Vissa gör det för att bli miljonärer, andra för att de brinner för det

December 4th, 2009

Via HAX blogg hittar jag den här underbara framgångssagan.

Hanna Sköld

I den svenska debatten pratas det numera nästan uteslutande om “kulturarbetare”, som om det vore arbetet med det — och därmed rätten att få en (helst enormt stor) inkomst av det — som vore den allenarådande drivkraften. Att de som verkligen brinner för sitt skapande faktiskt kan göra det med främsta målsättning att bli sedda och/eller lästa och/eller hörda, verkar ha fallit bort helt och hållet.

När man då läser om Hanna Sköld som helt enkelt gav 17 i alla finkulturella stofiler och pengahungrande mediadirektörer — båda kategorier med olika former av slavkontrakt som förutsättning för att de skulle vara intresserade — och i stället valde att göra allt enligt sina egna regler, så kan man väl inte bli annat än lyrisk?

I Sverige vräker alltså våra folkvalda ut mer än 10 miljarder kronor om året i olika “kulturstöd”. Men den som inte kan inlemma sig under finkulturens snäva paraply göre sig icke besvär. Och den som inte kan utlova omedelbar, som i “inom högst några månader”, avkastning på investerat kapital har heller inte något att hämta från de giriga mediabolagen — de tjänar mer på att skicka utpressningsbrev till påstådda fildelare än på att investera i osäkra filmdebutanter.

Hanna Skölds film har naturligtvis gjort stor succé och har redan (helt ideellt naturligtvis — annars kostar textning av en film flera hundra tusen kronor) blivit textad på en rad olika språk av entusiastiska filmälskare på nätet, nu senast på serbiska och ungerska.

Om det inte finns en lärdom att hämta här för alla de kulturskapare som okritiskt låtit sig knuffas fram till frontlinjen av mediamiljardärerna i deras kamp för att upprätthålla sina, garanterat fortsatt stigande, inkomster från exploateringen av alla världens upphovsmän, så vete 17 vad som krävs. För helt tiltade i skallen kan väl ändå inte alla upphovsmän vara?

Och själva filmen då? Jodå, själv fullkomligt älskade jag den. Men så är jag ju en gammal 60+-stofil som mer värdesätter äkta känslor i skapad kultur, än billiga poänger enbart för att tjäna mesta möjliga miljoner på skapandet. Så YMMV som vi brukade säga på den gamla BBS-tiden. Ni som är för unga för att ha varit med då får googla på akronymen för att få reda på vad den betyder. 🙂

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

December 4th, 2009

Sålunda lyder den första paragrafen i det första kapitlet i vår regeringsform, en av fyra delar av vår grundlag. Hur lever våra folkvalda upp till denna och de övriga paragraferna i sagda kapitel? Här några spontana kommentarer, punkt för punkt.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.

Lika rösträtt har vi förvisso, men den fria åsiktsbildningen? Med ett mediaoligopol som ger sittande politruker och andra makthavare en gräddfil, och där Svenne Banan hänvisas till insändarsidorna i papperspressen (vilka ofta inte ens finns på nätet) eller till att agera statister i diverse snuttifierade debattprogram, kan det verkligen räknas som fri åsiktsbildning?

Naturligtvis kan man inte kräva att varenda människa med en egen åsikt om någonting skall beredas plats i våra media, men nog borde det — med hundratals TV- och radiokanaler finnas utrymmer för lite mer folkvilja?

Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Representativt? Är det verkligen ett representativt urval vi har i vår riksdag, när den övervägande majoriteten inte har haft ett riktigt jobb i hela sitt liv, och när de sitter där efter att ha blivit nominerade till en valsedel av en liten, sluten partitopp?

Kommunalt självstyre? Tja, om så hade varit fallet, så skulle kommunerna fritt få disponera kommunalskatten i stället för att allt samlas på hög av regeringskansliet i Stockholm, och sedan distribueras tillbaka ut till kommunerna — efter sedvanliga avdrag för utjämning och administration, naturligtvis.

Skola, vård och omsorg borde vara en riksangelägenhet och borde därför gå på den statliga budgeten. Polisen däremot fungerade bättre före 1965 (cirka, jag minns inte riktigt) då det fortfarande var en kommunal angelägenhet, än nu då 25% av landets samtliga poliser sitter i ett hus på Kungsholmen i Stockholm.

2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Lika värde? Tja, en del är tydligen mer lika värda än andra. De som lyckats armbåga sig fram till maktens smörgåsbord har uppenbarligen ett helt annat värde än de som kämpat en hel livstid för att bidraga till försörjningen av alla som valt arbetsfria inkomster. Skatten på arbete ligger omkring 50% medan skatten på spekulationsvinster fram tills för bara några år sedan låg på 20%, numera är det visst höjt till 30%.

Den enskilda människans frihet och värdighet verkar inte beröras nämnvärt av att den numera i stor utsträckning sker digitalt.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.

Suck. Det här behöver jag väl knappast ens kommentera, med tanke på de senaste dagarnas debatt om sjukförsäkringen till exempel?

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Yeah man! FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, ACTA (det vill säga FIDA). “Inom samhällets alla områden” inkluderar tydligen inte det stadigt växande området på webben…

Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället.

Och när man stängt av människorna från internet efter tvivelaktiga beskyllningar från mediamaffian, hur är det då tänkt att sagda människor skall kunna uppnå “delaktighet och jämlikhet i samhället”?

4 § Riksdagen är folkets främsta företrädare.

No shit? Ibland verkar det som om den är de etablerade partiernas ledningars främsta företrädare och ett transportkompani för regeringen.

Och slutligen, min absoluta favorit:

9 § Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.

Alltså… Var skall man börja? TPB? Black Internet?

Nä jag väljer att sluta här i stället, och låta den sista kommentaren hänga i luften som ett intellektuellt bete för alla läsare.

Jag blir mer och mer övertygad om att den övervägande majoriteten av alla i riksdagen behöver bytas ut i september 2010. Piratpartiet kan utgöra ett bra alternativ, givet att rätt personer hamnar på valbar plats naturligtvis.

Stockholms tingsrätt verkar äntligen ha lärt sig

December 2nd, 2009

Efter att i många år lydigt ha gått i upphovsrättsutsugarnas ledband, så verkar det nu som om Stockholms tingsrätt äntligen har fått lite sans och balans inympat i sig.

Bara några månader efter att de vitesförelagt internetoperatören Black Internet i ett av de mest uppseendeväckande, flagranta brotten mot svensk rättstradition vi någonsin sett, så har de nu i ett liknande fall äntligen fått lite rätsida på sina grå celler, och avslog Moniques begäran om att operatören Portlane skulle bli utsatt för samma juridiska misshandel.

Tyvärr verkar svenska folket fortfarande bekymra sig mer om någon hundralapp extra i fackföreningsavgift än om att deras demokratiska och juridiska rättigheter åsidosätts å det grövsta, annars borde det bli alltmer uppenbart att det är hög tid att byta ut hela den styrande samhällseliten. Piratpartiet kan utgöra ett sådant alternativ, givet att rätt personer hamnar på valbar plats naturligtvis.

Telia är ett vanligt opolitiskt företag

December 1st, 2009

Påståendet i rubriken väckte en hel del, berättigad uppståndelse, när Johan Ronström fick det som svar på en fråga han ställde till Telia beträffande deras ambitioner att ställa upp på sina kunders sida gentemot det galopperande övervakningssamhället, särskilt då FRA-lagarna.

Nu skall man inte dra för stora växlar av denna utsaga, eftersom det inte var någon officiell talesman för Telia som skrev svaret, utan en helt vanlig anställd på Telias kundtjänst. Den gode Markus som skrev svaret sitter nästan så långt ifrån maktens korridorer i Telias högkvarter i Larsboda, Stockholm som man kan komma — han bor i Kortedala i Göteborg, det äldsta resultatet här av det så kallade miljonprogrammet i mitten av förra seklet.

Men hur ligger det egentligen till med detta påstående, och varifrån kommer det? Är det en medveten desinformation ifrån företagsledningen till sina anställda, eller är det resultatet av massmedias misslyckande när det gäller att hålla svenska folket informerade om vad som egentligen försiggår på Telia — eller TeliaSonera Sverige AB som det egentligen heter idag?

Telias ursprung är Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket som grundades genom regeringsbeslut i februari 1853. Att det därmed från början var i allra högsta grad politiskt råder det ju ingen tvekan om.

Efter vissa namnbyten under vägen, så kom så namnbytet till Telia AB den 1 juli 1993, och det var då som man plötsligt började anse sig vara ett “vanligt” bolag. Det där med att byta namn på offentliga verk och börja kalla sig aktiebolag har jag behandlat tidigare här på bloggen, det är ju bara ett sätt att undandra sig de regler som gäller beträffande otillbörliga vinster som annars gäller offentlig verksamhet.

Och naturligtvis var det staten — det vill säga regeringskansliet — som “fick” alla aktier i Telia AB. Fortfarande var det alltså ett i allra högsta grad politiskt (styrt) företag. Nästa steg kom den 13 juni 2000, då 30% av aktierna såldes ut på stockholmsbörsen. Det var inte många av proffsen på börsen som begick misstaget att köpa dessa aktier för 85:- styck, det var nästan uteslutande småsparare som köpte den så kallade folkaktien. Proffsen kom in senare när kursen hade rasat rejält, och började sitt sedvanliga spekulerande.

Men fortfarande ägde alltså regeringskansliet 70% av “företaget”, så fortfarande är det säkert att påstå att det var ett politiskt företag.

Numera är regeringskansliets ägarandel nere på 37%. I vanliga, riktiga, aktiebolag räknas ägarandelar som inte ens kommer upp i tvåsiffrigt som majoritetsägande, så naturligtvis sitter ägaren av 37% i en säker sits när det gäller att fatta beslut om chefer och verksamhet. Ergo: TeliaSonera Svenska AB är enligt mitt förmenande fortfarande ett i allra högsta grad politiskt företag.

Om nu Telia verkligen hade varit ett vanligt opolitiskt företag, så hade de naturligtvis insett vad så många av oss har påpekat om och om igen — nu senast Metro — nämligen att man förlorar såväl kunder som goodwill på att lägga sig platt inför majoritetsägarna i regeringskansliet, i stället för att ställa upp på sina kunders sida, något som är elementär företagspolicy bland “vanliga opolitiska företag”.

Om det var älgar som bestämde här i världen…

November 29th, 2009

… då skulle världen se annorlunda ut.
Då skulle träden få växa mitt i vägen,
och allting skulle bli som förut.

Sålunda skaldar fantastiske James Hollingworth i sin låt “Hur ska jag göra för att komma över vägen”. Lite bättre ljudkvalitet, och hela låten, kan du hitta här.

Vi människor, som alltså bara är en enda art av miljontals levande arter, djur och växter, som samsas om vårt lilla blåa klot i universum, har unilateralt beslutat att det är vi som är Skapelsens Krona, och att det är vi som bestämmer allting. Därmed äger vi varenda kvadratcentimeter av vårt klot. Inklusive alla växter och djur som råkar befinna sig inom just dina och mina gränser.

Hur logiskt är detta? Vi har en allemansrätt i Sverige. Något tämligen unikt i världen. Och den har sitt ursprung i en tid då vi faktiskt hade allmänningar, det vill säga enorma arealer som inte var inmutade ännu.

Numera är, som sagt, varje kvadratcentimeter inmutad och registrerad på någon självutnämnd ägare utav arten homo sapiens, så några allmänningar har vi inte längre, men allemansrätten gör vi trots allt inte avkall på. Ännu.

För övrigt gäller inte äganderätten alla individer av arten homo sapiens, det är bara vi i den rika västvärlden som får bestämma sådant. I alla fall fram till för ungefär ett halvsekel sedan. För ungefär femhundra år sedan, och ett par sekel framöver, “upptäckte” europeerna nya kontinenter, och mutade genast in dem — fullständigt obekymrade om att där redan bodde en massa medmänniskor sedan urminnes tider. De första upptäckarna följdes snart av politiker och präster, som prackade på urinnevånarna våra värderingar och regler, och på den vägen är det mestadels än idag.

Låt oss nu tänka på internet, speciellt då WWW, den nya jungfrueliga “kontinenten”. De första upptäckarna på 1990-talet följdes snart av politiker och präster (AKA moralister) även där. Och kort därefter följde månglarna. Alla dessa ville behandla internet på samma sätt som vi behandlade alla “våra” nya kontinenter förra årtusendet. Lagar och regleringar, moraliska regler och speciella rättigheter för månglarna har varit det allenarådande mottot sedan dess.

Men nu börjar vi nybyggare att protestera. Ge fan i vår kontinent, vi behöver er inte, alla ni fariséer. Vi vill ha kvar vår allmänning utan att ni skall ha någonting att säga till om. Håll er till era redan stulna landamären och håll era tassar borta från vårt nya Shangri-La!

Kom ihåg, allihop, att det finns för närvarande bara ett enda politiskt parti, som kan sätta stopp för alla dessa vansinnigheter: piratpartiet.

Motion: Moratorium samt revidering av samtliga lagar

November 29th, 2009

Motion till riksdagen
av Björn Felten (pp)

Ett års moratorium samt revidering av samtliga lagar.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett års moratorium samt revidering av samtliga lagar genom att

  • införa totalt moratorium gällande stiftandet av nya eller ändrade lagar under tiden 1 januari 2011 till och med 31 december 2011, samt
  • uppdraga åt samtliga 349 riksdagsledamöter, samtliga statsråd och samtliga tjänstemän i regeringskansliet att, på heltid, ägna all sin därigenom frigjorda tid åt att gå igenom samtliga svenska lagar och därvidlag tänka efter noga vilka delar eller hela lagar som kan strykas. Minst 50% av all lagtext skall på detta vis strykas ur Svea Rikes Lag, helst mer.
  • Bakgrund.

    Varje år röstar riksdagen igenom omkring 1000 nya och ändrade lagar. Detta borde tyda på att vår svenska lagstiftning fortfarande är behäftad med stora felaktigheter.

    Men så är naturligtvis inte fallet. Det finns för närvarande inga akuta problem med lagarna, som kräver omedelbara åtgärder, och som alltså inte kan vänta ett år.

    Däremot är det ett stort demokratiskt problem, att våra lagar ständigt växer på detta vis, eftersom det blir alltmer omöjligt för medborgarna att veta vad som gäller ur juridisk synpunkt. Risken att man av okunskap råkar bryta mot lagen växer i takt med att lagtexterna blir så oöverskådliga att knappast ens utbildade jurister hänger med.

    Motivering.

    Lagar skall vara så klart, koncist och tydligt utformade, att alla medborgare klarar av att tolka dem, och att lära sig vad som är lagligt och inte lagligt. Då gäller bland annat att all form av onödig detaljreglering måste bort, och likaså alla morallagar som talar om för medborgarna vad riksdagsledamöterna anser att medborgarna skall tycka och tro och i övrigt hur de skall uppföra sig för att anses vara moraliska.

    Att fortsätta som nu, där riksdagsledamöterna lämnar in över 3000 motioner om året, varav merparten gäller nya och ändrade — oftast utökade — lagar, är således ohållbart. Att använda våra lagar för att göra “ett avtryck”, såsom nu många riksdagsledamöter verkar utnyttja systemet, är enbart till skada för vårt demokratiska samhälle; det måste bli ändring på detta, men först måste allt det gamla rensas rejält.

    Säve den 29 november
    2009

    Björn Felten (pp)

    Nej Christian, vi behöver ingen Bill Of Rights för internet

    November 28th, 2009

    Piratpartiets MEP Christian Engström har i ett upprop på sin blogg inbjudit svärmen att spåna om en Bill Of Rights för internet. Det är förvisso ett ambitiöst projekt, och det kan säkert placera piratpartiet på EU-kartan om ett sådant tillägg till de rättigheter vi redan har jämlikt ECHR skulle antagas.

    Men behöver vi verkligen ännu ett dokument som definierar undantagen från våra mänskliga rättigheter? Jag vill påstå att så inte är fallet.

    Precis som i mina tidigare förslag när det gäller vår upphovsrättslagstiftning och Regeringsformen Kapitel 2, så anser jag att den bästa vägen är att plugga igen alla kryphål i befintlig lagstiftning — helt enkelt radera mängder av PK-skit i alla våra lagar och regleringar. Särskilt då sådana som gäller våra mänskliga rättigheter.

    Om vi till exempel tar ECHR, artiklarna 8-11, så har alla fyra det gemensamt, att de i punkt 1 slår fast vilka rättigheter vi har, och i punkt 2 stipulerar vilka undantag som tillåtes. Och alla tvåor har det gemensamt att de motiveras med att det anses vara nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral. Jättekryphålen Filemon, med andra ord.

    Så allas vår Rätt till skydd för privat- och familjeliv (8.1), Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet (9.1), Yttrandefrihet (10.1) och Mötes- och föreningsfrihet (11.1) gäller alltså bara så långt som respektive 2:or tillåter. Med andra ord har vi inte dessa rättigheter, för de är alla av binär karaktär — antingen har man dem eller så har man dem inte.

    Så hellre än att lägga ytterligare ett dokument till EU-handlingarna, vore det inte bättre att rensa upp i den djungel av dito som vi redan har? Genom att helt enkelt stryka ovan nämnda fyra 2:or, så har vi med kirurgisk precision undanröjt behovet av såväl 138:or som Bill Of Rights för internet.

    “Warum es einfach machen, wenn man’s so schön komplizieren kann?” som vi brukar säga hemma i Tyskland…

    Rätten till förtrolig kommunikation

    November 27th, 2009

    När jag läser Joshens långa, och i övrigt läsvärda, inlägg i nedräkningen inför FRA-kablarnas inkoppling, så slås jag av hur dåligt utbildade de flesta av oss är när det gäller våra grundlagsskyddade rättigheter.

    Till och med Joshen själv gör sig skyldig till några smärre sakfel. Tyvärr kan jag, sedan två år tillbaka, inte längre kommentera på hans blogg, så jag får ta kommentaren här på min egen i stället.

    För det första så skriver Joshen att

    På svenska säger vi brevhemlighet, även om den officiella termen är posthemlighet.

    Det är i och för sig korrekt. Men därutöver har vi telehemligheten. Båda dessa termer är officiella. Nämligen genom Brottsbalkens, den i särklass viktigaste lagen — själva grunden för all vår lagstiftning, 4 kap. Om brott mot frihet och frid, 8 §

    Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

    (min emfas) Vi har alltså redan, även enligt stofilernas definition av “brev”, täckning för att våra email skall vara skyddade — om de inte faller under “post” så faller de i alla fall under “tele”.

    Sedan fortsätter han

    På engelska säger man istället secrecy of correspondence,

    Underförstått, förmodar jag, att vi inte har något motsvarande i svensk lag. Men genom Regeringsformens andra kapitel 23 § gäller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (PDF-fil) artikel 8.1 för oss, och den stipulerar alltså att

    Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

    Ganska nära den anglosaxiska skrivningen skulle jag vilja påstå.

    Men visst har Joshen helt rätt i att vår grundlag måste bli tydligare på de här punkterna. Den minnesgoda läsaren av den här bloggen minns förhoppningsvis mitt konkreta förslag till en reviderad version av RF 2 kap.

    Mitt förslag i augusti förra året var dessutom att vi alla skulle börja använda begreppet rätten till förtrolig kommunikation i stället för en massa annat ludd, såsom “integritet” och liknande trams. Det tycker jag är ett framtidssäkrat begrepp som vi gott kan få i oss med modersmjölken så att det sitter i ryggmärgen.

    Framför allt: Kom ihåg, allihop, att det finns för närvarande bara ett enda politiskt parti, som kan sätta stopp för alla dessa vansinnigheter: piratpartiet.

    Efter The Pirate Bay, Mininova

    November 26th, 2009

    Bara några veckor efter att grabbarna bakom The Pirate Bay tröttnat, och lade ner sin tracker, så kommer nu beskedet att Mininova beslutat sig för att radera alla torrentfiler som länkar till “olagligt” material.

    Bakgrunden är att den nederländska antipiratbyrån BREIN drog Mininova inför domstol i somras. Jag har inte orkat tröska igenom alla tröttsamma lögnaktigheter i stämningsansökan, men man kan väl förmoda att BREIN i vanlig ordning drog snyftvalsen om hur många miljooooner de stackars artisterna förlorade på Mininovas “stölder”. Att BREIN inte drar sig för att ljuga inför domstol vet vi ju sedan tidigare, för övrigt.

    Men trots att domstolar i allmänhet brukar fara fram som elefanter i en porslinsaffär när det gäller sådana här mål, så slog faktiskt domstolen fast att Mininova inte gjorde sig skyldiga till något brottsligt. Men! De uppmanades ändå, mot vite om 5 miljoner Euro (!!) att ta bort alla torrents, som alltså inte var olagliga, men som BREIN ändå ville ha bort. En ganska typisk reaktion från gamla stofiler med domarperuker på huvudet, med andra ord: “Du har visserligen inte gjort dig skyldig till något brottsligt, men du skall ändå göra som mediamogulerna vill, annars får du böta”.

    Utan tvekan så kommer nu nederländska BREIN att vara de nya hjältarna bland isterbukarna som tjänar miljarder på att suga ut artisterna. Och förmodligen kommer BT-trafiken — via de mätbara punkter som står till buds — att visa en markant nedgång. Men kommer fildelningen att gå ner? Nej, naturligtvis inte. Fildelningen är här för att stanna, det går inte att trycka in tandkrämen i tuben när den väl sluppit ut.

    Vad BREIN och deras miljardärer till uppdragsgivare inte kommer att berätta är hur Mininovas pensionering påverkar försäljningen av de plastbitar som de förra kämpar så förtvivlat för att hålla uppe. Alla opartiska undersökningar visar ju att fildelarna spenderar mer pengar på sitt kulturella intresse än den genomsnittliga medborgaren, vilken nöjer sig med årsgamla filmer och TV-serier i reklamstyckad direktsändning på tider som de själva inte kan bestämma.

    Musik fildelas knappast längre, de flesta intresserade har redan all bra musik som givits ut på sina hårddiskar, och den nya musiken som tillkommer är det inte så många som är intresserade av — det mesta är rena rama skiten och/eller uppenbara plagiat, och då hjälper det inte hur mycket Nyhetsmorgon i TV4 eller SVT:s Landet Runt pluggar för de senaste plastbitarna.

    I början av förra seklet så försökte USA, efter påtryckningar från Den Moraliska Majoriteten, att förbjuda alkohol. Resultatet av detta monumentala misstag känner vi alla till, bland annat genom otaliga filmer och TV-serier. Alkoholförsäljningen gick helt enkelt under jorden, och förde med sig en explosion av våldsbrott och korruption. På samma sätt gick det när USA förklarade “krig mot narkotikan”. Och i Sverige försöker vi förbjuda köp av sexuella tjänster. När skall politikerna äntligen lära sig av de misstag som gjorts tidigare?

    Nu kommer fildelningstekniken att gå mer och mer under jorden, under radarn för övervakningssamhället. Och samtidigt följer naturligtvis de riktiga brottslingarna efter längs de stigar som fildelarna skapar. Och det innebär, lika naturligtvis, i sin tur att det blir allt svårare att beivra verkliga brott. Är det verkligen värt detta, herrar och fruar lagstiftare, bara för att hålla en döende industri i USA under armarna?

    Kom ihåg, allihop, att det finns för närvarande bara ett enda politiskt parti, som kan sätta stopp för alla dessa vansinnigheter: piratpartiet.

    Ännu en djurplågeriskandal avslöjad

    November 24th, 2009

    Om det är något som gör mig verkligt upprörd, så är det när barn och djur far illa. Vuxna människor — OK, det är tragiskt. Men barn och djur har det gemensamt att de är helt utelämnade till vuxna människors välvilja.

    Så när man ser något sådant här, så är det dags att sätta ner foten och agera så kraftfullt som någonsin är möjligt (tyvärr lär videon vara borta om du läser det här om några månader, så passa på nu).

    Extra uppseendeväckande är att det är Lars Hultström, som är styrelsemedlem i Svenska Djurhälsovården, som äger gården i fråga. Och han har tydligen två grisgårdar till, hur ser det månne ut där?

    Reaktionen från den myndighet som förmodas sköta tillsynen, och som får miljontals kronor för att utföra denna, är väl som vanligt densamma som den från djurplågaren själv, ett lamt, och till intet förpliktigande, “vi måste se över våra rutiner”. Är det verkligen meningen att ideellt arbetande djurrättsaktivister, i det här fallet djurrättsorganisationen Djurrättsalliansen, skall behöva utföra denna kontroll?

    Skandal är ett så missbrukat ord, att det helt enkelt inte räcker till i det här fallet. Den där djurplågaren skall tammesjutton inte klara sig undan med en “time-out”, han skall kastas i fängelse direkt utan att passera gå. Gärna på vatten och bröd och utan toalett så att han får känna på hur det känns att vada i sitt eget träck.

    Men i stället blir det såklart som vanligt. Han sparkas snett uppåt, efter att en väl tilltagen fallskärm har löst ut. För bara man har de rätta kontakterna så klarar man sig alltid undan ansvar. I värsta fall så blir man tvungen att fortsätta sin time-out på Maldiverna eller annat semesterparadis, med hela sitt privata följe i släptåg.