-serie som ursprungligen sändes 1987-1994, men som fortfarande repriseras i olika TV-kanaler.

Borg var en cybernetisk organism (ofta förkortat cyborg — därav namnet, ungefär som när ordet blogg 15 år senare bildades av weblog) som bestod av tusen sinom tusen olika individer av olika arter, uppsamlade från alla hörn av universum, och som alla var ihopkopplade till ett enda gigantiskt intellekt. Idén plagierades för övrigt ett decennium senare i filmen The Matrix, men det är en helt annan historia.

Man kan lätt förstå hur förkrossande överlägset detta clustrade intellekt var jämfört med enskilda individers dito. Nu var ju detta i och för sig en produkt från USA, så självklart lyckades, gång på gång, de rådiga hjältarna i serien att trots allt smiska Borg på fingrarna, men även det är en helt annan historia.

Men det som för 20 år sedan var science fiction är nu på väg att bli verklighet. Tack vare internet så kan hundratals miljoner individer samverka i ett enda gigantiskt, intellektuellt cluster. Som fantastiska skribenten Isobel Hadley-Kamptz (hon bloggar här) skriver i en krönika — som egentligen handlar om FRA — i Expressen för ett par dagar sedan:

… på nätet är det som om hjärnans själva synapser flyttat utanför huvudet. Mina tankar blir dina som blir någon annans.

Alla vi som gång på gång fastnat i en till synes ändlös kedja av länkar, och efter att vi exempelvis bara sökte på ett recept på kroppkakor grottat ner oss i en ingående beskrivning av hur man tillverkar en USB-sticka för att tända och släcka lamporna hemma, vi känner säkert igen oss.

Det är omöjligt att på förhand säga vilka nya impulser vi kommer att assimilera på våra irrfärder i det gigantiska, cybernetiska intellektet på internet. Det enda vi med säkerhet kan säga, är att varje resa berikar oss. Även om det inte alltid är positiva impulser vi hittar, så brukar nettoeffekten i alla fall bli lite som entropi — vad vi än gör så ökar summan hela tiden.

Även Christopher Kullenberg uttrycker lite grand av Isobels tankar i en, för övrigt, förödande nedsabling av författarförbundets, landets mest rabiata IPRED-försvarare, ordförande Mats Söderlunds häpnadsväckande egoistiska och verklighetsfrånvända artikel i DN häromdagen.

När tankar, idéer och ord smittar förlorar man inget. Det finns ingen sådan brist. Tvärtom lyser världen upp! Bristen uppstår först när vi primitivt approprierar, och säger “min, inte din”.

Det kan vara en ljus tid vi går till mötes. En tid som manusförfattarna till STTNG bara kunde drömma om för 20 år sedan. En tid då en intellektuell allemansrätt blir global, så att miljarder människor kan koppla ihop sig till en så formidabel tankemaskin, att mänskligheten på bara några år skulle kunna ta så enorma kliv framåt att alla de gångna, hundratusentals årens utveckling blir till obetydligheter i jämförelse.

Men allt detta underbara kan bara inträffa om vi lyckas byta ut alla de oförstående betonghäckarna som i dag befolkar alla beslutstaburetter. Därför behövs piratpartiet, för det är idag det enda parti som inser vad framtiden kan ha i sitt sköte om vi alla bara spelar våra kort rätt.

Piratpartiet ställer upp i EU-valet den 7 juni i år och i riksdagsvalet den 19 september nästa år. I båda fallen är det DU som avgör hur framtiden skall se ut. Och framför allt: slösa inte bort den möjligheten genom att ligga på soffan. Om du ändå hade tänkt strunta i att rösta, så lägg istället din röst där den kan göra en stor skillnad vad gäller allas vår framtid. Då kan du i alla fall se dina barnbarn i ögonen om ett antal år, och stolt förklara att du minsann var en av dem som styrde utvecklingen rätt i början av seklet.

Vilken politiskt riktning ska vi ta?

March 13th, 2009

I ett som vanligt tankeväckande blogginlägg ställer sig Anders Widén frågan i rubriken.

För mig är svaret givet. För mig är socialism den enda möjliga inriktningen. För mig är socialism synonymt med solidaritet och socialt ansvar, och detta anser jag vara det bästa och tryggaste systemet i ett samhälle.

Tyvärr finns det inga riktigt socialistiska samhällen att peka på, eftersom de flesta bastardiserats på olika sätt. Särskilt då den svenska modellen där man försöker åstadkomma socialism under ett kapitalistiskt paraply.

När jag diskuterar politik med alla mina vänner från USA, framför allt i olika fidonet-möten, så slutar det nästan alltid med högljudd pajkastning. I USA har man tydligen redan med modersmjölken fått sig itutad att socialism minskar den personliga friheten och ökar byråkratin något alldeles enormt. Det senare tydligen beroende på att man tror att alla de högre skatterna, som är nödvändigt i ett socialistiskt system, förbrukas helt och hållet av statens byråkratiska apparat (och glömmer att privata företag minsann också har en icke oväsentlig byråkrati).

Jag brukar förklara socialism genom att titta på det minsta politiska systemet i ett samhälle, familjen. Låt oss ta två, i övrigt identiska, familjer. Två föräldrar, två barn och två mor- eller farföräldrar.

I en kapitalistisk familj säger familjeförsörjaren att “vill ni andra ha pengar så får ni minsann gå ut och tjäna ihop dem själva”. Och alla fyra vuxna jobbar och tjänar pengar, och barnen tar diverse kvälls- och sommarjobb för att få ihop sin veckopeng.

I en socialistisk familj säger familjeförsörjaren att “nu jobbar jag ihop till brödfödan och ser till att alla ni andra har så att ni klarar er”. Med denna trygghet bakom ryggen kan sedan de två äldre hjälpa till i hemmet och med barnens uppfostran (de har ju erfarenhet sedan tidigare, och dessutom betydande livserfarenhet att förmedla). Den andra föräldern kan nu välja själv om han eller hon skall ut och hjälpa till med försörjningen, och barnen kan koncentrera sig helt och hållet på sin utbildning.

Naturligtvis har den första familjen det betydligt bättre rent ekonomiskt. De tjänar massor med pengar, och de kan köpa alla de senaste statusprylarna, åka på de dyraste semesterresorna och barnen bär de senaste innekläderna av dyrt märke.

Den senare familjen har det betydligt knappare. I dagens Sverige är de med största sannolikhet helt och hållet beroende av socialbidrag för att över huvud taget överleva.

Men frågan är nu vilken familj som har bäst förutsättningar för att bli en lycklig och harmonisk familj. För mig är svaret uppenbart, men jag vet — och respekterar — att inte alla tycker att det är så självklart.

Idag har vi för länge sedan övergett den socialistiska familjemodellen. Gamlingarna har slängts in på ålderdomshemmet — låt staten ta hand om dem — och båda föräldrarna har tvingas ut i förvärvsarbetet eftersom vårt skattesystem förändrats så att det är näst intill omöjligt att leva på en genomsnittlig lön. Den progressiva skatten, med bland annat kraftiga rabatter för familjeförsörjare, har nämligen övergivits. Den så förhatliga marginaleffekten, marginalskatterna, var mantrat som alla använde sig av när detta effektiva fördelningsverktyg skrotades — och märkligt nog var alla fackföreningar och socialistiska partier med på noterna.

Följden av denna nedmontering av mikrosocialismen (vill jag påstå) ser vi idag. Framför allt i att ungdomarna inte får den uppmärksamhet och kärlek som de tarvar för att växa upp i en harmonisk hemmamiljö. Brottlighet, gängbildning, drogmissbruk med mera är alla tecken på att barn och ungdomar försummas. Skiljsmässostatistiken skjuter i höjden, och det är nog inte bara för att det idag är enklare att skilja sig. Och det är (fortfarande enligt mitt förmenande) det krassa, egoistiska, kapitalistiska systemet som är roten till allt detta.

Därför är jag i grund och botten socialist. Men det skall då vara äkta socialism, inte någon bastardiserad form som arbetats fram av människor som aldrig befunnit sig i den situationen att de har behov av omvärldens solidaritet. Politikerbroilers med fantasilöner är de sämsta möjliga på att driva socialistiska idéer.